Färger jag ej ser idag |
Det gör mig ingenting längre att marken under dina fötter tycks ha försvunnit och sorgen din blick ej längre finns kvar. Att dit rosa hår nu har färgats svart och jag står på tå.
Att se dig var som att kastas tillbaka i tiden, tiden då allt var en lek, en saga en berättelse vi skulle berätta, bara du och jag. Vi skulle skriva om lyckan, eller hur, visst var det så?
Ci skulle skriva om det sällsynta som bara du och jag förstod os på. Våra scener som spelades som ur en film som sattes på repeat och spelades om och om igen.
Vår lek med döden som vi båda älskade och värderade minst lika höt som en del värderar Gud.
Och snälla Gud, ta oss tillbaka till scenerna vi spelade själva, leken mellan livet och döden och färgen som då var så grå.
Men det gör mig ingenting längre att färgerna sprids likt prismor av glas som bländar mg vart jag än går. Inte ens solglasögon skyddar mot det skarpa ljuset, utan kisa med ögonen min vän. Kisa med ögonen och se rakt in i solen. Men bara tills du vet att du inte kommer bli blind.
Prata om världen, berätta om dess fasligheter och faror, samt glädjen och färgen jag ej kan se så som det vore idag. Berätta om sagorna vi aldrig skrev de som skulle visa oss hur världen egentligen är, det sanna hemska fasliga verkligheten som vi så väl skyddades ifrån.
Ta de rosa små molen med dig, ta dem så långt härifrån det bara går, ty jag vll aldrig mer behöva gå på dem Känna det svala fluffet från min hud eller känna den svaga doften av sockervadd som bara du och jag kunde se. Säg aldrig något om världen idag om sorgen so finns i mitt inre eller lyckan som gömmer sig bakom knuten.
Skratten som ekar i korridoren och gråten som ej vill tystna.
Men berätta om sagor för mig, om troll, älvor och feer som aldrig försvinner frän mitt inre, som aldrig tar slut på ord eller lycka.
Vi ville skriva om vår lycka min vän, vi ville skriva med orden som aldrig blev använda om namnen som betydde så mycket och om sorgen som vilar så tungt över världen idag. Trollen och älvorna som flyger runt i våra huvuden och sprider sitt glitter över världen.
Men kände du till slutet?
|
|
|
|
