Snälla Gud, ge mig henne tillbaka, del 4 |
Jag hade själv nästan somnat när bilen plötsligt stannade och både jag och mina småsyskon ryckte till och vi såg oss förvirrande omrkring. Det var ett stort gult hus med två våningar och på trappan utanför ytterdörren stod en kvinna och väntade på oss. Hon såg ut att vara runt 30-35 år och såg väldigt vänlig och snäll ut. Hennes blonda hår var uppsatt i en slarvig knut på huvudet och hon hade gråa byxor och en lila t-shirt på sig.
När jag såg henne kom jag på att jag hade glömt tvillingarnas regnkläder hemma. Jag övervägde att be dem vända tillbaka, men jag kände att jag inte skulle klara av att gå in i lägenheten igen och känna lukten av vår mammas svaga parfym som hon alltid hade på sig oavsett hur hon hade mått. Klumpen i halsen började vandra uppåt igen men jag tvingade mig själv att tryck ner den. Jag fick inte gråta igen inte nu inte när mina småsyskon såg jag ville inte att de skulle få reda på att mamma var död på det sättet.
Kvinnan visade sig heta Anette och hennes man Lars. JAg fick veta att det bodde tre barn till i huset, men jag fick inte veta hur gamla de var eller vad de hete. Och ärligt hade jag nog aldrig kommit ihåg det och jag brydde mig nog egentligen inte heller.
Jag och mina småsyskon fick bo i samma rum, Anette sade att de hade ett till rum om jag ville bo själv, men jag ville inte ämna Freja och Viggo så jag sa att det gick bra att sova i samma rum.
Jag kunde inte somna om sen när de hade lämnat oss ensamna med Freja och Viggo somnade nästan med en gång, de var så trötta och jag visste att de bara skulle bli gnälliga om de inte fick sova, fats egentligen ville jag att de skulle vara vakna så jag fick något annat att tänka på, men jag kunde bara inte hålla dem vakna.
Under resten av natten satt jag ihopkurad i min säng, eller ja Anettes och Lars gästsäng snarare och försökte inse vad som hade hänt. Mamma var död och vi skulle aldrig få henne tillbaka. Jag försökte förstå varför hon bara hade lämnat os ensamna. Varför hon hade gjort det. Jag visste att mamma var sjuk och hon hade gjort liknande saker förut, men då hade hon alltid ringt efter hjälp och hon hade aldrig tagit sås många tabletter som den här gången. Jag försökte förstå vad det var som hade fått henne att ta alla de där tabletterna.
Var det jag?
var det Freja eller Viggo?
Eller, var det pappa?
Men ju mer jag funderade desto mindre kunde jag förstå varför hon hade tagit det sista steget och avslutat sitt liv.
Vad skulle jag säga i skoan? Till mina lärare? Mina klasskompisar? Vad skulle jag säga. Jag ville inte ha deras medlidsamma blickar eller deras ögon som följde mig i korridoren. jag ville inte höra viskningarna om mig och mina syskon eller om mamma.
Vi bodde hos Anette och Lars i knappt två veckor, jag höll mig mest inne på rummet borta från allt och alla. Jag försökte få äta på rummet också, men ibland tvingade Anette ner mig till köket där alla andra satt. Jag lade inte märke till de andra, bara Viggo och Freja, men de verkade må rätt bra de lekte med de andra barnen som alla var mycket yngre än mig och ibland kröp de upp i mitt knä och ville att jag skulle läsa n av deras sagoböcker som de hade tagit med sig.
De frågade sällan om mamma, vilket kändes väldigt skönt, för jag orkade inte förklara för dem om vad som hade hänt.
|
|
|
|
