inte Tove, utan vad? del.1 |
"Mamma, jag är inte Tove!"
"Vem är du då? Och var är min Tove?"
Jag skakade på huvudet,
och såg min mammas sorgsna ögon.
inte vem, utan vad?
Vafan skulle jag säga?!
Tove finns inte!
Hon existerar inte!
Det som finns kvar av Tove,
Tove svensson, är ett skal,
Ett skal som vill skada Tove,
Men det går inte.
Men skalet vägrar förstå det.
"Jag är...ett skal, från din Tove."
"Var är min Tove då?"
"Hon...hon...Jag vet inte."
Jag reste mig hastigt från fåtöljen.
Den hade blivit riktigt varm den senaste timmen.
Mamma reste sig också.
Hon kastade en blick på klockan.
"Middagen är klar om en timme, bäst att du är hemma då."
"jaja..."
Jag kastade på mig min jacka och gick ut.
Mitt mörka hår lekte i vinden,
och ja fick lust att skratta.
Men jag ville inte.
Tove var tvungen att gråta först.
Varför jag hatar Tove så,
Vet jag inte.
Det är nog föratt de e hon som började skada Tove.
Jag gick vidare med stora steg,
Inte föratt jag visste vart jag skulle.
Jag satte mig på en bänk i parken.
Det var tomt,
tyst, ingen var där.
Men endå kunde jag höra barn skratt.
Och högst av alla barnens skratt hörde jag Toves.
Tove, som nu är död.
Toves kropp som stannade kvar nere på jorden,
som jag tog över,
och medvetet skadade den,
varje dag.
Jag skakade bort tankarna om Tove.
Hon fanns ju inte längre, ellerhur?
Jag drog efter andan och började skrika.
Emanuel, han i klassen,
som inte pratar,
som bor i en egen värld,
kom gående.
När han såg mig så gick han fram till bänken och satte sig.
Han tog upp ett block och skrev prydligt;
"Hej"
"Hej, fjantigt, kom igen, prata."
"mhm..."
"Du pratar." påpekade jag.
"Ja, något problem med det?"
"Nej, men jag trodde att du inte hade någon talförmåga."
"Men det har jag, okej?"
"okej, Emanuel eller hur?"
"Ja."
"Du skriver dikter va?"
"Ja, hur visste du det?"
"Du...verkar vara en sån person."
Han skrattade och lutade sig bakåt.
"okej, skriver du själv?"
"jaa..."
"Man kanske kan få ett smakprov någon gång?"
"Visst...jag har en bok som jag skriver dikter i...
med mig...vänta..." sa jag och tog upp den svarta boken.
Hon bläddrade tills den senaste dikten jag skrivit kom.
"Till ingen alls" heter den,
Han log.
"Jag la den på hans kista,
En enkel dikt, till ingen alls."
Jag rodnade.
"Jätte fint!"
"Tack...! kan jag få läsa en av dig nu?"
"Ja, visst." sa han och tog upp en rosa liten bok.
Jag bläddrade upp till en sida där det stog "Mitt."
Dikten gick såhär;
Det var inte mitt.
Det var ingens.
Det skulle ha varit mitt.
Det skulle ägas av mig.
Jag skulle äga din kärlek.
Men jag är så patetisk.
Jag är så sjuk i huvudet.
( för såna fina flickor som du,blir inte kära )
Det var ditt.
Egentligen.
Men jag vill
Inte
Veta
Hur
Lyckliga
Ni
Är
När
Du
Skulle
Kunna
Vara
Min.
Fast enligt mig, är det mitt.
"Vacker."
"Inte precis, min sämsta."
Jag log.
Fan, när jag kommer hem måste jag skada Tove.
För jag tror...
Jag är kär...
|
|
|
|
