Kärlek och vampyrer... [del 6] |
Vi kom tillbaka till grottan presis innan gryningen. Blod smaken satt kvar i min mun långt efter den natten. Jag gillade det inte, men jag var ju halvvampyr nu så jag var tvungen.
"Vart vill du sova?" frågade Kristoffer mig när vi gick igenom de långa gångarna inne i berget.
"Hemma i min säng",muttrade jag. Kristoffer log.
"Du vet att det inte är möjligt". Han tittade på mig.
"Nej, jag vet", mummlade jag. Vi stannade utanför en stor svart trä dörr, som alla andra dörrar i berget.
"Här ska vi sova", sa Kristoffer och öppnade dörren.
"Men, men jag vill inte sova i någon gammal dammig kista", sa jag och tittade mig omkring i rummet. Det var mörkt dammigt och på varsin hylla i berg väggen stod två gammla kistor. Precis så en vampyr ville ha det, enligt Kristoffer iallafall.
"Men nu har du inget annat val, tyvär, sa kristoffer och lade sig i en av kistorna.
"Gillar du värkligen att sova där?" frågade jag och tittade på Kristoffer.
"Nja, inte direkt. Men efter en lång jakt får det duga", svarade Kristoffer och suckade.
"Hm, jag tyckte inte att jakten var så lång", sa jag och satte mig i kistan på andra sidan rummet.
"Nej, men det var ju inte du som stod och tittade på", svarade Kristoffer och tittade nöjt på mig.
Jag tittade på Kristoffer. Han log mot mig. Man såg lite av de vassa hörntänderna men nu tyckte jag bara att de gjorde honom vackrare.
Jag låg där i kistan och tittade upp i det mörka sten taket. De svaga mönstrerna fanns även här. Från någonstans av andra sidan rummet hördes Kristoffers tunga andningar.
Jag vakande nästa kväll av att någon ruskade på mig.
"Snälla mamma, bara några minuter till", sa jag i sömmnen och vände mig om i den trånga kistan.
"Nej, Emillie, du måste vakna", hörde jag någon säga och jag satte mig upp i kistan. jag gnuggade mig sömnigt i ögonen.
"Vad är det?" frågade jag sömnigt och tittade rakt på en stressade Kristoffer.
"Bergsmästaren ska ha stormöte med alla vampyrer i stora Hasans sal", sa Kristoffer och drog ur mig ur kistan.
"Jag vill inte vara med", gnällde jag.
"Du måste", svarade Kristoffer, "jag sa ALLA vampyrer och du är vampyr så du räknas, kom nu!" Och så gick vi ivag till stora Hasans sal som tydligen var den största salen i berget. Kristoffer sa att det bara fick vistas vampyrer där inne om det var någon som hade något viktigt att säga. Och det här var tydligen väldigt viktigt.
"Är det här stora Hasans sal?" rågade jag när vi faktist satt i stora Hasans sal.
"Ja, det är det", svarade Kristoffer. "Men tyst nu! Det typ börjar snart".
Jag tittade mig omkring i salen. Det var en rätt stor sal, men läkrare som gick högt upp på väggarna. Och det stod ett podium mitt i rummet med en stor talar stol på.
Det steg ut en man med grått hår och satte sig på talstolen.
"Vem är det?" viskade jag till Kristoffer.
"Det är Donovan Tranifo. Han är en av de äldsta vampyrerna i välden. Han är runt 600 år eller något", viskade Kristoffer tillbaka.
Donovan Tranifo började prata med hög röst över hela salen.
"Vi har ett problem", sa han. Vampyrerna i salen började viska med varandra. "Enligt vad jag har hört har en man sett en flicka eller ung kvinna i skogen".
Det vart tyst. Jag kännde hur fasan steg innom mig. Det var en man som hade sett mig i min gammla blodiga pyjamas och han hade nästan kört av vägen på köpet.
"Har du något med det här att göra?" frågade Kristoffer när vi gick mot matsalen.
"Jag.. Jag vet inte", svarade jag. "Minns du att jag berättade att en man hade sett mig innan vi kom hit?"
"Ja, jag tror det", svarade Krstoffer. "Menar du att den där flickan är du?"
"Ja, jag tror det".
"Vi måste berätta det för Donovan", sa Kristoffer och drog med mig åt andra hållet.
"Men, vi kommer missa lunchen", klagade jag.
"Är du hungrig?" frågade Kristoffer.
"Nej, men.." svarade jag.
"Just det, då behöver du inget att äta", sa han och drog i väg med mig snabbare.
Donovan Tranifo var kvar i stora Hansans sal och diskuterade med några vampyrer.
De tittade konstigt på oss när vi kom in i rummet.
"Jag hoppas att ni har något viktigt att säga för vi diskuterar att vampyrerna kan bli avslöjade för evigt", sa Donovan allvarligt.
"Vi vet mycket väl konsekvenserna av att gå in i stora Hansans sal utan anledinig", sa Kristoffer med högtidlig röst.
"Börja", sa en av vampyrerna och han tittade otåligt på oss.
"Innan vi kom hit.."
"Vilka vi?" frågade Donovan.
"Jag och min lärling", svarade Kristoffer artigt och vinkade fram mig.
Jag gick fram och stälde mig brevid Kristoffer så att de andra vampyrerna kunde se mig.
"Och vem är det här?" fågade Donovan och granskade mig med alvarlig min.
"Det är Emillie, min lärling", svarade Kristoffer.
"Och vad har hon med saken att göra?"
"Hon är flickan som blev sedd", sa Kristoffer med alvarlig röst.
Vampyrerna slutade prata och de tittade oroligt på mig.
"Du vet vad vi måste göra va?" frågade Donovan och såg med stora ögon på Kristoffer.
Kristoffer nickade.
"Ni kan vänta utanför tills vi har fattat vårt beslut", sa en av vampyrerna och pekade mot den gigantiska dörren.
Jag skönk ner på golvet i korridoren.
"Vad kommer de göra med oss?" frågade jag Kristoffer som satt på golvet brevid mig.
"Jag vet inte", svarade han förtvivlat.
Jag tittade ner i mina händer. Vad hade jag gjort? Vad skulle hända med mig? Och vad skulle hända men Kristoffer?
Det kändes som om vi satt där i en evighet. Men till sist efter vad som hade känts som 100 år kom Donovan ut och sa till oss att komma in i salen igen.
Han satte sig på talstolen.
"Ni kan inte vara kvar i berget. Ni måste fly", sa Donovan och jag kännde hur tårarna väle upp i mina ögon...
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Fiiiaaas - 8 nov 09 - 21:12- Betyg:  | Herrejävlar va duktig du är!
Mejla mig när nästa del gärna ;) | | HorseGirl - 28 jun 08 - 19:47- Betyg: | när kommer nästa????
gillar din novell så jäkla mycket... | | YourRomance - 27 jun 08 - 14:12 | jättebra! fortsätt nu! och jag längtar till mcr novellen
blir klar (a' |
|
|
|
