Vem är RIMA |
(Denna är inte komplett, jag tänker lägga ut fortsättningen om den är omtyckt.)
Träd går inte att räkna i en fart på nittio kilometer i timmen. Det var det Rima hade kommit fram till efter att i en halvtimme låtit pupillerna följa dem vars skepnader for förbi i nattmörkret utanför bilfönstret. I samma stund som han gav upp började han istället upprepande blåsa bort
sin lugg från ögonen bara för att se när den,
strå för strå, lade sig till rätta igen.
Att han hade valt att färga håret rubinrött hade egentligen ingenting alls att göra med fåfänghet, även fast han hade hört att han faktiskt passade i det.
Han tyckte om att se på färgen och synen av den i rörelse var, för honom, rentav hypnotiserande. Det lugnade honom. Likt ett barn gladdes han åt att se omvärlden gång på gång försvinna bakom detta röda draperi.
En igenkänd stämma ekade i Rimas huvud. Den talade till honom med den röst som han själv så ivrigt till vardags lät fylla sin omgivning, men han visste med ens att det inte var hans egna tankar han hörde. Han slöt ögonen och lyssnade till den. De ord han urskilde framgick korta,
stammande och som att de ville säga mer än de kunde,
liksom om den som talade inte hade lärt sig språket än. Varje ord var en uppmaning att sluta.
Det var inte första gången det hände, tvärtom var detta ett rutinmässigt dilemma, något han var van vid. Han visste hur rösten kunde tystas, och vad som kunde hända om han inte tystade den. I en någorlunda snabb rörelse höjde hann sin vänstra hand till hakhöjd.
Även fast hans syn var immig och delvis blockerad av hans lugg som han envist hade låtit ligga kvar framför ögonen kunde han urskilja en ilsket röd fläck på handleden vid tummens slut.
Han tvekade inte när han bet tag i såret.
En smak av blod spred sig i munnen, även fast det inte blödde farligt. Rima bet ihop så mycket att den enda anledningen att han inte skrek ut sin smärta var det faktum att käkarna var upptagna. Smärtan blockerade rösten i huvudet, dödade den för tillfället. Han lyckades sitta så i tjugo sekunder,
räknade av honom. Tjugo sekunder till borde räcka,
tänkte han när hans planering stördes av den man som körde bilen.
Denne hade bestämt sig för att överge växelspaken för att gripa tag i Rimas arm och avbryta hans handlingar. Rima glodde på honom med en blick han hoppades skulle tala för honom, men märkte att mannen inte ens tittade på honom i ögonvrån.
Hans huvud fylldes med ord om våld mot denne person. Han försökte med att osäkert rycka åt sig handen. Inget resultat. Mannen var stark, och blockerade dessutom Rimas blodcirkulation samtidigt som han, fullt koncentrerad, höll bilen på vägen med en hand. Rima drog en suck genom näsan.
– Släpp, sade han medan han med ett leende som kunde ha förväxlats med en grimas dolde det raseri och den panik som situationen egentligen orsakade honom. Mannen svarade utan att slita blicken från vägen.
– Ledsen, men det bästa skulle vara om du satt snällt och tyst. Vi är snart framme. Rösten var nu så kompakt att Rima inte hade utrymme till sina egna tankar. Orden var mer självklara nu, och han kunde inte undgå forma några av dem med läpparna, upprepa dem stumt. Han letade med utmattad blick till mannen, och längtade tills den tid då han skulle förstå, den framtid då han visste om varför. Detta skulle vara inom kort. Snart framme hade han sagt. Snarare än så kunde vara för sent.
I en sista akt av panik slet Rima åt sig handen med en sådan plötslighet att mannen i chock tvärbromsade bilen. Mannen hade inte släppt, utan istället klämt åt handen ännu mera. För första gången var den pliktkänsla som drev honom så tydlig att Rima nästan kunde känna lukten av den. Rimas medvetande tickade bort i takt med klockan på bilradion, han märkte inte av den sekund i vilken han förlorade det.
Joseph vilade huvudet mot ratten, mumlande för sig själv. Han hade inte brytt sig om att köra in till vägkanten utan hade låtit bilen stå kvar vid slutet av bromsspåret. Det var just för oron av att någonting sånt här skulle inträffa som han hade undvikit motorvägen. Ingen tvångströja behövs, hade dom sagt, pojken är behändig, hade dom sagt. Fast, han hade ju inte förväntat sig att dom hade talat sanning.
Handen var nu stilla i hans grepp. Han hade försökt att inte se åt pojkens håll sedan dom satte sig i bilen. Anledning var att Joseph fortfarande var rädd för honom. Detta var hans första jobb som personlig assistent, han ville mer än annat göra en bra insats, men det här var inte vad han hade räknat med. Han hade sett Christoffer Rimas diagnos, han var inte handikappad. Han var psykiskt sjuk. Han tittade mot Rima, han satt still med blicken framåt, stirrande på den lilla vägen dom så småningom skulle fortsätta att följa. Hans ansikte var närapå uttryckslöst, men ett svagt drag av irritation och uttråkning täckte det.
Joseph borde ha varit lättad över att pojken var lugn, men han kunde inte hjälpa det - han var vettskrämd.
– Målsman, sade pojken med en ton som skilde sig med ljusår från förra gången han uttalade sig. Du kan släppa mig nu, jag tänker inte bita mig. Tveksamt släppte Joseph taget om handleden som pojken tog tillbaka och gnuggade med andra handen för att få igång blodcirkulationen. Joseph lugnade sig och intalade sig själv att han kunde behärska situationen. Han tog fram en cigarett ur jackfickan och tände den. Med första blosset återfick han lugnet helt.
– Är inte ”Målsman” ett någorlunda indirekt tilltalsnamn? Det ryckte i Rimas mungipa
– Förlåt, jag glömde bort vad du heter.
– Det är Joseph, sade han efter ännu ett bloss.
Rima sjönk ner i sätet och lade armarna i kors. Han tittade, smått nyfiken, ut genom vindrutan.
– Skall du inte köra längre än så här? Frågade han med en viss sarkasm i rösten. Joseph tvekade. Om han skulle fortsätta nu kunde det vara ett problem. Han måste vara beredd på vad som helst, och det skulle inte gå om han körde samtidigt. Det här var ju, trots allt, nästan säkerligen ett symptom av Rimas sjukdom.
– Nja, sade Joseph efter denna tanke. Vi väntar här tills det är över. Rima lade stort intresse till svaret. Han vred blicken mot Joseph. Hjärtat hoppade till rejält i Joseph av den chock han fick av Rimas blick. Det djup som finns i varje människas ögon var borta. Ögonen uttryckte inga känslor alls. Rädslan fann sig än en gång Joseph.
– Så du är medveten om det? Joseph nickade, han kände sig underlägsen i situationen. Rima vred på sig lite.
– Roligt att höra, fast det är väl ditt jobb att veta sådana saker.
Joseph kände sig dum. Det enda han kunde tänka på var om det Rima nyss hade sagt var en fråga eller inte. Cigaretten hängde darrande mellan tummen och pekfingret. Han vågade inte säga någonting. Rima drog upp ett ben i sätet.
– Hör på, sade han. Joseph vaknade upp från sina oroliga tankar. Vad du har läst i min fil är delvis sant, men är ändå bara bedömningar av doktorer med hundra andra patienter, så förvänta dig inte att dom där arbetsnarkomanerna har haft helt rätt. Rima fick syn på nervositeten i Josephs ansikte.
– Oroa dig inte, varken jag eller Rima tänker göra något dumt, jag vet hur det ligger till, med socialen och allt.
Joseph märkte på orden. Varken jag eller Rima, hade han sagt.
– I såna fall, sade han. Vem är du? Rima såg aningen förolämpad ut, men log sedan.
– Vad pratar du om? Jag är Rima.
Han såg på ynglingen med undran. Han litade på hans ord, det var han förvånad över, men något sade honom att Rima var trovärdig. Han var nu mer förvirrad än rädd. Pojken var galen, det var allt. Medan han tog det sista blosset på cigaretten såg han hur Rimas ögon fylldes av en sådan rädsla liknande någons som nyss hade sett döden i vitögat och hur han chockad drog efter andan till ett skrik av ren skräck.
Stressen flöt ut i Josephs kropp. Han bet sig i läppen för att förhindra röksuget och tryckte ansträngande ratten framåt, som om den likt en knapp skulle pressas in i instrumentbrädan. Han visste att detta skulle bidra till en påfrestande träningsvärk, men hade kommit underfund med att han kunde orsaka en större olycka än så om han lät sina darrande händer föra ratten. I passagerarsätet satt Rima, som plötsligt svimmat efter anfallet.
I denna stund avskydde Joseph Rima. Att en snorunge, inte olik alla de andra tonåringar som existerar och ständigt kräver den uppmärksamhet de inte får, kunde göra en sådan störning i hans liv. Den tid han behövde för sina egna ambitioner och behov gick åt till Rima. De tankar som han värdesatte så mycket stördes av oron att pojken inte skulle vakna. Hans vilja sade emot honom dock. Han irriterades av den känslan att han inte ville att han skulle vakna. Rima hade gett honom ett intryck att han var en sådan person som kunde dyka upp på förstasidor under de värsta av rubriker; mordhot, misshandel, våldtäkt, dråp.
Joseph överraskade sig själv när ”mord” inte dök upp i hans huvud. Av Rimas andning att döma så var han nu vid medvetande, han bara sov. Joseph var förundrad, Rima såg inte det minsta fridfull ut. Hans ansikte gjorde oroade miner och han gnydde till av obehag då och då. Joseph förstod nu varför han ville att Rima inte skulle vakna. Han ville att Rima skulle behålla den obehaglighet han orsakade honom för sig själv.
Joseph stördes enormt av hur självisk denna tanke var.
En mindre chock drabbade honom när han insåg att han inte hade en aning om hur långt han hade kört. Hastighetsmätaren stod på drygt etthundratio kilometer i timmen. Han tittade på klockan. Två minuter över två, han skulle antagligen se stadsljus snart eller så hade han åkt förbi utan att lägga märke till det. Oron ökade, suget efter nikotin ökade, hungern ökade. Rädslan ökade. Även om Rima var precis bredvid honom, för han hade sträckt sig vågrätt i sömnen, och även fast hans hårfärg roade Joseph lite, så kunde han inte hjälpa att han kände sig ensam. Desto mer han tänkte på det desto mer avtog de andra behoven. Hans röksug och hunger betydde ingenting. Han var ensam med en galning och kanske till och med vilse uppe på det. Utan att märka av det saktade han ner bilen tills den stannade vid vägkanten. Han visste dock vad han gjorde när han stängde av motorn och lade i handbromsen. När Joseph somnade med huvudet mot ratten hade han den värsta av klumpar i magen. En klump av hopplöshet.
Det var inte solljuset som väckte Rima, det var värmen. Det fanns fortfarande tecken på sommar, även fast löven höll på at gulna. Rima hade inget minne av att somna, ännu underligare var att bilen var kvar i skogen, och att han var kvar i bilen. Han ställde sig upp, i och med det så slog han huvudet i taket. Han lutade sig över den sovande figuren i grannsätet och tittade ut genom det vänstra bilfönstret. Dom hade inte kört i diket, så varför var de här? Inte förrän då märkte han snarkningarna underifrån honom. Mannen låg inte med sidan av huvudet mot ratten utan med pannan, så det enda Rima uppfattade av situationen var baksidan av mannens huvud och lustiga snarkningar. Rima kämpade emot det skrattanfall han kände var på väg, för detta var hemskt underhållande från Rimas synvinkel. Han lyckades maskera garvet till några kvävda grymtningar innan han stapplade ut ur bilen. Doften fick honom att sluta skratta. Värmen var annorlunda utanför bilen, han kunde känna lukten av den och allt som den vidrörde. Det fick honom inte att le, det fick honom att le dumt. Doften av värme, den var underbar. Skogen gränsade till vägens båda kanter. Rima uppmärksammade att det var barrskog. Vid Hemmet hade det funnits enstaka träd på uteplatsen, men Rima hade inget minne av att någonsin sett ett barrträd på nära håll. De ljusgröna skotten från den tidiga sommaren hade fortfarande kvar sin nyans och färgade ändarna på alla granars grenar som upplystes av solen som strålade genom den någorlunda glesa skogen. Han tvekade då en högljudd snarkning från bilen nådde hans öron. Han undrade om det skulle vara okej att lämna honom här, men kom sedan fram till att om han inte skulle sova under den tid han var borta, så var detta ändå en man som visste hur man hanterar situationer.
Minnet av liknande dofter var svagt. Det närmaste var den på det badrummet på Hemmet där det fanns parfymerad tvål. Det var dock inte ofta han hade varit där, eftersom det var avsett för besökare. Resten av hemmet hade luktat nytvättat linntyg och fluor. Han var mer bekant med synen, den påminde om Hemmets uteplats. Den hade haft tak, så de växterna som fanns där hade vid mycket få tillfällen fått sina gråa grenar upplysta av solen. Fast detta landskap påminde mer om de målningar som hade suttit i matsalen. Rima hade alltid trott att konst var fantasi formad till verklighet. Han hade haft fel, skogen han gick i var underbarare än någon tavla han sett, och han förstod varför konstnärerna hade försökt att visa den här känslan. Han kom ihåg en tavla som föreställde en älv som rann igenom en skog. Han undrade om han kunde hitta en likadan i den här skogen. Just nu, så var det hans mål. Han prövade att lyssna efter något som lät som rinnande vatten, men hörde inget annat än träden som rörde sig och ett entonigt ljud som ekade mellan träden för att sedan tyna bort, han ignorerade det. Hoppfullt gick han vidare, utan en tanke av att gå tillbaka förrän han hittat vad han letade efter.
Vad som hade hänt hade Joseph ingen aning om. Han hade vaknat av det öronbedövande ljudet av biltutan och den plötsliga smärtan i näsan. Det slog honom ännu en gång att han inte visste var han var. Värre var att passagerarsätet var tomt, han visste inte var Rima var heller. Det räckte tydligen inte att han skulle svimma mitt i alltihop, han måste springa iväg i sämsta tillfälle också. Joseph fruktade för framtiden, denna avsky han hade mot Rima skulle säkerligen göra saker svårare. Det största problemet var att skogen var delad; om han letade på fel sida kunde det orsaka totalförvirring eller katastrof. Motvilligt lämnade han det åt slumpen. Han tog med bilnycklarna men lämnade bilen öppen. Rima kanske var där när han kom tillbaka, i vilket tillstånd skulle kunna bli en överraskning.
Om inte Joseph hade letat efter Rima i en barrskog skulle han nog helst av allt vilja äta frukost, eller ta en dusch, för skogen var varm och retades med hans svettkörtlar. Men nu letade han efter Rima i en barrskog, utan frukost och utan dusch och det var inte så hemskt mycket han kunde göra åt det. Tanken att strunta i Rima slog honom flera gånger, vad kunde hända egentligen? ”Ledsen, pojken sprang bort, jag vet inte vart han tog vägen.” Han kunde få ett nytt jobb, kanske med en patient som var rörelsehandikappad, en patient som inte kunde springa iväg och som i alla fall hade psyket i behåll. Han kunde också få sparken. Kanske han aldrig fick jobba som personlig assistent igen. Fast, att flytta till Amerika hade ju lockat honom en lång tid. Där kunde han säkerligen hitta ett jobb, hoppades han.
Han stannade av ett en tanke fann plats i hans huvud. Kunde han åka i fängelse om han inte hittade Rima? Det irriterade honom att denna tanke skulle dyka upp nu när han hade hittat anledningar till att sluta leta efter pojken. Juridik hade aldrig varit hans bästa ämne, han visste inte vad lagen sade om det här eller om det ens fanns någon. Joseph började gå igen, pratande, mumlande, frågande och svarande till sig själv.
– Jag är Rimas personliga assistent, och Rima springer bort, vad händer då? Började han.
– Anledningen till att Rima sprang bort... antagligen på grund av hans sjukdom. Mitt jobb är att hjälpa honom med alla hinder hans sjukdom orsakar. Denna rymning är ett hinder, hindret är mitt jobb. Joseph stannade, han hade hört ett ljud från en annan riktning än vart han var på väg, han ändrade snabbt kurs.
– Så om jag inte klarar av att hitta honom, har jag gjort i praktiskt taget allt som jag inte skall göra i mitt jobb och med andra ord, om någonting händer Rima så skulle det automatiskt vara. Han stannade igen, verkligheten hade invaderat hans i synnerhet högljudda tänkande med en ruskig kraft. Han hade hittat Rima, men blev ändå inte så lättad han hade tänkt sig. Pojken satt vid en älv, nästan så nära den att han doppade skorna i vattnet. Om han hade märkt att Joseph var där hade han inte brytt sig om det, för både huvud och blick var vända mot vattnet.
– Det skulle vara mitt fel.
Rima fann det ganska underligt att han hade glömt bort Joseph. Han hade sagt något som Rima inte hade hunnit uppfatta helt, men tillräckligt högt för att det skulle chocka, eller snarare skrämma honom. Rima riktade omedelbart uppmärksamheten mot Joseph, där han stog med trötta ögon, håret i en slags morgonfrisyr och ett rött märke i pannan efter bilratten. Rima skulle ha skrattat åt detta, det vill säga om han inte i samma stund hade insett exakt vilken situation han hade satt sig i; Han hade rymt från sin målsman, medan denne sov, utan att lämna något slags meddelande, på första dagen och han fick en stark känsla av att Joseph ville strypa honom. Därför drog Rima på sig sitt allra överdrivnaste leende, samtidigt som han gjorde ett försök att se så oskyldig ut som möjligt. På detta vis, skulle han försöka undvika att dö.
Joseph suckade, vad skulle det hjälpa om han skällde ut pojken? Han drog handen genom håret och tycktes då märka sin ovårdade frisyr, eftersom han hastigt började släta till den med båda händerna innan han gick och satte sig bredvid Rima.
– Vad gör du här? Rima släppte leendet för att svara.
– Jag letade efter den, och jag hittade den. Nu vet jag inte vad jag ska göra.
Det slog Joseph att detta kanske inte berodde på Rimas störning, utan på ren impuls, men han ändrade sig snabbt igen, vilken normal person skulle kunna ha sådana impulser. Hans aning hade varit rätt dock. Rimas sätt att tänka var naivare än Joseph trodde, mycket enklare och tankspriddare än någon kunde tro. Hans enda regel när det gällde att tänka, var så viktig för honom att han struntade i allt annat som vi kallar ”sofistiskt”. Han var, rent utsagt, inte så komplicerad av sig, och Josephs uppfattning av Rima var praktiskt taget motsatsen. Skogen drog ut på tystnaden. Rima tycktes vara helt uppslukad av att betrakta älven, och Joseph lät ögonen glida över resten av omgivningen, ty han hade inte lagt så mycket uppmärksamhet på den på vägen dit.
- Det är inte så illa här, sade han utan att tänka på det. Rimas svar var endast ett tvåtonigt ljud. Joseph märkte såret på Rimas handled. Det var tydligt färskare än förut, fuktigt av blod och någon annan kroppsvätska, motbjudande i Josephs ögon. Han hade det svårt med att välja sina ord.
– Du har bitit dig igen, han försökte låta så oupprörd som möjligt. Rim höjde handen och iakttog den.
– Jo, ja det händer då och då.
– Varför gör du det?
– Det håller mig fokuserad.
Joseph tyglade sin korta stubin, ty detta var ett mycket intressant samtalsämne. Han gav en sekunds tänkande på om detta verkligen var ett säkert område. Det spelade i alla fall ingen roll. Han var för nyfiken för att bry sig överhuvudtaget.
– Vad fokuserar du dig på? Rima hade också en tankestund, mycket lik den Joseph nyss hade gått igenom. Han tvekade synligt med svaret.
– Det som är verkligt, fick han fram. Det svaret var det som fick Joseph att förstå. Bitandet fanns där för en anledning. Inte för att skynda på symptomen, eller för att fördröja dem, utan för att förhindra dem helt. Rima hade antagligen ett liknande hat för sjukdomen som Joseph hade. Han kliade sig aningen fundersamt i tinningen.
– Har du inget diskretare sätt?
– Jag lovar dig, det här är det bästa hittills. Ännu en gång fann Joseph Rima trovärdigt, faktiskt var det ett intryck han hade hållit kvar vid, kanske något som höll på att bli permanent.
– Då antar jag att det får förbli det bästa sättet, tills vi kommer på en bättre det vill säga.
Rimas reaktion blev förvåning och lättnad. Det kanske inte skulle bli så jobbigt med honom som målsman i alla fall. Rima störde sig på sitt glädjetänkande. Det mesta som hade hänt hade ju varit negativt, eller hur? Hur skulle denna man… Denna man.
- Jag har glömt bort vad du heter.
- Igen?
Rima mindes inte att han hade glömt det någon annan gång, han antog att mannen hade en deja vú – upplevelse. Fast han hade en känsla av att det var han själv som hade det.
- Ja, han svarade så för att inte förvirra sig själv ännu mera. Rösten ljöd i hans huvud. ”Det är Joseph”.
- Det är Joseph, kom ihåg det den här gången, det är jobbigt att repetera sådana saker.
Joseph reagerade först starkt på att Rima bet tag i handleden, men lugnade sig. Han visste vad han höll på med. Men detta var ingenting jämfört med vad som skulle hända härnäst. Absolut ingenting kunde förbereda honom för vad som skulle hända.
- Okej, som Joppe alltså? Jag har inget emot att kalla dig Joppe. Vid det här tillfället ville Joseph strypa Rima på riktigt. Det här var oförlåtligt, men att döda honom skulle vara illa, lite för illa. Han hade inget annat val än att låta bli.
- Kalla mig vad du vill, det är inte som om jag bryr mig så mycket, sade han medan han reste sig upp. Vi går tillbaka till bilen, vi är sena som det är.
- Visst ja, jag glömde det. Joseph gick mot samma riktning han kommit ifrån och hoppades innerligt att Rima skulle gå bakom honom. Han hade ingen större lust att kolla efter. En annan sak han hoppades på var att Rima skulle glömma bort det smeknamn han gett honom. Det var något Rima var bra på tydligen, att glömma saker.
|
|
|
|
