Snälla Gud, ge mig henne tillbaka, del 3 |
"Lyssna..." Jag hade fått upp mina tvillingsyskon ur sängen och de att på sängkanten som må ljus och deras ögon glittrade av bus och av glädje över att se mig.
"Vi..." Jag ansträngd min röst för att hålla den stadig och inte börja gråta igen, inte framför dem. de skulle aldrig behöva få uppleva det. Egentligen ville jag bara ta dem min famn och krama dem ända tills livet tar slut. Skydda dem mot allt det onda som finns i världen och sanningen jag inte ville att de skulle behöva få veta.
"....måste resa bort ett tag" Sade jag med stadig röst. "Så vi måste packa, ta fram de leksaker ni tycker om bäst och sedan åker vi" De två små barnen såg på mig med sina runda stora ögon och verkade inte förstå vad jag pratade om.
"Mamma?" Sade Viggo och pekade med sitt knubbiga lilla finger mot dörren so ledde ut till vardagsrummet.
"Nej...mamma ska inte med" Svarade jag tyst och kände hur tårarna hotade med att svämma över. Men jag fick inte gråta, inte nu inte framför dem. De skulle tids nog få veta, men inte idag inte just precis nu.
Just nu hatade jag mamma mer än sörjde henne, jag förstod inte hur hon bara kunde lämna oss tre på det här sättet, varför? Varför hade hon inte ringt till mig som hon hade gjort de andra gångerna? Varför hade hon bara lämnat oss kvar här i världen utan henne.
Efter en halvtimme var vi färdiga och satt alla tre i baksättet på polisbilen som skulle föra oss till det jourhem de hade lovat oss att vi skulle få bo i ett litet tag tills man hittade den bästa lösningen. Mer hade jag inte orkat lyssnat när poliserna pratade med mig, jag nickade bara matt och nu satt vi där alla tre. Jag i mitten och Viggo och Freja hade somnat igen och båda låg med sina huvuden mot mina axlar och jag smekte försiktigt deras sidenlena hår hår under resan till vårt....vårt....nya "hem"
|
|
|
|
