ett jävla helvete (Del 2) |
En vecka senare och mina blåmärken syns och känns fortfarande. Jag känner mig fortfarande mörbultad efter det som hände. Jag har heller inte berättat något för mamma eller pappa. Dom har heller inte frågat när jag tagit mig på magen eller ryggen för att de gjorde så ont.
Jäkla skit! Idrottsläraren är tillbaka och jag har ingen lapp hemifrån om att jag inte kan medverka, så jag är tvungen, annars ringer hon hem och klagar på att jag skolkar. Då får jag verkligen ett jävla helvete hemma.
Efter en alldeles förfärligt lång och smärtsam idrottslektion är det äntligen engelska! Det enda jag är bra på, och förmodligen det ända jag får högre än G i.
Jag bara älskar min engelskalärare, hon är en sådan som verkligen förstår om man kommer trött till lektionen eller om man bara är allmänt ofokuserad. Hon vet att jag kommer ta igen det som jag missar.
Resten av dagen blir lika som alla andra, macka till lunch, blir mobbad, sitter ensam, är helt bortglömd på alla lektioner. Men jag är van, så har det varit i 7 år, och så kommer det förbli. Det kommer inte ändras, jag kommer inte ändras, inte för dom, inte för någon. Jag är oaccepterad för jag är som jag är, det kan inte jag rå för, att jag blivit den jag blivit.
Jag tänker faktiskt göra mina läxor, så det blir ingen plattan idag. För en gångs skull tänker jag göra så mina lärare tappar hakan. Jag ska göra läxorna bra också.
Det första jag gör när jag kommer hem är att sätta mig framför skrivbordet och skriva svenska uppsatsen, det ska faktiskt bli kul, det handlar om mobbning, så det ska inte bli allt för svårt kan jag tänka mig.
När jag är klar med svenskan så tar jag i tag med dom engelska glosorna. Det går snabbt, dom flesta kunde jag redan.
Jag känner mig hungrig, mamma eller pappa är inte hemma, så jag passar på att gå till kylskåpet och ta något att äta. När jag tagit fram smör, bröd och ost, och precis ska börja bre mackan, känner jag en kall vind dra över mitt ansikte. Två sekunder efter ringer det på dörren. Jag blir förvånad, det är sällan någon ringer på hos oss.
Jag öppnar sakta dörren och ser en översminkad åsna vid namn Malin wanselius stå framför mig. Hon gick i min gamla klass och jag absolut hatar henne, varenda fettocell på henne. Det finns ingen som hon. Så jävla elak, men ändå så jävla populär.
|
|
|
|
