steget mot himlen |
Men gud vilka stora tänder hon har, och den där rosa koftan matchar verkligen inte med hennes hår! Vad är det jag tänker? Nej skärp dej, fokusera!
Försök att vara lite trevlig i alla fall det e ju faktiskt inte hennes fel att du sitter här.
Jag såg hennes frågande ansiktsuttryck och förstod att jag hade missat något hon sagt.
”Oj förlåt, vad sa du? jag hörde inte..”
”Jo, jag undrade om du kan berätta lite om dig själv?” Var det den bästa frågan den här hjärnskrynklaren, eller psykolog som hon så fint kallade sig, kunde komma på??
Om jag nu ändå hade slösat tid på att komma hit så kunde hon ju göra någonting vettigt och inte bara sitta där och be mig berätta ’lite om mig själv’.
Det var inte ens jag som kom på den dumma idén om att komma hit, jag tyckte inte ens det behövdes, men eftersom jag var ’psykiskt instabil’ så var det tydligen bäst så. Jag tyckte alla inre sår hade läkt. Men jag vet att det var en lögn, en nödvändig lögn, för utan den så skulle jag aldrig orka leva.
I sju år så hade varje dag varit lång och plågsam, en pina att ta sig igenom varje steg jag gick, varje andetag jag tog, hade varit hemska. Jag mins inte alla de dagar då mitt liv stod på spel, de dagar då allting var meningslöst. De dagarna är för många för att räkna, för många för att komma ihåg. Det var inte förens det senaste året som jag hade börjat leva mera normalt, och började se det som att mina sår hade läkt.
Psykologen som uppenbarligen börjat tröttna på min tysthet upprepade sin fråga och jag svarade att jag inte visste vad jag skulle svara. För så var det ju, jag vet ingenting om mig själv. Så hon böt taktik och började fråga om min familj, ”jag har en mamma och en pappa, båda är 53 och bor här i Stockholm.” Jag hoppades innerligt att hon skulle nöja sig med det, jag hade trots allt faktiskt sagt någonting. Men nejdå det är klart att det inte räckte med det, hon frågade om jag hade några syskon. Det var då allting brast, som om muren inom mig inte höll som det skydd jag bykt. Jag kommer inte ihåg hur länge jag satt där och grät, men det var ett ganska långt tag. Det var som vartenda sår, som jag tyckte hade läkt, revs upp igen. I fem år så hade jag försökt att inte tänka på det som hade hänt, men nu så var det omöjligt att låta bli. After att mina tårar upphört, och det enda som återstod av min plötsliga gråtattack var snyftningar som kom med jämna mellanrum frågade psyklogen, som jag tror heter Eva, om jag vill prata om det. Eftersom alla sår redan var upprivna så kunde jag ju lika gärna berätta.
”Det hände i april för nästan 16 år sedan. En dag jag aldrig kommer glömma.
Min syster och jag var tvillingar, vi var väldigt lika inte ens vår mamma såg skillnad på oss om vi inte stod bredvid varandra.”
Jag skrattade bittert vid tanken på de många gånger vi bytt plats och lurat folk.
”Hon hette Julia och jag Sofijah.
Det var nästan ingen skillnad på oss två, förutom att jag var den ’spralliga’ och ’busiga’ och hon var den blyga och tillbakadragna. Det var alltid jag som övertalade henne att följa med ut på fester, fast vi inte fick, det var alltid jag som kom på alla idéerna, om vad vi skulle göra de fredags kvällar vi alltid var ensamma hemma.
Så det var inte konstigt att jag den kvällen föreslog att vi skulle åka till en fest i närheten.
Julia tyckte självklart att det inte var någon bra idé, utan tyckt att vi skulle gå och hyra en film och sitta hemma och ta det lugnt. Det hade ju inte jag någon lust med, alla hade ju pratat om den här festen i över en månad! Så när jag sa att jag tänkt åka så följde hon med. Det var alltid så och det visste jag. Hon följde med mig vart jag en gick, och jag följde med henne, men det blev oftast så att hon följde med mig.
Vi var 19, så Julia hade kör kort, jag hade inte lyckats ta det, efter som jag hade kört för fort på uppkörningen, så det var Julia som körde.
Festen var i en öde lada som låg en bit utan för stan. När vi kom dit var festandet redan i full gång, musiken spelades på högsta volym och dans golvet var fullt av sjungande och dansande ungdomar. Självklart var det inte bara läsk i drickan vi drack, så alla var lite berusade fast inte så där jätte packade, utan mer så att man var glad och dansade lite mer en vad man hade gjort om man var nykter.
Julia var visserligen blyg men när hon väl fått i sig lite så släppte all den blyghet som höll henne tillbaka, så både hon och jag var uppe och dansade hej villt när någon plötsligt började skrika.
Kaos bröt ut i lokalen när vi fattade att det hade börjat brinna, alla sprang mot utgångarna och trängde sig fram för att först komma ut genom dörren.
Julia och jag var ganska när en av utgångarna så vi var bland dem första som kom ut.
Som tur var så han alla ut innan hela ladan stod i brand. Jag minns de där orden hon sa till mig, när vi stod där och titta på när lågorna slickade sig mot väggarna och bildade en tjock rök som steg allt högre mot himmelen, ’jag sa ju att vi aldrig skulle åkt hit’ hon darrade på rösten och jag visste att hon var rädd.
Vi fick egentligen inte ha fest i ladan. En del hade redan blivit varnade av polisen och tillsagda att det var förbjudet område. Så nu när det brann och någon hade ringt brandkåren så spred sig paniken, alla skrek. Rädslan man kände för elden blev ännu större vid tanken på att bli tagen av polisen
Alla slängde sig i sina bilar för att så fort som möjligt komma där ifrån innan polisen kom.
Jag minns inte så mycket av vad som hände sen, men jag har fått det berättat för mig. En sak som jag aldrig kommer glömma, och det är ljuset. Ett starkt ljus som lös rätt in i mina skräckslagna ögon, ljudet av tjutande bromsar och sen inget mer. Det vart svart, helt kol svart. När jag sen vaknade upp i ett ljust rum så trodde jag att jag var död, hade kommit till himmelen eller nåt sånt. Men jag var på sjukhuset, min mamma och pappa satt vid min säng och mamma höll min hand. Efter ett tag så kom jag ihåg vad som hade hänt jag greps av panik då jag började undra vart Julia var.
När jag frågade pappa så såg jag nåt i hans ögon som jag aldrig har sett förut, hans ögon visade så tydligt den sorg och saknad han kände, även den besvikelse han kände över mig. Det var ju jag som hade fått med henne ut den kvällen, det var jag som hade fått henne att kör bilen fast vi inte fick. Det var jag, och allt var mitt fel.
När jag såg hans blick så förstod jag att hon var död.
Jag grät i flera timmar, dagar och nätter i sträck.
Inget kunde trösta mig.
Enda sedan den dagen har jag tagit på mig skulden. Enda sen den dagen har jag levt med vetskapen om att jag fortfarande hade kunnat haft en älskad tvilling syster. Jag har levt med tanken på att om, om jag för en gångs skull hade lyssnat på vad hon hade sagt så hade hon, min älskade syster, fortfarande levt.”
Jag såg upp och mötte psykologens oförstående blick, och då förstod jag att det var ett misstag att berätta det jag vart med om. Ingen skulle förstå hur jag kände, ingen skulle kunna göra mig bättre, få bort mina skuldkänslor. Jag hade bara rivit upp de sår som, jag lyckats lura mig själv, var läkta. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv och det visste jag.
Jag förklarade för Eva att jag behövde gå hem och vila, till en början protesterade hon och tyckte att vi skulle börja med en gång att ta itu med problemet. Men när jag sa att jag skulle komma tillbaka senare så gick hon med på mitt förslag. Även om jag inte hade tänkt gå tillbaka så var det lugnande att veta att man kunde välja en framtid där alla andra fattade ens beslut, och bestämde vad som var bra för en eller inte. Det var känslan av att veta att man alltid skulle leva som i en bur, att aldrig kunna ta spontana beslut, för allting man gör har någon annan bestämt, et var den känslan som fick mig att styra mina ben mot tågstationen.
Jag stod där, jag vet inte hur länge.
Jag lyfte handen mot min kind, den var blöt av tårar. Jag hade inte ens märkt att de föll. Mina tankar var tomma, men mitt hjärta var fullt av skuldkänslor för det som hänt. Det var som ett öppet sår där det sista hoppet försvunnit.
Det sägs att det sista man ser, är när livet passerar revy, men det enda jag såg var min systers ansikte. Så likt mitt eget men ändå så olikt. Hennes ansikte sprack upp i ett leende, och jag förstod att hon skulle ta emot mig med öppna armar. Valet var så självklart att jag inte ens tvekade när jag tog de sista steget, i mitt liv.
|
|
|
|
