Novell del 6 |
Vi låg i hans säng. Bredvid varandra, tysta. Hans musik fick mig att sluta andas. Så känslofylld och sorgsen, men även lycklig, de låtarna om kärlek och hopp.
Min hans låg inflätad i hans. Inte ens de starkaste krafterna kunde slita isär oss, vi satt ihop, hans i hand. Genom livet och smärtan. Det bara kändes så. Efter fem minuters framtidstänkande kände jag mig dum. Vi hade känt varandra i några dagar. Vi hade ännu inte pratat ordentligt och vi visste ingenting om varandra. Inte ens varandras namn.
” Vad heter du?” Jag bröt tystnaden och han ryckte till som om han precis vaknat.
” Markus” Svarade han lugnt. Men han sa sitt namn på ett sådant ovant och fientligt sätt att det verkade som om han aldrig använt det.
Vi låg tysta en stund till, lät musiken skölja igenom våra ådror, mjuka upp våra leder och göra oss passiva. Hans hand vandrade upp mot mitt nyckelben och smekte upp mot min hals. Jag ryste.
” Isa ” sa han då och jag ryckte till och tittade skrämt på honom.
” Det står på ditt halsband”
Jag andades ut och lät huvudet falla bakåt. Han log och kysste min hals.
Vi sa inget mer under den kommande timmen. Vi lekte med varandras kroppar, talade i kyssar och smek. Kärleken talade för sig.
När min mobil surrade till vaknade jag, upptäckte att jag hade somnat och blev förskräckt. För en stund trodde jag att allt var en dröm.
Min klännings axelband var nerdragna och blottade mina bara axlar. Jag hade ingen BH.
” Var är du? Jag kom för tio minuter sedan. Kram Mamma”
Jag reste mig förvirrat upp, mitt hår var ännu trassligare nu. Han var inte i rummet men hans skjorta låg på golvet.
Mobilen pep till igen, batteriet var urladdat. Jag strök undan håret som hängde framför min panna, flätade en lös fläta och rättade till min klänning. Sedan steg jag försiktigt upp. Dörren var öppen och ett svagt knattrande hördes. Jag såg honom sitta koncentrerat med en laptop i knät, i rummet bredvid. När han såg mig log han och fällde ihop datorn.
” God morgon ” Sa han och log.
” Jag somnade visst… Men du, jag måste hem nu”
Hans ögon förlorade sitt glitter för en sekund, men sedan log han ansträngt och reste sig.
” Kan vi ses imorrn?” frågade han med bedjande röst.
” Visst, låt inte så knäckt. ”
” Jag tror jag älskar dig” sa han då.
Tystnaden lät.
Han smekte min fot med sin.
” …Jag älskar dig med!” sa jag då. ” fast vi känner inte varandra ”
” Men vi känner, och det är det viktigaste.”
Jag hade aldrig hört någon säga så förut, och orden förvirrade mig.
Han log och jag besvarande leendet.
När vi gick bredvid varandra mot lekparken tog han tag i min hand igen. Mjukt, som om vi verkligen var ett par. Innan jag gick lade han händerna runt min midja och kysste mig lika mjukt som hans handtag. Vi var tillsammans nu.
” Du har gjort mig lycklig. Jag trodde aldrig att jag skulle känna så igen.”
Jag ville inte lämna honom den dagen, men nu var min och mammas chans, jag ville inte förlora den.
|
|
|
|
