Novell del 5 |
Den dagen, och dagen efter, satt jag på mitt rum, chockad över gårdagens händelser som om jag först nu förstod vad som egentligen hänt.
Han hade skurit sig.
Han hade åkt till sjukhuset.
Jag hade försökt ta livet av mig.
Han hade kysst mig.
Och nu kunde jag även minnas min panik, min ångest, när jag var på sjukhuset. Jag minns hur jag slet mig ur en sjuksköterskas grepp och kastade mig mot hissen, sprang upp på taket. De hindrade mig.
Jag hade legat på marken där uppe, gråtande och skrikande. Varför fick jag inte dö? Varför!
Någon knackade på min dörr, jag fick impulsen att skrika ”Vem” men jag bodde ensam med min mamma. Min pappa och min bror hade lämnat oss för länge sedan, och de hade dött när pappa körde rattfull för fem år sedan. Jag hade hatat honom för det. Han hade inte bara dött utan tagit min brors liv samtidigt. Visserligen var det min halvbror, och han var 20 år, men jag hade älskat honom med hela mitt hjärta. Vi hade bara träffats sju gånger. Han kallade mig för fjunet.
Mamma var helt utsliten efter olyckan, och hon hade fortfarande inte kommit över det.
Hennes son hade dött tjugo år gammal. Hennes man hade dött. Den som gjorde henne gravid med min bror hade också dött, av en hjärtattack.
Mamma väntade inte på mitt svar som jag ändå aldrig tänkte säga. Jag tänkte aldrig öppna munnen igen. Det spelade ingen roll ändå.
” Älskling”Började mamma. ” Jag har gjort lite kycklingsoppa åt dig, utan så mycket kryddor som du vill ha det. ”
Jag log men svarade inte. Mammas mat var underbar. Hon var på väg att utbilda sig till kock, innan hon blev gravid som femtonåring, och sedan hade hon lämnat allting för min bror.
Jag såg på henne när hon ställde skålen på mitt skrivbord, hur hennes händer skakade, hur hennes ansikte blev stelt och skrynkligt på samma gång när hon log.
Livet hade gjort henne mycket äldre än hon var. 35 år. 50 år i själen
Vi pratade aldrig. Hon visste egentligen ingenting om mina tankar, men jag visste inte heller något om hennes liv innan mig. Hon hade aldrig nämnt min brors pappa, när jag tog upp honom ryste hon och vägrade att ens nämna hans namn.
Hon brukade gråta på nätterna när hon trodde att jag sov.
Den tredje dagen åkte jag till sjukhuset. Han var inte där men en sjuksköterska bäddade sängen han hade legat i.
” Ursäkta, vet du var…” Jag visste inte hans namn.
” Åh, han åkte hem för några timmar sedan” Sa hon ändå och log med ett slags medlidande.
Vad Dum jag var! Jag visste inte hans namn, inte var han bodde, inte vem han egentligen var.
” Vi kan tyvärr inte lämna ut telefonnummer” sa hon då.
Jag ryste och backade ut ur rummet. Sjuksköterskan verkade kunna läsa mina tankar.
Resten av dagen spenderade jag i min säng. Lyssnade på musik och åt några bitar choklad.
På natten kräktes jag upp det lilla jag ätit under dagen.
Nästa morgon vaknade jag klockan halv 2. Mamma var på jobbet men hade skrivit en lapp.
” Jag kommer hem tidigare idag. Hyr en film och köper med mig lite godis. Vi kan prata om du orkar. Älskar dig // Mamma
Jag grät lite inombords.
Efter en kopp te satt jag vid bordet och funderade på vad jag skulle göra. Sedan styrdes mina fötter mot dörren. Jag gick ut i vit tunn klänning, trassligt hår och utan skor.
Han satt på gungan och väntade. När han såg mig reste han sig halvt, satte sig sedan för att resa sig igen. Vi gick mot varandra.
” Hej” sa han tyst och mötte min blick. Jag frös.
” Hej…”
Inom mig ekade våra röster. Skickades fram och tillbaka i min mage. Illamåendet började igen.
” Jo… Jag… ” Han skrapade med foten i marken, så som han hade gjort förut när han blev nervös. Hans nervositet stärkte mig lite. Jag log och tog hans hand. Iskall, som hans ögonfärg.
Långsamt öppnades den och släppte in min hand i hans. Mitt finger kom emot hans bandage och vi båda ryste.
” Förlåt. För det jag utsatte dig för” Sa han tyst.
” Det viktigaste är att du lever! Jag vet inte vad jag skulle gjort om du dog…”
Han log lite. Ögonen glittrade och täcktes av en hinna av tårar. Inget rann.
” Kom” sa han sedan och började gå med min hand i sin.
Jag följde efter, nyfiken och rädd. Vi undvek med flit att gå förbi centrum.
Efter ett par minuters tyst promenad kom vi fram till ett stort hyreshus. Han öppnade dörren för mig och jag steg in. Det luktade fräscht och nystädat. Hissdörren blänkte som om den hade polerats.
” Inte visste jag att du var en snobb ” Skrattade jag.
Huset rymde några stora, dyra lägenheter, och de som bodde här gick inte i samma skola som jag.
Han log bara åt mina ord, öppnade dörren till sin lägenhet och slängde av sig skorna på dörrmattan.
Lägenheten var underbar! Stora fönster, dyra tavlor, modern inredning. Köket var rymligt och ljust, målat i flera nyanser av grönt. Ljust gröna gardiner och neon gröna prydnadssaker på trähyllorna.
” Fint! ” sa jag imponerat.
” Då passar du in här.”
Våra blickar, våra läppar möttes försiktigt.
|
|
|
|
