Prinsessan Sofies hemligheter, del 2 |
"Sen vill jag ha min rosa klänning, den där Tindra gav mig" Sofie satt på sin tron av glas i sitt rike och pratade med en av dvärgarna.
Dvärgen höll i en pergamentrulle och en fjäderpenna och skrev ner allt som hans härskarinna sade och nickade hummade vid rätt tillfällen för att visa att han lyssnade på henne. Sofie fortsatte att prata om tårtan hon ville ha och sen vad de talande små kaninerna skulle sitta och vad de skulle äta och den lilla dvärgen antecknade snabbt allt för att inte glömma något. Han visste att Prinsessan Sofie inte skulle bli arg på honom om han glömde något hon var inte den typen av människa som blev arg. fats vad visste han, Prinsessan Sofie var ju den enda människan han hade träffat.
Sofie var inte alls berörd av sina föräldrars oroliga blickar på henne. Det var knappt att hon ens uppfattade att de var där. Hon hade det så trevligt i sitt lilla rike att det inte fann någon som helst anledning för henne att befinna sig i samma värld som sina föräldrar. Hon förstod inte vitsen av att vara i dras värld, där fanns ju inta talande små kaniner eller hennes favorit kläder. Hon föredrog faktiskt att sitta i sin lila garderob och prata med den lilla dvärgen som alltid gjorde som hon sade.
Sofie hade varit ett märkligt barn redan från början inte ens som bebis hade hon varit som alla andra små bebisar som låg och jollrade i sin barnvagn hon hade varit besynerligt tyst tyckte hennes tyckte hennes föräldrar. Fast vad visste de det var ju deras första barn, barn var ju annorlunda precis som vuxna hade de tänkt.
Men när Sofie blev ett, blev två, blev tre javisst hon hade lärt sig att gå och lärt sig att prata men inte direkt med sina föräldrar utan med saker som de inte kunde se. Och hon hade även lekt, men inte sådana leka som de andra barnen i sandlådan Hon hade suttit i sandlådan med hink och spade bredvid sig, men inte tagit minsta notis av dem. Utan suttit besynnerligt stilla och suttit tyst och stirrat ut i den tomma luften och ja visst hade hon följt någon med blicken, men inget någon annan kunde se.
Vart efterhand hade de andra föräldrarna i lekparken dragit sina små barn längre och längre bort från Sofie. Då hade hennes mamma slutat gå till parken Hon visste att för Sofie spelade det ingen roll om hon var hemma eller i lekparken hon betedde sig lika besynerligt i alla fall.
|
|
|
|
