Min Vardag |
Det dunkande ekot man hörde i korridoren där man gick, väggarna var fulla med klotter och gamla tuggummin. Hon tittade ned i marken och räknade stegen hon tog, hon gick så snabbt hon kunde eftersom att hon hörde rösterna bakom sig. Hon börjar andas fortare eftersom att paniken i kroppen växer sig starkare och starkare, Plötsligt hör hon hur dem börjar skrika på henne där bakom henne.
”Kolla in mig jag är Fetto Sarah” och så gör dem en bild med uppblåsta kinder och stor fet mage med sin egen kropp. Sarah dissar dem bara och försöker att tänka glada och positiva tankar. Men istället känner hon bara för att gråta, hon känner i sin ficka så att hennes vän ligger kvar, vilket den gör, den finns alltid där för henne. Hon ler lite försiktigt innan hon snabbt börjar springa bort till klassrummet igen, hon har väldigt mycket att ta igen nu efter att ha skolkat från lektionerna bara för att få slippa klasskamraternas skämt om hennes utseende.
Hon går ned för stentrappan och går in i ett klassrum där det står 5a på, hon suckar innan hon trycker ned metall handtaget och kliver in.
Väl inne så tystnar alla och tittar på henne med ilskna blickar, hon ser sig omkring efter läraren men hon är för tillfället inte närvarande.
Hon går bort till sin plats och hittar som vanligt en teckning som hennes klasskamrater har målat till henne. Bilden visar henne sitta på en stol som brakar med pruttljud omkring, hon hör hur klasskamraterna skrattar bakom henne och hur dem börjar skrika ut samma gamla ord… ”fetto” ”Äckel” ”Jävla gris”
Hon har hört allt flera gånger och har lärt sig att koppla bort det, hon tar upp sin engelska bok och börjar skriva ned sina tankar på engelska, hon skapar sin egen värld i ord.
Hon ska precis skriva den sista meningen i en dikt hon jobbat på i 2 veckor när klockan blir 10 och dem ska ut på rast, hon dröjer sig kvar så länge som möjligt för att få slippa en del av slagen hon antagligen kommer att få så fort hon kliver ut genom dörren. Men ut måste hon så hon går med små steg ut genom dörren som leder ut till korridoren där hennes jacka hänger, eller borde hänga, oftast ligger den nedslängd i skräpkorgen eller bara nere på golvet vid toaletterna.
Den här gången hittar hon jackan och sina skor en bit bort från sin häng plats,
Hon suckar djupt och går ut ur skolan ut på rastgården.
Hon möter en syn av klasskamrater som står i en klunga och glor på henne med skrattretande syner. Hon förbereder sig på det som dem kommer att göra mot henne, hon ställer sig mot en vägg och försöker låtsas som ingenting.
Dom börjar närma sig och sjunger samtidigt en sång dem har kommit på om henne, hon börjar gråta och sätter sig ned på huk och försöker skydda sitt ansikte när den första börjar sparka på henne, och dem andra är inte sena dom heller, på ett kick stor hela hennes klass och spottar på henne, slår på henne och berättar hur värdelös hon är, hon känner hur smärtan sprider sig i kroppen och hon försöker ligga still och slappna av så att det inte ska göra så ont, men efter ett tag ger hon upp och försöker ta sig därifrån med blod som kommer ut från munnen.
Hon blir nerknuffad igen och fasthållen utav några killar i klassen samtidigt som den starkaste tar sats och slår så hårt han kan i magen på henne, Hon börjar skrika sluta åt dem men dem lyssnar inte på henne.
Men till slut lämnar dem henne ifred och låter henne ligga kvar i snön i en blodpöl, hon känner hur hon skakar av smärta och går in i skolan och sätter sig på en utav toaletterna.
Hon försöker lugna ner sig och tvättar bort blodet från ansiktet och resten av kroppen medans hon funderar på varför dem skadar henne på detta viset, hon vet att det är för att hon är fet men hon har ju ändå inte sagt eller gjort något mot dem. Hon tittar på sin klocka som visar att det är 5 minuter kvar av rasten, hon sitter hellre kvar än går tillbaks ut till dem andra, hon sitter i sin ensamhet och vilar ut från den första rasten på dagen.
När hon väl hon hur hennes klasskamrater kommer in så ställer hon sig upp och väntar på att höra lärarens röst.
Till slut hör hon hur deras lärare Linda kommer och hon kan smyga ut från sitt gömställe och ta av sig jackan, hon känner hur blåmärken börjar framhävas i ansiktet bland annat och försöker dölja dem när hon går förbi Linda.
Till en början är allt som vanligt och lektionen sätts igång som alltid, förutom en sak, Linda vill prata med henne i ett avskilt rum.
Hennes klasskamrater tittar på henne som ett hot, hon vet att säger hon något är hon död.
Linda öppnar ett av datarummen och ber henne gå in och sätta sig ned, hon tittar sig omkring och möter ett par glada ögon från en tjej som hon har sett går i parallell klassen, Sarah känner hur oron väcks i henne när Linda plötsligt säger:
”Karin här säger att hon har sett vad dem har gjort mot dig på rasterna i 2 år nu.”
Sarah tittar ned i bordet och säger ingenting utan fortsätter att vara tyst.
Men efter en stund kommer orden ut ur hennes mun och hon börjar gråta, Linda lovar att ta hand om det hela och att Sarah inte behöver vara rädd längre.
Men Sarah har hört dem orden förr och tror inte på henne, men hon får i alla fall gå hem för dagen för att vila upp sig. Inte för att det skulle hjälpa, detta har skett varje dag så länge hon kan minnas och hon har ändå aldrig haft något annat val än att gå hit. Hon går hem och sätter sig i sitt rum och tar fram sin enda vän, hon ler mot den och för den sakta mot sin redan ärrade handled och skär 4 djupa snitt. Hon känner hur ångesten sakta men säkert försvinner för en stund så att hon kan vila, hon för sin hand mot asken som ligger i en låda och tar fram några tabletter så att hon kan få sova.
För i drömmarnas värld är hon lycklig och glad och vänner har hon så att det räcker, där kan hon få vara sig själv och slippa alla slag och ord, hon lutar sig bakåt och känner hur det svartnar så skönt för ögonen och hon gungas sakta in i en trygg värld där mardrömmarna bara kommer ibland eftersom att hoppet tar över i hennes drömmar, och skapar ren lycka åt henne och ger henne den kraft hon behöver för att fortsätta leva det verkliga livet
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.7) | Felle - 31 mar 07 - 05:27- Betyg:  | Väldigt bra & välskriven novell. Jag är den som alltid, kanske omedvetet, söker fel i det jag läser, och är det felfritt tycker jag såklart att det är extra bra. Här hittade jag nästan ingenting, förutom några ställen där man borde ha skrivit 'de' istället för 'dem' (t.ex. "Plötsligt hör hon hur *dem börjar skrika på henne där bakom henne.", 'dem' ska vara 'de'.). However.
Det finns många noveller om mobbning, många som har ungefär samma handling och till och med flera som tycks berätta precis om ett exakt likadant händelseförlopp. Men det finns ändå en hel del som är så bra, och det här hör till en av dem.
"Men istället känner hon bara för att gråta, hon känner i sin ficka så att hennes vän ligger kvar, vilket den gör, den finns alltid där för henne. Hon ler lite försiktigt innan hon snabbt börjar springa bort till klassrummet igen, hon har väldigt mycket att ta igen nu efter att ha skolkat från lektionerna bara för att få slippa klasskamraternas skämt om hennes utseende."
Jag gillar att du nämner hennes 'vän' i början, speciellt gillar jag det att man inte får veta vad det är frågan om, fast man kanske kan gissa. Det gör hela alltihop starkare, mer verkligt, när man sedan kommer till slutet av novellen.
"För i drömmarnas värld är hon lycklig och glad och vänner har hon så att det räcker, där kan hon få vara sig själv och slippa alla slag och ord, hon lutar sig bakåt och känner hur det svartnar så skönt för ögonen och hon gungas sakta in i en trygg värld där mardrömmarna bara kommer ibland eftersom att hoppet tar över i hennes drömmar, och skapar ren lycka åt henne och ger henne den kraft hon behöver för att fortsätta leva det verkliga livet."
slutet tycker jag också jättemycket om, det har ändå lite hopp mitt bland allt som är skit. För det är sant att det alltid finns något som gör att man orkar fortsätta.
Däremot, så är det inte okej att det får vara såhär på riktigt. Nu känner jag ju inte alls dig och jag vet inte alls hur din historia ser ut, men ingen människa förtjänar att ha det såhär, som det beskrivs i novellen. Jag har också varit mobbad, inte på samma sätt, men jag har snarare varit utfrusen, och fått stå ut med blickar och suckar och annan skit. Som tur var varade det inte så länge, lite på ett år kanske.
Det finns i alla fall inga värre människor än mobbare, och det är bara dom själva som är svaga, och försöker förstöra livet för andra. Låt dom inte lyckas med det, dom är inte värda det. Stå på dig!
En väldigt stark novell. | | fialotta - 13 mar 06 - 21:47 | fy fan... finns inte så mycket att säga. alla ord känns så futtiga. vill bara säga att jag är imponerad av dig. att du orkar leva vidare. många skulle nog inte göra det.
fortsätt kämpa! | | FNo__ - 13 mar 06 - 00:03 | Usch.. Hatar mobbare..
Fint skrivet förresten
Kämpa!
Finns om du vill prata | | ensam_engel - 12 mar 06 - 05:05 | Jo den är dessvärre sann, eftersom att jag var känslomässigt avstängd under mina 10
År som mobbad kommer jag inte ihåg så mycket, men det lilla jag kmr
ihåg skriver jag ned och gör noveller av. | Aannnn - 12 mar 06 - 03:54- Betyg:  | | jätte fint ! | | Forever_you - 12 mar 06 - 03:23- Betyg: | Jätte bra! välskriven.
Var den sann?
Ta hand om dej! Kram |
|
|
|
