21. Stich Ins Glück [ff] |
Och här har ni mig igen! *flina* stackare.
Men iallafall så har jag tillbringat fyra underbart bra dagar i Göteborg med sötbarnen, och sen hann jag inte mycket mer innan jag befann mig på färjan till åland som fängslade mig på en öde udde mitt ute i ingenstans. Kan ni tänka er pinan det var för mig? Ingen telefon, inget internet och bara föräldrarna och min nioåriga lillasyster som sällskap. DET kallar jag helvetet.
I vilket fall, så skrev jag tre hela delar (om jag nu har räknat rätt) på den här delen och jag tänker lägga ut dem allihop ikväll eftersom jag i morgon ger mig av till taffsnäs fjordhäst ridläger (wie<3) Där håller jag till i tio dagar, sen är det tillbaka till åland *dö* i en och en halv vecka. *säker död* Så tyck synd om mig, och kommentera mina delar så att jag har något ljus de senaste veckorna som jag kan se fram emot. Snääälla? (A)
Kapitel tjugoett
Grab a girl back to the dreams
Tom registrerade många känslor inom sig, när han hängde av sig gitarren för att sen ge den till en av scenarbetarna som stod bakom scenen. Känslorna förvirrade honom något otroligt, och han ville helst bara sätta sig ner på samma fläck där hans fötter var placerade just i det ögonblicket och tänka igenom allting en gång till.
Inte för att han hade gjort någonting annat än tänka de senaste tolv timmarna, men han kände att han nog behövde fortsätta med det en stund till.
Han var arg. Arg, skamsen och förtvivlad.
Allting hade gått så fort sen de lämnade lägenheten och Berlin. Han hade knappt förstått att han satt i den vanliga, svarta bilen som återigen skulle ta dem till en arena i Frankrike där han skulle stå på en stor scen och tillsammans med sina två barndomsvänner och sin tvillingbror skulle spela sin musik för tusentals skrikande tjejer, innan tiden hade flugit förbi, och plötsligt var allting över. Men inte kändes någonting bättre för det. Trots att hela dagen hade gått oerhört fort, hade det hunnit hända fler saker än han trodde att han orkade med. En till överdramatisk händelse, och han var övertygad om att han skulle kollapsa i en liten hög på marken.
Han var som sagt arg, och ilskan tilltog för varje steg han tog. Han kunde höra Bill, Georg och Gustav komma skyndande efter honom. Georg sa något uppmuntrande till Gustav, säkert någonting om hur bra spelningen hade gått. Eller åtminstone hur grym Gustav hade varit.
För bra, det kunde man knappast kalla den här konserten. Det värsta var att alltihop berodde på honom, Tom och ingen annan. Möjligtvis lite på Bill också, men det var fortfarande Tom som var motorn till allt.
Det hade börjat nästan direkt när Tom hoppat in i bilen som hämtat upp honom, och därmed tog honom längre och längre bort från Julia, då hade grälen brutit ut. Bill hade frågat var Julia var, vilket i sin tur hade varit droppen för Tom. Om inte ens hans egen tvillingbror såg hur frustrerad han var, och istället brydde sig om hans flickvän, så kände han att ingen i hela världen förstod honom. Det var lika bra att ge upp alltihop. Allt och alla som hade något med Tokio Hotel att göra kunde dra åt helvete och försvinna för alltid.
Detta hade han varit onödigt noga med att klargöra för bandet, och framförallt för Bill. Självklart resulterade hans raseriutbrott i en ännu värre aggressiv reaktion från Bill, och hårda ord som nog egentligen varit bättre osagda, skreks ut gång på gång under bilfärden.
Både Georg och Gustav hade sett oerhört besvärade ut under tiden, och Tom kunde knappast klandra dem för det, om än att han var irriterad på dem. Men ett tvillinggräl mellan honom och Bill, var inte trevligt för någon.
Det slutade med att de båda bröderna tigit resterande tiden i bilen, när de hade skrikit och fräst ut alla ord och argument som de kunde tänka sig, minst tre gånger var.
De hade kommit fram till arenan, och fortsatt sitt tysta gräl under hela dagen. Dock, var de tvungna att spela teater när de väl stod på scenen, och det var det som fick honom att känna sig som skit just nu, när alltihop äntligen var över.
Bill hade studsat fram till honom några gånger under konserten, och de båda hade avfyrat charmerande leenden när de var tvungna, men allting var så fejk att han nästan blev illamående.
Och det bekräftades nu, när de kommit av scenen och avslutade alltihop med att utväxla sura blickar med varandra, han och Bill.
Tom suckade uppgivet. Han visste inte vad han skulle göra, och han kände sig så misslyckad som det bara gick. Han hade spelat fel flera gånger under kvällen, och Bill hade sjungit fel, till och med lyckats tappa både text och takt. Georg hade blivit distraherad av tvillingarnas brist på kontroll, och den enda som faktiskt lyckats styra upp de nittio minuterna så att de åtminstone blev acceptabla för fansen, var Gustav som kompenserat deras felspel med imponerande trumsolon.
Tom kände plötsligt en vass armbåge i sidan, och såg sen sin svarthårige bror storma förbi honom och försvinna runt hörnet. Tom hade ingen lust att stanna kvar och umgås med killarna och han behövde det inte heller.
Så istället för att följa efter Bill, in genom en dörr till höger så fort han hade rundat hörnet, fortsatte han istället rakt fram och tryckte upp dörrarna som ledde ut. Ut till den friska luften som förhoppningsvis skulle ge honom ett fräscht sinne och möjligheten att reda ut det enorma trasslet av trådar i hans hjärna.
Han ställde sig lutad mot väggen och såg förstrött ut i mörkret. Han kunde höra fansen skrika, sjunga och skratta på andra sidan byggnaden. Då och då kunde han även urskilja gråtande ljud. Det var ingen nyhet, att höra fansen gråta efter konserter. Nej, det var han mer än van vid, men han kunde inte låta bli att tycka det var ett rätt underligt beteende, och han var inte särskilt mycket för dessa gråtande tjejer.
Han stoppade ner handen i en av sina enorma byxfickor, och fann lyckligtvis ett cigarettpaket där. Han brukade inte gå runt med cigaretter så pass nära till hands, och han gillade egentligen inte ens själv att röka. Ännu mindre att Bill rökte. Men just vid det här tillfället var han extremt glad över att ha hittat det tillplattade paketet innehållande dessa livsfarliga små pinnar. Han pillade upp en ännu plattare sådan, och betraktade den ett ögonblick.
Han undrade tyst för sig själv hur han lyckats få dem så mosade, men insåg sen att han förstås hade spelat med gitarren tryckt mot just det benet, och inte lagt märke till paketet i fickan.
Han suckade, och tog upp en lila tändare ur samma ficka. Ibland hade man tydligen tur och fann både cigarettpaket och tändare på ställen man inte räknat med.
Han tände tacksamt cigaretten och drog ett djupt bloss på den. Det tog inte mer än några sekunder efter att han hade andats ut den egentligen vidriga röken, innan nikotinet började spridas sig i kroppen och lugnade ner hans nerver. Han kände sig med ens betydligt lugnare, och trots att ilskan fanns kvar, så kände han sig inte lika benägen att slå till någon riktigt, riktigt hårt, vilket han tolkade som positivt.
Plötsligt hörde han röster på närmre håll, och snart dök det upp två tjejer runt hörnet. Den ena hade rött hår och lite fräknar över näsan såg han, och den andra hade blont hår med rätt rejäl utväxt, med en kropp som visade på runda, kvinnliga former.
Han mätte dem båda med blicken, och kom ganska snabbt fram till att den blonda var snyggast av dem två, trots utväxten i håret. Ja, han tyckte att tjejer med färgat blont hår var en aning överdrivna, men just vid det här tillfället råkade den blonda tjejen ha ett par stora bröst som på något sätt kompenserade hennes nästan gråaktiga utväxt. Han undrade hur gamla de båda var, och kom fram till en uppskattning som låg runt arton.
Den blonda hajade till när hon såg att han iakttog dem, och han såg hur hon stötte den rödhåriga i sidan med armbågen för att sen nicka ivrigt åt hans håll. Den rödhåriga såg på honom, och såg alldeles chockerad ut, innan hon utbytte hoppfulla blickar med den blonda.
Han kunde inte låta bli att flina. Det här hände rätt ofta när folk såg honom, och det gav honom alltid en extra adrenalinkick. Att vissa tjejer blev helt uppspelta bara genom att se honom… det var en vana nu, men kändes ändå uppmuntrande på något sätt.
Han höjde flörtigt och snabbt ögonbrynen åt dem, och kunde inte låta bli att blinka med ena ögat. Han kunde höra hur de kvävde varsitt gällt skrik som inte tydde på annat än lycka, innan de skyndade fram till honom båda två.
- Hej, sa han och fyrade av varsitt charmerande leende mot dem.
- Hej, sa de samtidigt och såg på honom med stora ögon. Han såg på den blonda, och såg att hon hade rätt stora, ljusblå ögon. Inte särskilt häpnadsväckande, men faktumet att hon var blond, blåögd, storbystad och dessutom verkade avguda honom, fick honom att se något väldigt tilltalande hos henne.
- Vad heter ni? frågade han på engelska, mest för att han inte kom på något annat att säga.
Tjejerna såg på varandra ännu en gång, innan den blonda vred tillbaka blicken mot honom och berättade att hon hette Angela. Han uppfattade inte den rödhårigas namn, men han brydde sig inte särskilt mycket heller för den delen. Han tog det inte som någon stor förlust.
Angelas röst var för gäll och gnällig för hans smak, och han beslutade sig för att inte tala särskilt mycket med henne, då han bara skulle bli otroligt irriterad på henne i så fall.
- Kan vi få varsin autograf? frågade den rödhåriga leende, och verkade inte kunna släppa honom med blicken. Han nickade.
- Självklart, sa han och tog emot en penna från henne.
I brist på papper fick det bli en signerad kroppsdel, till de båda tjejernas förtjusning, och den rödhåriga vars namn han fortfarande inte brydde sig om att ta reda på, valde att hala upp tröjan och få hans namn skrivet på den platta mage hon hade, medan Angela självklart ville ha autografen på sitt ena bröst. Han nickade, och tvingade leendet att sitta kvar på sina stela läppar, medan han med van hand skrev sitt namn på hennes solbruna hud.
- Tack, sa tjejerna studsigt och upphetsat.
- Ingen orsak.
Han ville gäspa stort, då han kände tröttheten sprida sig i hela kroppen, men insåg att det var rätt ovänligt av honom att göra så med de båda tjejerna i närheten. Han hoppades bara att de kunde sluta glo så förfärligt storögt på honom och sen gå därifrån utan att se så fantastiskt hoppfulla ut.
När ingen av dem verkade förstå hans inre önskan, harklade han sig och tänkte precis säga något i stil med att han hade mycket resande framför sig och borde söka sig till resten av bandet, men hann inte innan dörren bakom honom öppnades och Bill kom ut, med sökande blick.
När brodern fick syn på Tom, utbytte de en enda blick för att Bill skulle få någon aning om vad som var på gång. Tom var inte hundra procent säker på att budskapet om att han var trött och ville sova, gick fram till Bill, och detta bekräftades då Bills blick gled över tjejerna och stannade upp vid Angelas signerade bröst.
- Fans… mumlade Bill och släppte tjejen med blicken för att istället se in i sin tvillingbrors ögon.
Tom nickade instämmande.
- Gör inget dumt, Tom. Det är inte längre som det var när vi var unga, varnade Bill och hans ögon fylldes av oro.
Men oron fick inte Tom att tycka det var rara känslor brodern visade för honom direkt. Nej, istället härsknade han till och blev återigen irriterad på Bill. Adrenalinet pumpade ut i varenda del av hans kropp, och han önskade att Bill hade varit tyst. Trodde han inte att Tom kunde ta hand om sig själv? Trodde han att Tom inte kunde tänka efter ordentligt och faktiskt förstå vad han kunde och inte kunde göra? Och vem var förresten Bill att komma där och tala om det för honom? De båda var vuxna vid det här laget, tjugofyra år båda två, och ingen av dem behövde någon guide genom livet som berättade och fixade allting.
- Har inte du med att göra, Bill, trotsade Tom snäsigt och såg sin bror rygga tillbaka en aning på grund av den ton han valt att svara med.
Bill såg för en sekund förvirrad ut, men hans ögon var snart fyllda av samma känsla som Tom kände inom sig. Frustration.
- Jag försöker bara hindra dig från att göra någonting väldigt dumt, sa han i mamma-aktig ton som gjorde Tom ännu mer förbannad.
Han vände sig mot tjejerna igen, och lät plötsligt känslorna ta överhanden. Om Bill skulle försöka tala om för honom vad han skulle göra, så skulle Tom den här gången se till att hans bror inte lyckades. Han var bara tvungen att reta upp Bill ännu mer, och han hade två geniala möjligheter precis framför sig.
- Jaha, och du lyckades just få in mig i det man kallar trotsåldern, igen, fräste Tom tillbaka till Bill och la snabbt ena armen om Angela.
Hon såg en aning förvirrad ut, och det var inte särskilt konstigt det. Han och Bill hade ju fört allt sitt kiv på ren tyska, och med tanke på att både hon och hennes väninna var fransyskor så vore det inte alltför konstigt om de inte förstod ett ord av tyska språket.
Hon såg oroligt och förbryllat på honom, med sina alldagliga ljusblå ögon.
- Vad var allt det där om? frågade hon honom med grov fransk brytning och på dålig engelska. Han fick en impuls att rysa när hon talade med sin gnälliga röst igen, men han lyckades på något vis hålla det tillbaka.
- Lugn, det var inget. Har du lust att hänga med mig upp på mitt hotellrum ett tag? Det är förskräckligt tråkigt att tillbringa en sån här kväll ensam, sa han till henne och vidrörde hennes axel med en lätt smekning. Hon verkade fortfarande förbryllad, och såg på sin rödhåriga väninna när hon nickade.
- Mm, förtydligade hon en sekund senare, och såg på honom med ännu större ögon, trots att det borde vara omöjligt.
Han log. Log mot henne, och sen snabbt mot Bill, bara för att förtydliga för honom hur han lyckats vinna den här matchen. Men leendet innehöll ingen glädje, och ingen triumf. Det var bara ett tomt leende, som fick honom att känna sig eländig, mot sin vilja. Men det skulle han inte erkänna för någon, om han så blev mordhotad.
Han behövde något att pigga upp sig med, och just då hade han inga tankar än just det. Han behövde någonting som fick honom att känna sig mänsklig igen.
Bills blickar var inte en sån sak, och under det korta ögonblick de hade ögonkontakt hann Tom se att brodern skakade på huvudet med en suck.
Men Tom ignorerade honom, och ledde med sig Angela bort från arenan, mot bilen som stod en bit bort. Det var fortfarande en och samma tanke som susade runt i hans huvud. Han behövde bli glad igen.
Han såg på Angela som hoppade in i bilen med ett leende, och han gav sig själv ett löfte. Bara ikväll.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 3 dec 08 - 03:27- Betyg:  | | nej nej nej nej nej IDIOT!!!<3 | | prickigthallon - 1 jul 08 - 21:31- Betyg: | | :O:O:O:O | | ILoveTAKIDA - 25 jun 08 - 13:06- Betyg: | Men Tom! :( fy på dig! Gör inget dumt nu!
Julia, du är sjukt bra på att skriva <3 | | Mp3 - 24 jun 08 - 19:38 | | Älska älska äks aälsa <3<<3 | | LoveMusic - 23 jun 08 - 18:20- Betyg: | | *tittar surt på dig* Du kan inte göra såhär! Han får inte... han får inte, han får inte, han får inte! Det är så oerhört fel för Julias skull, och ja, jag vet inte vad jag ska säga! För jag måste bara veta om han gör det eller inte, så nu ska jag läsa nästa del | | etsigav - 23 jun 08 - 17:20- Betyg: | ujnderbart. underbart. underbart.
skall skynda att läsa nästa, och nästa. 8D | | mikaelanystrom - 23 jun 08 - 17:20- Betyg: | men men ... JULIA DÅ!? :|
jätte bra <3 | | FortessOfTears - 23 jun 08 - 16:52 | As. Jävla fucking as är vad han är :O
Ursäkta mig, jag är arg och tar ut det på Tomi. Men fy fan.
Du skriver bästigast <3 | | Ciissii - 23 jun 08 - 16:32 | | Jättebra :D Du kan verkligen skriva, vilken talang du har <3 |
|
|
|
