Det vita huset |
Det går en vind genom det vita huset.
Den gnider sig mot plankorna, den luggar dammet,
den sliter lätt i de gamla gardinerna.
- Vart har du varit, var har du varit, alla dessa år,
var har du varit varendaste år?
Jag har väntat på dig.
Jag har väntat på att du skulle komma.
Väntat på att någon skulle komma tillbaka,
smeka plankorna, noppa i dammet,
dra lite i de gamla gardinerna.
Men ingen kommer, ingen kommer,
vem som helst, vem som helst,
varför kommer det ingen,
varför kommer dom aldrig tillbaka?
Vad gör dom, vad gör dom som är så mycket viktigare,
som är så mycket större,
som tar så mycket tid att dom inte ens hinner
låta fingrarna glida över en rutten planka?
Ingenting, ingenting. Dom gör ju ingenting,
dom sitter ju bara framför en TV,
dom går bara omkring, hit och dit,
dit och hit, ut ur en byggnad, in i en annan ,
hela tiden byter dom plats med varann.
Varför? Varför är det så viktigt för
alla dessa människor att springa omkring
och byta plats med varann? Som myror i en myrstack.
Som får på en äng. Jag väntar, jag väntar.
Men nu drar en vind. Nu drar äntligen en vind genom
allt, borrar sig fram genom allt, gardinerna,
plankorna, dammet på trappavsatsen,
så ska det vara, så ska det vara, så bör det alltid vara.
För alltid, för alltid, för alltid.
Är det huset som pratar,
eller är det bara vinden som drar förbi?
|
|
|
|
