Tre saker du INTE bör göra på psyk, del 63 |
Jaha nu har man varit ute i regnet, underbart, jag älskar verkligen regn, på allvar. Det är lite komiskt för när man börjar gå från huvudentrén (där koisken ligger) börjar man ser underliggare och underliggare människor som idag en gammal kvinna i ett landstinget nattlinne, men en vitklädd person efter sig, eller mannen som ovanligt snabbt med en vitklädd man som halvsprang efter honom, ja ni kanske förstår vad jag menar? Och sen sådana som mig som går tillbaka till avdelningen och är bombsäkra på att det är en blinkande skylt ovanför huvudet där det "Psykfall, psykfall, psyakfall".
Flickan fick en akut tid till utredningen och började genast veckan efter, Först hade läkaren som skulle utreda henne träffat båda hennes föräldrar för att de skulle berätta hur flickan hade varit när hon var liten. Och ja läkaren nästan med gång att de nog skulle förvänta sig en diagnos, har flickan fått veta senare.
Hon var livrädd för att få en diagnos hon förstod inte hur hon skulle unna acceptera sig själv om hon fick det. Hon misstänkte att det skulle bli lika jobbigt som att acceptera sin händer.
Nu börjar ångetetn igen, jag står INTE ut med att vara här, jag MÅSTE härifrån jag klarar det bara inte. Jag vill gråta jag vill skrika jag vill slå Det går inte jag står inte ut md att vara här, jag vet inte vad jag ska göra längre jag känner hur det gnager in i huden på mig hotar med att ta över min själ och alt som någonsin har varit jag.
Det dunkar i foten och jag känner att jag bara inte står ut härinne. Jag strå inte ut md att vänta ytterligare 40 minuter här, jag står inte ut med att bara sitta framför datorn, jag står inte ut med att vara tjock, jag står inte ut med världen, jag står inte ut överhuvudtaget och inte med någonting just nu.
Det är en stor smärta och sorg inom mig jag vet inte vart den kommer ifrån men den hotar med att förgöra mig sakta men säkert och just nu orkar jag verkligen inte kämpa emot.
|
|
|
|
