Vera, det är ditt liv. Del 2 |
Det var en "självklar sak" att jag skulle berätta för Martin att jag var gravid enligt Sara. Hon tyckte jag skulle berätta precis som det var, att han har gjort mig gravid. Men jag vill inte, vill inte berätta för honom att han är pappa. En pappa till ett foster som bor i min mage, att det verkligen finns ett annat liv inut i min kropp! Att han var en del av det. Det skulle förstöra alltihop, han skulle kanske göra illa mig?
-Vera Agrell, en kvinna i 50 års åldern stiger ut ur dörren på Ungdomsmottagningen och hon läser upp mitt namn ur ett papper.
Jag reser mig upp och känner alla blickar riktas mot mig, det känns som de vet om hemligeheten.
Man kanske ser på min mage att den har vuxit!? Eller är det skvaller?
-Ja, mumlar jag lite tyst och går med halvt bestämda steg in i rummet.
Rummets väggar är ljusrosa och en vit gardin gör rummet mysigt. I rummet finns två svarta fotöljer som står riktade motvarandra. I den andra änden finns en skrivbord med en dator på.
Hon stänger dörren bakom mig och sätter sig i en av fotöljerna.
-Varsågod och sätt dig Vera, säger hon med trevligt röst och lägger bena i kors.
Jag nickar och sätter mig ned, ställer väskan bredvid mig på golvet och lutar mig tillbaka.
-Så, vad har du på hjärtat?
-jag tror.. Eller jag vet irättare sagt, börjar jag.
-Vad vet du?
-Jag har gjort ett test som visar... att jag är gravid..
Det blir tyst och hon skriver lite på pappret.
-Chansen är väldigt liten att dom visar fel, men jag gör ett nytt test på dig så ska vi se hur det är. Och sen prata om saken? Okej?
Jag nickar och drar fingrarna igen håret, "hur fan ska Martin ta det här".
Hon går ut ur rummet och lämnar mig ensam kvar.
Papperet jag fick med mig hem om en tid om abort ligger under min Fysikbok, jag har gömt det för att mamma inet ska se det och för jag vet inet om jag vågar berätta. Samtidigt som Saras ord upprepar i mitt huvud gång på gång, om att det är en självklar sak som jag borde berätta för Martin.
Jag tar upp telefonen och slår numret till Martin men trycker på rödlur direkt. Jag vill inte berätta, jag vill inte!
En gång till slår jag numret men tummen dras mot den rödaluren och trycker sedan ner den.
Mobiltelefonen på min byra börjar vibrera och jag reser mig upp. På skärmen står det : " Hanna ringer ".
-Hej tjejen, svarar jag.
-Heeeeeeeeeej hallåååå vart är du det är värsta festen i parken jööööö!?
-Haha, vilka är där då? jag mååste plugga och sådär, har prov imorrn rätt körd, säger jag lite klagande och suckar.
-Ehh lev livet det är ditt sista år i den förbaskande skolan! Skit i alla jävla prov ioch kom hit och gör mig sällskap!
-Vilka är där, rågar jag en gåbng till lite glatt och reser mig upp och går till garderoben.
Hennes övertalningsförmåga är något jag alltid beundrat, hon har alltid dragit med mig på massa roliga och tråkiga saker pga att hon är duktig på att övertala.
-Öööh, Mattias, Emma, Josse,Jossa, Jaaa + några till pers, kvittrar hon.
-Okej, svarar jag lite ointreserat och tar fram en svart v-ringad top. Är Martin där?
-Nope baby, just me and my friends, bryter hon på halvtengelskt och skrattar.
-Haha okej ge mig fem minuter så ses vi snart, svarar jag och så lägger vi på.
Efter några minuter när jag fixat mig öppnar jag mitt föönster och klättrar ut. Det börjar bli mörkt och jag får hänga mig utför fönstret och sen hoppa. Jga lnadar ganska mjuk som tur är och börja sedan gå i raskt takt ner mot parken. När jag närmare mig ser jag massor av och folk och inser att det är omöjligt att hitta Hanna, så jag ringer henne.
-Ah asså hallå det är e Hanna om talking, vem e du och vad vill du, hör jag henne tjuta.
-Hej Hanna, det här är Vera och jag skulle gärna vilja leta upp dig och ta ett litet snack, skojar jag tillbaka och hör henne skratta.
-Vart är du så möter jag dig.
-Vid ingången.
-Jag kommer.
-Shit asså, du är gravid, hennes ögon blir tårfyllda och hpn kramar om mig hårt.
En lukt av sprit och parfym sveper om mig och det känns som jag ska strypas.
-Haha du behöverinte döda mig, Martin lär ju göra det, mumlar jag och lossar mig ifrån hennes grepp.
-Vad menar du, nästan viskaro ch och lägger en hand på mig axel.
Jag drar upp tröjan som blottar ett stor lila blåmärke på handleden.
-Men shit gumman, har han gjort det!? Är han dum i huvudet eller, skrikerh hon rakt ut.
Som tur sitter vi i skogen och ingen kan se eller höra oss.
-Men säg ingeting till någon! Du måste lova.
-Sure, men händer det en gång till kommer jag anmäla honom.
Telefonen börjar ringa i fickan och jag tar upp den.
-Det är Martin, mumlar jag och reser mig upp.
-Hej vart är du?
-I parken, svarar jag och känner hjärtat dunka snabbare.
-Okej kom till den stora eken och möt mig och mina polare.
-Okej jag och Hanna kommer, svarar jag och rycker upp henne ifrån marken.
-Puss sötnos.
-Puss.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | alive_voice - 10 aug 08 - 16:32- Betyg:  | | fortfarande SKKKKKIIIIIITTTT BRA haha ;P |
|
|
|
