vänskap och svek, novell i en del. |
Det var inte så långt till skolan hemifrån mig. Bara några 100 meter. Jag hade gått den där vägen sen min första skoldag. Och nästan varje dag hade jag gått vägen tillsammans med Klara. Men inte idag. Inte inte idag. Det var det som gjorde mina steg så tunga. Det känndes som om de var fulla med sten. Jag orkade nästan inte gå. Men jag visste, att jag hade inget val. Bara gå. Ett, två, ett, två. Höger, vänster, höger, vänster. Klapper klapper klapper.
Regnet hängde i luften den där dagen, det minns jag. Hur det där fuktiga trängde igenom allt ända tills den låg som en hinna kring huden. Jag tror den kanske trängde igenom huden också. Men det kunde jag inte avgöra. Hela jag var full av gråt. En storgråt. Den låg och tryckte i mig. Och den där gråten var Klara. Klara som för någon dag gått brevid mig. Men nu orkade jag inte längre se på henne. Hennes ljusa hår som hon alltid plattade. Hon skulle ha varit vansinnig idag om hon gått brevid mig, hennes hår skulle ha förvandlats till stora fina lockar på bara några sekunder. Jag tyckte hon var söt i det, men det tyckte inte hon. Det stack till i mig. Jag försökte tränga undan henne så som jag försökt hela helgen. Men hon fanns där ändå. I allt det där vanliga så fanns hon där. På vägen till skolan, brevid mitt skåp, vid middagsbordet, framför TVn alldeles uppslukat av MTV. Det var för att vi hade gjort allt tillsammans. I 15 och ett halvt år hade vi gjort allt tillsammans. Allt, förutom att bråka..
Det hade krypt upp maskar på asfalten. Jag försökte koncentrera mig på att inte trampa på dem. Gå. Gå. Gå. Klapper. Klapper. Klapper. Men jag hon fanns där ändå, hela tiden. Hur skulle det bli att komma till skolan då? Tanken gav mig kvälningar. Men jag fortsatte gå. Flera stycken från skolan cyklade förbi, flera av dem frågade om Klara var sjuk. Det var som att de frågade efter min andra halva, som om hon var min syster. Men jag bara skakade på huvudet. Jag orkade inte titta upp, jag förstod ändå vad jag hade fått se - väldigt väldigt förvånade ansikten.
Jag såg henne direkt. Jag vet inte om det var för hennes ljusa hår, eller för att jag alltid vet exakt var hon är när hon är i närheten. Men såg henne gjorde jag. Hon stod på andra sidan korridoren. Det var fullt med folk, hon mötte min blick. Den där blicken gjorde mig vansinnig. Hur bara kunnde hon?! Jag hatade henne! Fast inom mig så visste jag, att det bara var en lögn. Men det sköt jag under mattan, tryckte in det längst in i hjärngarderoben. Jag sträckte på mig och gick snabbt förbi, som att hon inte fanns. Nu var jag ensam, men hon skulle inte få vinna.
Hela skoldagen var som en gröt. Jag orkar knappt hålla allt som hände isär, det känns om att det lika gärna kunnde vara saker jag minns sen flera år tillbaka. Det var flera som hade försökt prata med mig, minns jag. Hade jag haft mod, hade jag nog slagit till dem. Jag satte mig längst bak i klassrummet. När lektionerna var slut skynndade jag mig ut. Tillät mig inte att se henne. Istället sitrrade jag ner på mina skor, de stirrade inte tillbaka. Men jag kunde höra dem. Klara och Martin. Martin och Klara. Hade jag tittat upp hade jag fått fly. In på toaletten och där skulle tårarna bara ha sprutat ut som ur en vattenslang. Martin och Klara. Klara och Martin. Jag visste pracis hur han såg ut. Hans svara hår stod alltid åt alla håll, jag hade alltid drömt om att få dra handen igenom det. Och så ögonen. De var bottenlösa och ibland känndes det som att jag skulle drunkna i dem.
Så många gåner jag mött hans blick det här året. Tvärs över klassrummet, i korridoren och på Ica. På alla möjliga ställen där han var. Och så var det henne han ville ha, Klara.
Magen snörpte ihop sig som en knut. Den där knuten drog något så fruktansvärt. Det var knappt att jag fick luft. Hans armar om henne, hans kind mot hennes. Bilderna slog ner som blixt nedslag. Det gick stötar genom hela mig som nästan fick mig att rasa ihop. Klara och Martin.. Jag förstod inte hur hon kunnde! Så många gånder jag knäppt mina händer och låssats att den ena varit hans, önskat så fruktansvärlt mycket att han suttit brevid mig. Ibalnd när jag såg honom i korridoren fick jag lust att bara springa fram och krama honom. Dra in hans lukt men..
Fan!
När jag kom hem somnade jag. Jag sov och sov och när jag vaknade visste jag knappt vad som var verkligheten och vad som var en dröm. Allt kletade ihop sig i huvudet. Det var som ett garnnystan, så många knutar. Knut på knut och jag kunnde inte knyta upp dem. Allt var ett enda trassel. Och om någon liten ängel knöt upp de där knutarna, skulle det ändå finnas märken efter dem. Fula veck. Som sår. Jag vet inte om jag grät. Jag bara låg där under täcket med benen högt uppdragna mot bröstet. Jag vet inte hur många timmar jag stirrade in i väggen. Säkert sov jag lite då och då. Men jag kunnde inte skilja på om jag varit vaken länge, eller sovit ett tag. Jag minns fortfarande hur väggen såg ut. Hur dess vita färg blev grå och dassig i mina ögon. Jag minns att mamma kom hem. Att hon kom in i mitt rum och försiktigt strök mig över armen för att se om jag var vaken.
- Gumman, hallå? Är du sjuk?
- Mm, tror det. Kanske jag svarade. Mamma, ser du inte att jag går under här? Att jag tynar bort under täcket?
Sen sov jag nog. Jag tror det gick några dagar. Kanske en vecka. Den där tiden är fortfarande oklar. Om inte mamma såg något måste hon ha varit dum. Men hon lät mig va. Hon lät mig kryga in i mitt hörn där väggen var min ända kamrat. Hon lät mig ligga där och sakta men säkert försvinna.
Varje dag slog hans ögon ner som blixtar. Allt spelades upp som filmer. Gång på gång. Både när jag sov ocg var vaken. Tillslut visste jag knappt vem jag var. Men jag visste att de två, Klara och Martin, de fanns. De fanns för varandra precis som deras armar och munnar och ögon. Och när jag tänkte på allt det där sjönk jag bara djupare. Djupare ner i något jag aldrig förr varit i. En dag satt min syster på sängkanten. Hon är 4 år äldre än mig, skulle snart fylla 20.
Jag vet inte hur länge hon suttit där. Men när hon kröp ner under täckte kunde jag känna hennes varma arm lägga sig omkring mig. Jag vet att jag grät då. Jag vet att jag grät floder. Säkert i flera timmar bara grät jag. Det blev stora pölar på lakanen. Hon frågade inte vad det var. Hon bara höll om mig, länge länge. Och jag kunde inte låta bli att tänka på Martins arm över Klara. Jag fick knappt luft. Jag minns att jag ville dö.
Tillslut frågade hon vad det var, och då rann det ur mig det med.
Allt var som en dimma, och det är svårt att berätta för jag kan knappt förklara det.
Men jag minns att en dag satt Klara där.
Det kunde ha varit veckor, månade jag år sen sist jag såg henne. Men jag tror inte det gått mer än fyra dagar. Jag hade tappat kontrollen. Det känndes som att jag knappt kunnde styra mig själv. Hennes ord nådde mig inte. Jag kännde inte hon som satt där, inbillade jag mig. Men egentligen kännde jag nog inte mig sjävl. Jag tvingade mig att inte se på henne. Jag stirrade in i väggen, väggen som blivit det ända jag hade. Jag skaade. Jag minns att hon tog min hand, men att jag ryckde till mig den, snabb som om något gifitigt bitit i den. Och då grät hon. Men jag la händerna mot öronen och tryckte hårt. Ville inte att hon skulle komma in i mig. Ville bara hålla henne ute. Bort bort.
Men ändå kom hon in. In i mig. Hennes gråt letade sig in till mina öron precis som regnet gjort. Jag bad henne gå ut, men hon gick inte. Hon började föklara något osammanhängande, men jag lyssnade inte. Hade jag orkat hade jag rest mig och gått. Men jag orkade inte. Tillslut gick hon. Hennes steg ekade i mitt huvud. Dörren som slog igen. Det ekade mellan tomma väggar i en grotta.
Ett tag senare ringde telefonen. Den måste ha ringt många gången under de där dagarna, men det var första gången jag hörde den. Det var konstigt att jag orkat gått till skolan den där måndagen. Att jag orkade höra dem. Sen rasade allt över mig. Gång på gång.
Men jag tvingade mig upp för att svara. Det ända jag kunde fokusera på då var telefonsignalen som skar genom huset.Måste fram och svara.
Det var Klara.
Jag vet inte vad som hände. Men något sa hon. Något som fick mig att ändra mig.
Hon hade gjort slut, sa hon. Hon sa att hon älskade mig. Mer än allt annat. Det hade aldrig någon sagt till mig förut. Och jag viskade långsamt och mödosamt att jag älskade henne. För det gjorde jag. Sen la jag på. Jag älskade henne så mycket. Hon var min bästa vän. Men hon hade tagit Martin.
Och det gjorde allt så mycket svårare. Så mycket svårare än tre små ord. Tre små ord som sa hela sanningen, men som ändå inte kunnde laga mig.
Fast jag blev hel ändå. Klara kom till mig mitt i natten, och det är vid den där natten som saker och ting börjar klarna. Hon knackade på mitt fönster och jag öppnade. Och sen la hon sig brevid mig och vi sommnade. Utan att säga ett ljud.
Och sakta började saker vända. Vi skolkade en hel vecka. Men vi byggde upp saker och ting. Sakta började vi från grunden.
Hon kom till mig mitt i natten. Och vi började bygga. Och vi började gå, tillsammans började vi gå. Gå vidare.
Det var inget som var enkelt. För om det fanns någon människa som jag älskade nästan lite mycket som hon, så var det Martin.
Det gör ont att berätta det här, fasst det snart var fyra år sen.
Men jag tog mig upp, upp ur träsket. Hon drog upp mig, fast det var hon och Martin som sattit mig där.
Hon skulle aldrig älska honom som jag, för hon sa att hon inte längre tyckte om honom.
Hon skulle aldrig älska honom så mycket som jag, men jag vet. Att jag skulle aldrig älska henne så mycket som jag älskade han.
Så nu vet jag, att vi har gjort precis allt tillsammans. Men vi har klarat det.
Vi har till och med bråkat. Men det gör äkta vänskap starkare.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | FortessOfTears - 21 jun 08 - 19:15 | Wow. Jag gillar verkligen sättet du har skrivit det på, det blir så ... levande? Eller jag vet inte, men vissa meningar är helt pefekta, och det är dem som gör att jag inte kunde slita mig.
Gillar det :* | | miijha - 21 jun 08 - 15:46 | | haha, det handlar inte om mig det här, bara så alla vet xD jag bara skrev ngt, har aldrig varit med om det sj :p | | Jolis - 21 jun 08 - 15:41 | | Bra skrivet. Är det din "livshistoria"? | muia - 21 jun 08 - 15:40- Betyg:  | | ååå vad bra skrivet Mia! Man känner igen sig ibland, och guud det var så bra :O :D <333333333333333333 |
|
|
|
