Fem sekunder (den rätta) |
Jag hade ju bara suttit inne på mitt rum, jag hade sett henne genom fönstret. Jag hade ju sett henne hela tiden ändå hade det hänt. Varför? Jag hade lovat mamma att jag skulle ha koll på henne hela tiden. Hur skulle jag kunna se mina föräldrar i ögonen igen? Jag hade tittat bort i minst fem sekunder hon hade suttit där i sandlådan och lekt helt snällt, fem sekunder. Hur kan det gå så snabbt på fem sekunder? Okej jag hade kanske tittat bort lite längre, men det var absolut inte en lång stund. Jag hade ju läst och gjort massor av andra saker förut, inte behövde jag sitta och stirra på henne hela tiden? Eller? Kan en femårig flicka verkligen vara så snabb? Nu satt jag där i den långa korridoren, jag visste inte vad jag skulle säga till mina föräldrar. De skulle ju hata mig för resten av mitt liv. Jag hade svikit dem, svikit deras förtroende. Allt var mitt fel, det visste jag. Fem sekunders frånvaro, det var allt som behövdes. Allt som behövdes för en femåring. Jag såg hur folk sprang omkring i korridoren ingen kom fram till mig, ingen berättade något för mig. Jag förstod inte att jag hade kunnat hata henne, varför. Snälla Gud jag tar det tillbaka jag älskar henne. Bad jag tyst, men vad skulle det tjäna till.
”Alyssa?!”
”Ja, mamma vad är det?” Jag skyndade mig ut från mitt rum och ställde mig vid trappavsatsen.
”Jag och pappa måste åka och handla, du kan väl gå ut ett tag med Laura?” frågade min mamma. Jag suckade, Laura var min femåriga lillasyster.
”Men mamma?” Bad jag.
”Vi kommer att vara borta i ungefär en timme, du behöver bara sitta i lekparken ta med dig en bok och läsa” Svarade min mamma. Jag suckade igen, jag ville ju prata med Ebba i telefon. Jag orkade ju inte sitta där i lekparken.
”Men hon kan gå ut själv, jag ser henne från mitt rum” Skrek jag till svar.
”Det handlar om en timme” svarade min mamma lugnt, men jag hörde att hon höll på att bli arg. ”Du har redan prata i telefon i två timmar idag, du behöver få luft” fortsatte hon bestämt. Jag suckade.
”Okej” suckade jag till svar. Jag gick motvilligt ner för trappan. Okej jag tyckte om min lillasyster, men ibland ville jag att hon kunde ta vara på sig själv. På vägen ner snappade jag åt mig en bok, ”Flight 545 från Hong Kong” hette den.
”Kom ihåg att du inte får lämna henne ensam” sade min mamma innan hon och pappa åkte iväg i bilen. Jag suckade igen, jag hade hört det där hundratals gånger innan. Jag visste att jag inte fick gå därifrån. Jag satte mig ner och slog upp boken. Jag började läsa.
”Alyssa? Kan inte du ge mig fart?” Hörde jag min lillasyster säga bortifrån gungorna jag tittade upp och gick sakta till henne. Jag hjälpte henne att sätta sig i gungan. Jag började putta på gungan så att den började gunga. Laura skrattade glatt när farten blev högre och högre, jag hörde ett litet pip. Det var från min mobil som låg i min ficka. Jag gick bort från gungan och tog upp mobilen.
”Tja!
Jaha vad gör du? Jag har precis träffat Henke, Simon och Jessica. Gissa vad Henke sa!
Kram Jossan ”
Jossan var min bästis, Henke var den absolut sötaste killen i klassen. Jag var jätte kär i honom.
”Alyssa!” skrek Laura, farten hade stannat och Laura tittade surt på mig.
”ja ja, vänta lite” Svarade jag. Jag skynade mig att skriva ett svar:
”Jag är med Laura i ekparken, jätte kul :( vad sa han? Snälla säga!
Kram Alyssa”
Jag gick fram till gungan igen och började göra fart på den igen. Jag hörde hur det pep igen. Jag tog upp mobilen, men nu verkade det som att Laura hade tröttnat på mig. hon började gall skrika.
”Laura lägg av!” Sade jag trött till henne, men hon slutade inte. Jag kände hur jag började tröttna på henne. Hon skulle alltid få som hon ville. Aldrig fick jag det. Mamma och pappa struntade totalt i mig, det var bara Laura hela tiden. Så fort hon började se ledsen ut, fick hon all uppmärksamhet. Jag hade tröttnat. Jag försökte att ignorera hennes skrik och tog upp mobilen för att läsa meddelandet. Jag hann knappt öppna det förens Laura började skrika ännu högre och började sparka sand på mig.
”Snälla lilla söta laura kan du vara tyst” Bad jag så snällt jag kunde. Mamma tjatade alltid på mig att jag alltid skrek åt henne. Det gjorde jag faktiskt inte, det var hon som skrek åt mig. Men det struntade mamma i. Laura slutade inte hon började skrika ännu högre. Nu var mitt tålamod slut.
”Håll käften!” Skrek jag till henne. Hon tystande ett tag och tittade på mig med sina stora ögon. Men sen började hon skrika ännu högre. Som tur va var det bara vi i lekparken, jag gick fram till henne. När jag kom fram tog hon tag i min mobil och slängde iväg den.
”Jävla unge!” Skrek jag och skyndade mig att hämta mobilen. Den var avstängd, jag tesatde att sätta på den igen, men det gick inte. Jag tittade surt på Laura som hade slutat skrika och såg väldigt nöjd ut. Hon hade gått bort till sandlådan och satt sig när och börjat gräva i sanden. Varför hade jag velat ha ett småsyskon, jag hade tjatat på mina föräldrar i tio år om ett syskon. Alla mina kompisar hade små gulliga småsyskon som man alltid kunde gulla med och leka med, de var ju jätte söta. Varför hade inte min lillasyster blivit en söt liten flicka som var tyst och snäll och bara allmänt söt? Varför hade jag fått den jobbigaste lilla systern i världen. Kunde hon inte bara försvinna från denna jord? Jag önskade att jag slapp henne att jag slapp sitta i den här förbannade lekparken bara för att hon inte kunde vara ute själv, att jag slapp tänka på henne hela tiden. Att det alltid var hon som fick all uppmärksamhet. Jag stoppade snabbt väldigt nöjd ut. Hon hade gått bort till sandlådan och satt sig när och börjat gräva i sanden. Varför hade jag velat ha ett småsyskon, jag hade tjatat på mina föräldrar i tio år om ett syskon. Alla mina kompisar hade små gulliga småsyskon som man alltid kunde gulla med och leka med, de var ju jätte söta. Varför hade inte min lillasyster blivit en söt liten flicka som var tyst och snäll och bara allmänt söt? Varför hade jag fått den jobbigaste lilla systern i världen. Kunde hon inte bara försvinna från denna jord? Jag önskade att jag slapp henne att jag slapp sitta i den här förbannade lekparken bara för att hon inte kunde vara ute själv, att jag slapp tänka på henne hela tiden. Att det alltid var hon som fick all uppmärksamhet. Jag stoppade snabbt ag såg inte ditt senaste SMS, vad stod det?” Frågade jag.
Jag tittade ut genom fönstret och kunde se att Laura fortfarande satt i sandlådan och lekte. ”Hoppas hon försvinner eller nåt sånt” mumlade jag tyst.
”Va!? Sa du nåt?” Frågade Jossan förvirrat.
”Nej, jag tänkte bara högt. Nå vad hade han sagt?” Frågade jag förväntans fullt.
”Han vill träffa dig på onsdag efter skolan” Svarade Jossan glatt.
”VA!? Du skämtar väl inte?” Skrek jag av lycka.
”Nej jag lovar, han sade precis så. Han vill träffa dig” Svarade Jossan. Jag hoppade av glädje. Nu orkade jag inte stå vid fönstret längre jag gick till min säng och lade mig där. Jag tog fram en skolkatalog som jag hade under kudden och slog upp sidan på klass 8f, jag hade ritat små hjärtan kring Henkes huvud, nu skulle jag äntligen få vissa vad jag kände för honom. Jag lyckligt för mig själv. Jag vet inte hur länge jag och Jossan pratade, men det kan inte ha varit länge. Kanske någon minut, sen kom jag på Laura och gick till fönstret igen. Jag kunde inte se Laura i sandlådan, hennes hin och spade låg kvar där. Jag tittade mig omkring.
”Hallå!?” Hörde jag Jossans röst.
”Va!?”
”Jag frågade vad du skulle ha på dig?” Sade Jossan lite irriterat över att jag inte hade lyssnat på henne. Jag svarade inte, jag kunde inte se Laura i lekparken. Hon kanske hade tröttant och var på väg upp till lägenheten tänkte jag. Hon kom säkert snart, men jag kände ändå en kall kåre längds min ryggrad. Sen såg jag henne hon var på väg ut på gångbanan.
”Jag måste sluta” Sade jag snabbt till Jossan och lade på innan hon hann svara jag sprang ner för de tre trapporna, hon kunde ju springa ut i vägen och bli påkörd. Precis när jag kom fram till gångbanan såg jag henne gå ut på vägen.
”Laura!” Skrek jag för att få henne at komma till mig. hon vände sig om och log mot mig, jag fortsatte att springa då såg jag bilen, den var på väg rakt mot henne. Mitt hjärta stannade. Nej, nej tänkte jag.
”Laura! Kom!” Skrek jag igen. Folk som gick vid vägen hade stannat och tittade på mig. Laura hade vänt sig om och fortsatte att gå över vägen, bilen kom närmare och närmare. Det kändes som att det var fler mil kvar till Laura, som att jag inte kom närmare utan bara längre bort från henne. Jag såg allt hända i slow motion, hur bilen kom körande mot Laura, de skrikande bromsarna och Lauras kropp som slungades genom luften som en trasdocka. Sen blev allt som vanligt jag sjönk ner på knä bredvid min lillasysters livlösa kropp.
”Laura!?” Jag skakade henne, hon fick inte vara död. Jag hade ju aldrig menat att jag inte ville ha henne jag älskade min lillasyster. Det började rinna tårar nerför mina kinder.
”Laura!? Snälla vara!” Grät jag, men Laura svarade inte. Jag hörde hur folk kom fram till oss. Någon tog tag i mig och tvingade mig att släppa Laura. Jag såg henne ligga där utan att röra sig, det hade bildats en blodpöl runt hennes huvud. Jag såg allt som genom en dimma, när ambulansen kom.
Jag träffade aldrig Henke, sanning att säga så träffade jag inte någon mer. Bär mina föräldara kom till sjukhuset och fick reda på vad som hade hänt sade de ingenting på ett bra tag. Mamma pratade inte med mig på en hel vecka, pappa hade bara sagt hej till mig några gånger. Jag hade mest hållit mig inne på mitt rum. Inte pratat med någon. Nu satt jag på min säng, jag hade precis varit inne i badrummet, där hade jag fått syn på mammas sömntabletter och tagit med mig burken in på mitt rum. Nu satt jag med flera tabletter i handen och ett stort vattenglas framför mig. jag kände hur tårarna rann nerför mina kinder. Hur kunde ett liv förändras så snabbt, på fem sekunder hade allt vänt allt hade blivit ett helvete.
”Jag menade det inte” Viskade hon tyst. ”Jag älskar henne”. Hon tog näven med sömntabletter och sköljde snabbt ner dem med vattnet i glaset. 
”Jag kommer nu Laura, du behöver inte vara ensam längre” Sade jag tyst och lade mig ner. Strax hade jag somnat in.
Jag blev begravd med Laura, vi fick ligga i samma grav. Jag skulle alltid få vara nära den syster jag alltid hade älskat!
|
|
|
|
