Novell del 4 |
Jag vaknade av att någon smekte min kind och för ett ögonblick var jag säker på att det var han.
I mina drömmar hade vi gått tillsammans, hand i hand, och det var sommar.
Eller så var vi i himmelen.
"Älskling… "
Någon slet och en suddig massa uppstod framför mig när jag öppnade ögonen lite. Långsamt formade den sig och jag såg ett bekant ansikte.
Mamma, viskade jag inom mig, men ur munnen kom bara ett hest pipande.
En tår rann ner för hennes kind, men hon log och torkade bort den med en hastig handrörelse. Hennes ögon log inte.
"Var är pappa?" sa jag, men ångrade mig genast.
"Hur mår han?" Frågade jag istället, innan mamma hann svara. "De berättade aldrig hur… om…"
Mammas ögon glittrade till men hon vägrade sluta le.
"Han är okej. Nu sover han, du kan gå dit. Sedan har nog du och jag lite att prata om… "
Vi gick tillsammans till hans rum, men mamma stängde dörren efter mig. Hon stängde sig själv ute.
Jag tog ett tveksamt steg framåt för att se hans ansikte. Det var så fridfyllt, han såg så lugn ut. Ett ögonblick var jag rädd att han var död, men hörde och såg den pipande skärmen som visade hans hjärtslag. Det kändes inkräktande och fel, men jag gick ändå fram och tog hans hand. Den var blek och kall, ännu en gång blev jag rädd att skärmen ljög för mig, fast jag tydligt såg siffrorna som visade att han hade normal puls.
Handlederna var inlindade i ett tjockt bandage. Under dem doldes stygnen, plåster och tryckförband. Mycket krävdes för att stoppa blodflödet. Om inte regnet hade sköljt hans sår rena hade de antagligen blivit infekterade.
Bredvid sängen stod en uppfälld stol som visade att någon var här innan mig. Jag satt mig försiktigt men den knakade ändå högt. Han öppnade ögonen.
Och igen sögs jag in i den där blicken, de där ögonen med samma färg som en saga. Det var hans riktiga ögonfärg och blicken skrämde mig. Som en vampyr… Ett sagoväsen.
"Hej" Min röst var en viskning
Han log och hans blick sökte min, det kändes som han såg rakt in i min själ. Jag var av glas i hans närhet. Både ömtålig och genomskinlig. Bara han inte krossade mig och genom mig skadade sig själv.
Först trodde jag att han inte kunde prata, bilden jag hade byggt upp av honom var stum. Men då kom jag att tänka på hans paniska röst, Låt mig dö!
Ändå blev jag chockad när han öppnade munnen och det kom ord ur den.
"…Tack" Sa han tveksamt, lika hest som jag.
Då grät jag, men nu var jag den stumma. Tårarna rann ljudlöst ner, droppade på hans hand.
"Gråt inte, snälla… "
Men jag grät.
Jag kunde verkligen inte sluta, allt var så hopplöst. Jag älskade honom verkligen! Men han ville dö. Han misslyckades nu, men skulle kanske göra det igen. Jag kunde inte hindra honom. Vi kände inte varandra, han skulle nog ändå aldrig älska mig. Varför älskade jag honom så?
"Jag måste gå nu" Stammade jag fram och reste mig.
"Nej!"
Tystnaden var plötsligt fylld av något tjockt. Vi andades inte.
"Gå inte…"
Han sträckte ut sin hand och jag tog den. Våra ansikten var nära varandra och mitt hettade, hans kinder var blåvita. Något magisk uppstod när våra läppar försiktigt möttes. Så kalla hans var.
Glittret i luften var fortfarande kvar när jag försiktigt gled ur hans grepp och chockat gick till dörren med ett fånigt leende på läpparna.
"Vi ses…" Viskade han och jag log till svar.
|
|
|
|
