Livet i London! (del4) |
I badrummet sköljer jag av mitt ansikte och borstar tänderna. Jag kammar sedan håret och jag flätar det. Jag går in i sov rummet och bäddar upp sängen och sedan byter jag snabbt om. Jag sträcker på mig och lägger mig i sängen. Jag visslar på Claire och Lucy som kommer in och lägger sig vid säng kanten.
”Vi har haft en tuff dag tje...” Längre hann jag inte innan jag somnade.
* * *
”Pip,Pip,Pip” Jag slår på klockan som direkt tystnar. Jag reser mig besvärat upp.
”Ding-dong”
”Jag kommer.” Säger jag sömnigt. När jag öppnar dörren hittar jag ett fång lavendel och en vacker choklad ask. Jag blir genast klarvaken, tar upp chokladasken och tar in dom i köket. Jag rotar fram en vas och sätter lavendeln i den. Sedan upptäcker jag ett kort i skogen av blommar. Vad kan det vara?
Kära Samantha, jag vet att jag inte varit tydlig med mina känslor men jag säger bara... Jag älskar dig. Jag hoppas du gillar chokladen och lavendeln. Jag kommer alltid finnas till hands om du vill någonting men först måste du lista ut vem jag är... Här kommer några ledtrådar:
- Jag har mörkt hår och ljusblåa ögon.
- Vi går på samma collage.
- Jag är ganska populär.
Puss & Kram
Din hemliga beundrare!
När jag läst klart är nog min haka ända ner i marken, för så förvånad var jag. Jag hade en hemlig beundrare. Jag sätter tillbaka kortet och går raskt till badrummet. Inne i badrummet drar jag av mig pyjamasen och hoppar in i duschen. Jag gnuggar in schampo och balsam, tvättar av mig och hoppar ut igen. Jag torkar mig med handduken och kopplar in hårtorken. Mitt hår torkas snabbt av värmen och jag drar borsten genom håret några gånger. Jag slänger en blick på klockan och jag får bråttom. Jag skulle vara på sjukhuset om tio minuter. Jag drar på mig kläderna och slänger mig ut ur badrummet. Bäddning och annat får vänta till senare. Jag rycker åt mig nyckelknippan i farten och låser dörren. Jag kutar ner för trapporna och slår upp dörren som nästan träffar grannen mitt i ansiktet.
”Ursäkta!” Utropar jag samtidigt som jag springer mot bilen. En sur blick är det ända jag får när jag låser upp bilen och sätter mig. Som tur är startar bilen direkt (, vilket är väldigt ovanligt.) Jag rivstartar och kör ut på vägen i ett dammoln. Jag kommer till sjukhuset 5 minuter försenat men personal är trevlig och säger inget. Av någon anledning glömmer jag alltid mammas rums nummer, så jag frågar kvinnan i informationen.
”Namn?”
”Nia Millert.”
”Jag ska kolla... Ett ögonblick.” Hon skriver upp namnet i datorn och får fram ett nummer.
”Rum 902, Säng 3. Våning 4.”
”Tack så mycket.” Jag går mot hissen och trycker på knappen. Hissen kommer och flera olika sorters människor kommer ut, med eller utan portföljer. Jag kliver in precis innan dörrarna stängs och jag trycker på våning 4. Ett lätt pling hörs och jag kliver ut.
”Rum 902, Rum 902...” Mumlar jag tyst för mig själv och söker med blicken efter just det talet. Jag hittar det och går in. Alla sängar är fördragna utom en, min mammas. Jag går fram till hennes säng och kysser henne på pannan. Hennes bröstkorg höjer och sänker sig men när jag känner hennes kyla känns det som om hon är död. Jag sjunker ner på en stol intill sängen och suckar. Varför skulle det bli såhär? Visst jag var ingen ängel, men heller ingen djävul. Efter min pappas bortgång var mamma bara deprimerad och jag med. Men vi kämpade på... Visst?
”Sam?” Mamma har slagit upp ögonen och ser på mig med den där mamma blicken som alla mammor är kända för.
”Ja, jag är här.”
”Ta det här... ” Säger hon så svagt och matt att jag måste luta mig fram för att höra. I hennes hand finns ett kuvert som jag försiktigt tar.
”Läs det min vän, läs det.” Viskar hon samtidigt som hon lutar sig tillbaka och somnar. Jag sprättar upp kuvertet med långfinger nageln och drar upp ett brev:
Kära Samantha, min vän och dotter. Jag har inte lång tid kvar här på jorden och jag vill att du ska minnas mig... I byrålådan i mitt skrivbord finns en ring, min förlovnings ring. Där finns även en kedja med din pappas ring, häng min ring på den kedjan också så har du ett minne av både din far och mig. Kom ihåg att jag och din pappa älskar men i din pappas fall älskade, så kommer vi alltid att göra det. Glöm oss aldrig! Visst jag vet att minnet bleknar men försvinner aldrig. Lycka till i livet min ängel. Jag kommer att sakna dig i himlen.
Puss och Kram
Din kämpande mamma.
När jag läser det sista gråter jag och tänker på att beundrarens och mammas brev börjar exakt likadant. Den enda skillnaden är att beundrarens brev handlade om kärlek, inte döden. Jag torkar tårarna med en näsduk och suckar flera gånger i rad. Varför skulle det bli såhär? Jag avbryts i mina tankar av ett högt och irriterande pip. Jag tittar upp och mammas bröstkorg är still. Plötsligt rusar minst 10 sköterskor in i rummet och samlas runt mamma. En stannar vid mig och praktiskt taget slänger ut mig ur rummet. Nu förstår jag varför mamma gav mig brevet, hennes stund var kommen. Jag känner tårarna än en gång sila ner för mina kinder. Min kära mamma... är död.
”Nej! Nej! Nej!” Ropar jag ut i tomma luften. ”Inte min mamma...” Jag drar ett djupt andetag och försöker samla mig. Jag tittar mig omkring och ser att en liten flicka som sitter och stirrar på mig från sin mammas knä. Det kommer jag aldrig att få göra igen. Mitt liv är förstört! Jag ser även en gammal dam som sitter och små pratar med en ung kvinna. Jag orkar inte se på mer så jag springer ut, ut från sjukhuset och bort till min lilla bil i utkanten av parkeringen. Jag hör steg närma sig men jag struntar fullständigt i det. Med ryckiga rörelser låser jag upp min bil. Plötsligt stannar personen som gick mot mig och lägger en hand på min axel.
”Sam?” Jag känner igen rösten och vänder mig om.
”Jonas! Utbrister jag av förvåning. Vad gör du här?” Fortsätter jag och stirrar på honom.
”Jag jobbar här...” Säger han och tittar ner i marken. Så det är därför jag har träffat honom här 2 gånger på raken.
”Du såg så ledsen ut att jag var tvungen att kolla hur du mådde.”
”Åh, jaha tack. Jag vrider lite på mig innan jag fortsätter: Det är bara... Min mamma har dött”
”Vad heter hon?” Säger han bryskt.
”Nia Millert.”
”M-men...” Han stammar så kraftigt att han får börja om.
”Men det är mitt fall!” När han säger det brister jag ut i hysterisk gråt. Han slår genast armarna om mig och viskar lugnande ord i mitt öra.
Han drar mig ifrån sig och torkar mina kinder.
”Ta det lugnt. Det finns så många anställda, som är bra på allt möjligt. Det kommer att gå bra jag lovar.” Jag tittar in i hans ögon och jag tror honom, tror honom av hela mitt hjärta. Jonas börjar leda mig mot bilen och öppnar dörren.
”Åk nu hem och ta ett bad. Relaxa lite och njut av livet som är kvar.”
”Nej jag kan inte, kan inte du följa med hem?”
”Tja okej, jag har ändå slutat för idag.” Han sätter sig i passagerarsättet. Jag sätter nyckeln i tändningslåset och brummar igång bilen. Under tystnad kör jag in mot centrum, genom rondellen och till min lägenhet. Jag kollar ifall någon annan granne skulle kunna få dörren i ansiktet när jag försiktigt öppnar. Trapporna går upp, upp, upp och av någon anledning har jag gått förbi min våning och upp till tak dörren. Jag vänder mig om och ser att Jonas fortfarande går efter mig. Jag öppnar dörren till taket och kommer ut i friska luften.
”Sam, vad gör vi här?”
”Jag vill få slut på mitt liv...” Jag vänder mig mot honom och ser att små blänkande tårar silar ner för hans kinder. Han går fram till mig och kramar mig, länge.
”Sam, snälla.” Jag sliter mig loss och springer mot kanten. Men mitt i rörelsen stannar jag upp. Finns det människor som älskar mig? Det ända jag visste var att mamma älskade mig, ingen annan. När jag tänker på min mamma börjar tårarna sippra fram igen. Jag tittar upp mot himlen och ser stora svarta moln torna upp sig. Sakta, sakta kommer dropparna ett efter ett och träffar mitt redan blöta ansikte. Jag böjer ner huvudet och går tillbaka mot Jonas, tränger mig förbi honom och springer ner för trapporna mot min lägenhet.
”Sam!” Hans skrik ekar mellan väggarna och jag känner fortfarande ljud vibrationerna när jag kommit innanför dörren. Han måste ha störtat efter mig för bara några sekunder senare öppnar han dörren. I vänster hand har han ett papper som han ger mig.
”Läs det när jag har gått.” Säger han kort hugget och stänger sedan dörren igen. Jag stirrar på dörren en stund innan jag vrider blicken mot pappret.
Samantha Millert, En vacker ängel på jorden. Eller är det bara en illusion? Första gången trodde jag synen spela mig ett spratt, ett elakt spratt. Men när jag pratade med dig förstod jag att du var riktig. Tror du på kärlek vi första ögon kastet? Det gör i alla fall jag. Visst tänkte inte du på någon annan än din mamma och inte dig själv? Jag har en förmåga att läsa av folk och djur. Men det var lite svårt att läsa av dig eftersom du är en ängel, i alla fall i mina ögon. Om du hade varit här nu skulle jag ha kysst dig, vaggat dig i min famn och sagt att allt skulle bli bra. Mitt liv är inte fulländat utan dig. Det var nog allt jag ville säga.
Din älskare och vän, Jonas Gram.
Jag suckar, inte ett till brev. Jag klarar inte av det här. Jag ställer mig snabbt upp och går ut i köket där telefonen står. Jag slår ett nummer och några signaler hörs.
”Hallå detta är nummer upplysningen. Vad kan jag stå till tjänst med?”
”Ja hej, jag skulle vilja ha ett nummer i London.”
”Vad är namnet på person eller företaget ni vill kontakta?”
”Jonas Gram.”
”Ett ögonblick...” Fler signaler hörs och sedan kommer rösten tillbaka.
”... Jag har ett nummer här. Ska jag koppla?”
”Ja tack!” Så kommer ännu fler signaler och sedan går Jonas telefon svarare igång.
”Hej du har kommit till Jonas Gram, lämna ett meddelande.”
”Hej Jonas det är Samantha, jag ville bara säga att... Att jag hade fel. Snälla hör av dig, så du kan göra slut på mitt ständigt påklistrade leende och ersätta det med ett äkta. Jag älskar dig, så kom tillbaka. Snälla! Jag inte överleva utan dig, puss och hejdå.” Jag lägger på luren och försöker förmå den att ringa. Men den stilla melodin kommer aldrig, så jag ger upp. Jag släpar mig mot vardags rummet och sätter mig med en duns i soffan. Visarna tickar när jag tittar upp mot klockan. Den visar 13.27. Jag suckar uppgivet och lägger händerna för ansiktet. Som av ett magiskt trollslag hör telefonens melodi. Jag ställer mig genast upp och springer ut i köket.
”Samantha Millert!” Ropar jag så högt i telefonen att personen i andra ändan måste ha fått tinitus.
”Hej Sam, det är Lily.” Jag blev så besviken när jag hörde Lilys röst att jag kunde ha suckat högt.
”Åh... Hej.”
”Du jag undrar en sak... Har du lust att åka och shoppa med mig? Snälla!” Jag himlar med ögonen och börjar knacka med en penna mot bordet.
”Lily, jag kan inte...” Jag hör henne sucka och får dåligt samvete.
”Varför inte? Du, vi har inte träffats på en månad. Kan du inte ha lite kul för en gångs skull?”
”Men Lily du vet varför jag inte kan!”
”Ehh... Nej.”
”Lily min mamma...”
”Ja?”
”Hon är död!” Skriker jag in i luren och börjar snyfta hejdlöst.
”Sam, jag...”
”Jag kommer över!” Säger hon bestämt och lägger på luren. Jag slänger hårt på luren och letar fram en näsduk. Jag snyter mig högt och slänger den. En stund senare hörs den ilskna signalen från dörren. Med släpande steg tar jag mig till dörren och öppnar. Jag vänder upp blicken och förväntar mig att se Lilys pigga blå ögon, men istället ser jag Jonas vackra nöt bruna ögon. Till på köpet är han dy blöt från topp till tå.
”Nämen Jonas kom in.” Säger jag och ställer mig åt sidan. Han kommer inte in utan står kvar på tröskeln.
”Du låter förvånad över att jag är här...” Säger han dröjande och kliver sedan in.
”Tja, jag.” Är det ända jag säger. Han tar tag i mina axlar, drar mig mot sig och ger mig en lång varm kyss som jag har längtat efter sen han gick.
|
|
|
|
