Verklighetens smärta och kärlek (oneshot) |
Ja, det var ju som sagt ett tag sen jag skrev "såna här" och tänker nu ge dem några förösk till.
Kommentera gärna vad ni tyckte <3
Verklighetens smärta och kärlek
I ett hus sitter en pojke, ensam och tårar rinner ner längs hans blöta kinder. Ingen är hemma, det är bara han där och just nu behöver han någon. För allt känns så hopplöst, rakbladet var hans sista utväg som han tog. Fast han lovat Adrian att aldrig mer skära sig drar han det vassa bladet flera centimeter långt och flera millimeter djupt på handleden, och sedan ett till. Det svider, men han biter ihop och känner det knappt. Smärtan inom honom gör ondare, det är hans hjärta som är svagt. Läkarna vet inte vad det är för fel på det och har ingen medicin som hjälper, inget som kan lindra smärtan. Så därför skadar han sin egen kropp med ärr och djupa sår för att inte känna hur hjärtat håller på att svika. Det var fem år sen de hittade felet som tog dem två år att förstå att det var något allvarligt men ändå inte kunde göra något. Nu är han sjutton år och levt med det i sju år. Men han orkar det inte längre, varje dag är en plåga och på nätterna får han nästan ingen sömn. Ibland kan han knappt äta eller gå, på grund av smärtan. Ofta hostar han kraftigt, ibland blod. Han sitter på sitt rum på golvet, låter rakbladet ta bort den inre smärtan för bara ett tag men kan inte hejda tårarna som inte verkar sluta rinna. Förut när han knappt stod ut, innan han tog fram bladet hade han ringt den enda som förstår honom, Adrian. Pojken hör sedan vad som verkar timmar hur en dörr smäller igen och någon som ropar.
”Erik?!”
När han inte fick något svar ropade han igen,
”Erik, är du uppe?!”
Åter igen inget svar. Och det gör honom orolig, den två år äldre pojken springer upp för trapporna och in till Eriks rum. Han flämtar till men skyndar sig fram till personen som betyder allt.
”Du lovade.”
Viskar han besviket, men också med ömhet.
”Förlåt Erik.”
Han tittar på Adrian med tårfyllda ögon och snyftar till, det får han att lägga sina armar runt hans svaga kropp.
”Det gör inget, jag är här nu.”
Han vaggar honom i sin famn, viskar att allt kommer bli bra nu.
”Det gör så ont, jag orkar inte mer.”
”Säg inte så, stanna hos mig.”
Försiktigt kysser han honom lätt på pannan.
”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig också Adrian.”
Viskar han tillbaka, så tyst att det knappt hörs. Nu gråter dem båda, tårar rinner och droppar ner i det röda blodet på golvet som blandas med det salta.
”Lova att du aldrig lämnar mig, lova.”
Han pressar den tunna kroppen mot sin egen, fortsätter att vagga den och hans mun nuddar den andres kind. Pojken som heter Erik vänder sig sakta om, ser in hans ögon.
”Jag finns alltid här inne, jag lovar.”
Pekar han mot den andres bröst där hans friska hjärta slår.
”Nej… snälla.”
Men det är försent. Han pressar den livlösa kroppen med sin egen, gråter hejdlöst och vilar sitt huvud mot hans axel.
”Jag kommer alltid att älska dig, för alltid och evigt.”
I ett hus sitter två pojkar, den ena är förtvivlad och ensam, den andra är lycklig för att träffat en person som tyckt om honom för den han är och kan nu sova i ro utan att ha ont.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | lonelyheartXx - 22 jul 08 - 20:14- Betyg:  | | underbar, omg ja kan inte sluta gråta, helt underbart skrivet | | Ciissii - 23 jun 08 - 15:47 | | Underbart skrivet, sitter och gråter! | | Emma_Mattias - 19 jun 08 - 21:20- Betyg: | | gråter! :O fyfan va bra ! du skriver underbart <33 | | Qwatie - 19 jun 08 - 14:53- Betyg: | Shit vad bra. Du fick mig till tårar :P *sentimental*
Nej men allvarligt, den var bra :) | | Alexiz93 - 19 jun 08 - 13:09 | | va sorlig, men jättebra:(:) |
|
|
|
