Vad har jag gjort för att förtjäna detta?- Del 3 |
Sorgen av att plötsligt ha fått mista sin mor lämnade inte mitt redan uppslitna hjärta. Efter mitt vilt hjärtskärande skrik kändes det som om en tung börda hade satts på mina axlar. Och eftersom jag redan var för omtumlad efter dagens händelser vek jag mig dubbelt av smärta. En hemsk smärta som skakade hela min kropp. Smärta som egentligen var för förvirrande att kunna urskilja. Kanske var det en smärta av sorg, hat och hämndlystnad över det som hade slitits ifrån mig. Det kunde jag själv inte veta eftersom jag befann i en sådan förvirrande situation.Under en halv sekund började även minnen från så länge sedan att rusa genom huvudet på mig och detta fick mig att återigen snyfta hejdlöst med en flod av tårar som vällde längst mina kinder. Mitt hjärta blödde så mycket av denna hemska händelse som hade tagits plats framför mina egna ögonen. Jag hade fått uppleva hemskheterna av att ens egen mor hade våldtagits. Skoningslöst. Det som var ännu mer förbluffande var hennes skrik. Hennes skrik som nästan aldrig ville lämna mitt huvud. Det plågsammaste med det var att minnena från hennes glada skratt och vackra anlete som hon hade haft en gång i tiden blandades med hennes skrik och förvridna ansikte innan hon hade dragit sitt sista andetag.
Jag satte mig ner. Utmattad av sorg och märkte då mannen som hela tiden hade suttit vid min sida. Han hade inte yttrat ett ord men uttrycket på hans ansikte visade stor medlidande och detta fick mig, kanske väldigt lite för att inte räknas, att må bättre. Jag suckade tungt. Tyngd av sorgsenhet och smärta. Jag vägrade att titta på mannen som granskade mig nyfiket och fastän han flera gånger drog mig i ärmen lät jag bli att vända huvudet åt hans håll. Mina tankar var alldeles för långt borta för att återigen kunna dras till jorden, till nuet. Han lät mig vara för en stund, men när hovslag, precis som förut, började närma sig nöp han mig hårt i armen. Jag tittade ursinnigt på honom och undslapp mig ett förargat ”Vad vill du!”. Skräckslaget började han att se sig omkring för att försäkra sig om att jag inte hade dragit ryttarnas uppmärksamhet till mig. Vi reste oss upp då vi hörde röster alldeles i närheten till där vi gömde oss och innan jag visste ordet av det tog den okände mannen, som jag senare fick reda på var hövdingens son, mig i armen och sprang med mig genom den våta djungeln. Jag kunde förstås inte orientera mig, eftersom det var för mörkt, och förstod därför genast hans handlande. Han försökte bespara oss tid och risken att vi blev upptäckta.
Djungelns marker började ta slut och till sist, till vår förskräckelse, befann vi oss återigen i byn. Vi hade sprungit i cirklar. Jag drog efter andan av häpnad och förstod nu vart röklukten hade kommit ifrån. Byn stod i lågor. Smärtan som förut hade fått mig att vakla drabbade mig igen och om inte mannen hade haft ett fast grepp om min arm skulle jag förmodligen ha fallit till marken. Plötsligt var det en röst som liksom pilar skar i luften. Kylan i dennes röst gick inte att ta miste om. Jag vände mig om och mötte blicken utav en ryttare som med rasande fart kom ridande åt vårt håll.
- Grip dem!, beordrade han och män som jag förut inte hade sett kom liksom skuggor svävande ut ur skogen. En efter en. Och innan jag hann uppfatta vad som hade hänt hade dem tagit fast oss båda.
|
|
|
|
