Frostbarnet |
Snökristallerna faller från skyn och lägger sig som ett täcke på marken. Jag fångar en längst ut på fingertoppen som hjälplöst smälter till en vattendroppe. Kylan i luften försöker tränga sig in under min jacka men jag har virat en gråstickad halsduk runt min hals som hindrar den. Det knastrar vackert när mina skosulor möter den mjuka snön och efterlämnar ett avtryck. Redan den första november hade snön lämnat molnen och fallit ner på oss här i Härnösand.
Jag har precis varit hos tandläkaren och är på väg hemåt. När jag har går förbi Fredrikas syaffär och svänger runt hörnet avslöjas en mörk och tystlåten gata, Södermalmsgatan. Cementväggarna är täckta av klotter och längs med kanterna försöker råttorna överleva vintern. När jag kisar upp mot himlen är det ytterst få stjärnor som mina ögon kan urskilja och månen gömmer sig bakom ett par mörka moln som skymtas på himlen den kalla kvällen. När jag lämnat gatan bakom mig kommer jag in på en stillsam stig. Träden viker sig mot varandra på båda sidorna av stigen och gör att den ser mindre ut. En isande vind drar sig genom kroppen men ändå en vind av trygghet. Stigen leder mig till en övergiven sjö, där isen vilar ut över det öppna vattnet. Trädens kristallklara grenar dansar med vinden och viskar kärleksfulla ord till varandra runt omkring mig. Min fotända nuddar korsningen som har tre vägar, den ena som går åt höger som leder mig hem och den andra åt vänster som slutar vid fören på en liten eka intill sjön, som är fastbunden i en järnpinne som någon har tryckt ner i marken. Den tredje är den vägen som jag kom från. Jag hinner inte välja väg för i nästa sekund hör jag ett gällt skrik från en kvinna som kommer in ifrån skogen. Skriket får håret att resa sig på min darrande kropp. Rädslan kommer smygande genom blodådrorna och jag blir stel av skräck. Min blick är låst bland träden och när det bara är mina tunga andetag som hörs skymtas en mörk gestallt långt in i skogen, som är på väg åt mitt håll. Även att min egen vilja inte vill springa iväg övertalar rädslan mina ben att backa bakåt. Eftersom min blick bara stirrar in i den djupa skogen har jag ingen koll på vad som väntar sig bakom mig. Stegen stannar upp och benen lyfter från marken och min överkropp faller bakåt, jag tar emot den gamla ekan med en kraftig fart. Något mjukt vilar under min hand. Jag får anstränga mig för att inte gripas av panik. Jag reser mig hastigt upp och vänder blicken bakåt mot ekan. Till min stora förvåning upptäcker jag att jag hade satt handen på en liten flicka. En liten flicka med brunt och lockigt hår. Hennes näsa har fått en ljusrosa färg av den kalla kylan och äger runda former. Läpparna är blåmärksfärgade och längs läpparnas linjer vandrar en plommonlila färg. Ögonen är slutna och nertill böjer sig ett par ljusa, frostiga ögonfransar. Hennes nakna ansikte ger ifrån sig en glans som har uppstått av all frost som lagt sig som ett tunt lager på huden. En vit babydoll-kläning sträcker sig ut över hennes bleka kropp. Nertill fladdrar en virkad spets i en cerise tonad färg och på båda ärmarna sitter det två vaniljfärgade rosetter. Runt halsen sitter en havsblå krage som ramar in det söta ansiktet. Hennes händer är hopslagna och vilar mot kinden. På hennes vänstra kind har en bloddroppe frusit. När den först visade sig framför min syn var min första tanke att det var en tår. Men när min blick vandrat runt upptäcker jag ett rött sår vid tinningen. Det mesta av blodet har redan torkat. Vem har kunnat skada denna lilla flicka? Jag har helt och hållet glömt bort varelsen som var på väg mot mig och kastar blicken in bland träden men kan inte skymta den någonstans.
Området där jag hittade flickan är omringat av en blå och vit randig tejp. Flera poliser letar desperat efter bevis och ledtrådar som ska kunna leda dem till gärningsmannen. Vem skulle kunna döda en oskyldig liten flicka? Jag kan bara tänka mig en person, en sjuk jävel. Om inte så borde personen ha en riktigt bra avsikt för att döda henne. Jag kom att tänka på gestallten som jag sett i skogen. Kan den ha någonting med mordet att göra? Eller var det bara en ren slump att den dök upp där? Det kanske bara var en gammal man som var ute och tog en av sina sista promenader, men skriket då. Kom det från varelsen ja hade sett? Det lät som att det kom från en kvinna, men ju mer jag tänker på det desto mer osäker blir jag. Det kan ju ha kommit från vem som helst.
Min kropp började skaka på grund av kylan trots att jag var inlindad i en tjock yllefilt. Jag satt på en blöt sten, övertäckt med grön-brun mossa och väntade på att någon polis skulle förhöra mig och bombardera mig med frågor. Jag längtade efter att få komma och slita av mig mina kalla och blöta kläder och få ställa mig i en hettande dusch. Sedan skulle jag göra mig en kopp kaffe och krypa ner i sängen. Jag skulle dra täcket ända upp till nästippen och bara njuta av värmen.
– Ana!
En polis i uniform ropade på mig. Hans namn är Håkan. Jag känner igen honom på grund av att för ett år sedan blev han skjuten under vänster revben. Han hamnade i koma och det var ett populärt samtalsämne i nyhetstidningarna. Ingen kunde undgå att missa händelsen. Åtminstone inte de som läste tidningarna och de som någon gång under den tiden gick in i en affär där det fanns tidningar.
– Ja! Svarade jag snabbt.
|
| Kommentarer | | Linneaaaaa - 17 maj 09 - 19:57 | | bra | | Caroline93 - 19 jun 08 - 16:07 | | Tack! Det kommer fortsättning... |
|
|
|
