Plågsamt farväl |
- Känner du? Hur hjärtat slår tunga slag efter slag? Viskade jag med gråten i halsen.
Jonas lutade sitt huvud mot sängkanten och smekte mig på kinden.
- Ja, det är så vackert, sa han med lugn röst och kysste mig på pannan.
Jag log upp mot honom och när jag låg där i hans varma och trygga famn, kände ja en känsla av lycka. Varje gång jag tänker på Jonas glömmer jag sjukdomen, livet och all smärta. Men bara för att Jonas finns här vid min sida överger sjukdomen mig inte. Jag måste fortsätta kämpa, jag måste tro och hoppas. Men vad finns det att hoppas på? Allt liv i timglaset har runnit ner och därför är min tid på jorden slut. Livet är inte som ett dataspel som man kan pausa när man vill eller när man dör så börjar man bara om och får nya liv. I verkligheten är det inte så enkelt. Jag sa till Jonas:
- Du gav mitt liv en mening. Du fick mig att tro att jag skulle få höra dig sjunga igen. Att få se dig stå på scenen och se hur stolt du är för att gud gav dig din vackra sångröst. Du fick mig att tro att jag skulle få lämna den här hemska lukten av medicin och rengöringsmedel och få komma ut i friheten och andas frisk luft och att jag inte var misslyckad varje gång jag föll hjälplöst ner till marken. Du fick mig att tro allt detta, men du visste att det inte skulle hålla för evigt. Du visste att det inte var sant. Jag darrade på rösten när jag talade till honom.
Jag tog en paus och andades ut. Nu var tårarna på väg ut och jag visste att jag inte skulle kunna hålla dom kvar länge till. Jag drog handen genom hans lena hår och fingrade efter hans hand. Jag kramade den hårt samtidigt som jag fortsatte:
- Jag känner mig jagad av döden och den är nära intill nu. Jag kan känna hur den smeker min kropp.
Jag såg oron i hans blick och kände rädslan i hans hud. Hela kroppen skakade.
- Agnes du får inte tänka så. Du är det finaste som hänt mig och jag vill inte förlora dig.
Allt omkring mig blir suddigt och helt plötsligt befinner jag mig i ett mörkt rum. Jag kan höra Jonas ropa mitt namn gång på gång med panik i rösten.
- Agnes… Agnes …
Jag öppnar munnen men jag får inte fram ett ljud. Allting börjar snurra och jag blir yr. Jag kan inte höra Jonas meningslösa rop längre, allting är tyst, det enda jag kan höra är mina kraftlösa andetag. Väggarna börjar röra på sig och rädslan och paniken kommer smygande. Jag börjar springa men väggarna låter mig inte komma undan. Jag blundar och frågar rakt ut:
- Är jag verkligen värd det här?
När jag sedan öppnar ögonen lite försiktigt var jag tillbaka i samma trista rum på sjukhuset, där väggarna är helt vita det ända som finns i rummet är en säng och alla maskiner som gör att jag fortfarande kan andas. Jag har inte ens ett fönster där jag kan kolla ut på riktiga livet.
Jonas stod i andra sidan av rummet med slutna ögon. Hans händer var knutna och han mumlade någonting som jag inte kunde urskilja. Överallt i rummet var det fullt med sköterskor och läkare som virrade omkring. När jag slängde tillbaka blicken på Jonas blundade han inte längre utan han stod där och kollade på mig med sina vilsna ögon och jag såg rädslan i hans blick. Sakta och osäkert gick han fram till mig och satte sig försiktigt på sängkanten. Han tog ett fast grep om min hand och lutade sig över mig och viskade:
- Det kommer att ordna sig, allting kommer att bli bra. Hans röst darrade och jag var inte helt säker på om han trodde på det han hade sagt.
Tårarna började rinna ner längst kinderna. Jag satte mig upp och viskade i Jonas öra:
- Jag älskar dig Jonas och jag kommer att vänta på dig där uppe. Döden kan inte skilja oss åt, jag kommer alltid finnas här hos dig bara att du inte kan se mig. Min röst var svag när jag talade. Rädslan i hans blick fick mig att gråta ännu mer.
- Jag älskar dig också Agnes… Han kysste mig på munnen och jag la mig ner i sängen igen.
En läkare bad Jonas gå ut och han gjorde som han blev tillsagd. Det här är inte slutet. Jag kommer att fortsätta leva fast i en annan värld. Läkarna försöker rädda mig men det är för sent. Ingenting kan hjälpa mig nu för jag har redan påbörjat min resa. En resa till ett nytt liv.[/i]
|
| Kommentarer | | pontusgirl - 16 okt 10 - 19:31 | | Så vacker! |
|
|
|
