Pale, Novell |
Sexton år sedan.
Han mindes knappt. Det hade varit en kall vinterkväll precis som denna.
Men minnet svek honom och mer än så kom han aldrig ihåg. Han drog en djup
suck. Där låg hon. En bädd av rosenrött blod täckte marken kring henne.
Hennes vackra ansikte var blekt och hennes ögon skrämmande glanslösa.
Hon drog ännu en djup suck och log. I handen höll hon en svart bok med blå
sidenband. Han kände igen det direkt. Den boken hade alltid funnits i hennes
närhet de senaste fyra åren. Jämt, hade hon suttit och antecknat i den och
han hade alltid undrat vad den svarta pärmen dolde på dess tunna blad.
Känslan av att få veta blev nästan överväldigande men han förmådde inte
röra sig. Sakta rann tårarna ner för hans kinder. Hon låg fortfarnade där,
alldeles maktlös att göra någonting blundade han sakta. Han kände sig ensam.
Alldeles ensam. Allt var borta. Han tittade förtivlat upp mot den mörkaste
natthimmel i hopp om hjälp. Han grät tyst. Hon låg där alldeles sårbar.
Hennes svarta lockiga hår låg vilande vid hennes spröda axlar.
Han mindes knappt, minnena ilade igenom som suddiga gamla filmer och i en flykt
att komma undan sjönk han sakta till marken, huttrandes. Som suddiga bilder mindes
han hennes leende. Han förstod inte varför han hade så svårt att minnas henne.
Alla dem åren hon funnits precis där vid hans sida och han kunde knappt minnas dem.
Han reste sig i ett försök att våga sig nämre hennes kropp.
Modet svek honom då synen av henne fick honom att frustrerat knipa efter andan.
Han kände igen den ansträngande känslan av att inte få luft och han försökte blockera
panikkänslan. Han vände sig sakta bort. Bort. Han kunde inte se henne, han vill inte.
Känslan av total smärta fick honom att brista högljutt i gråt. Detta var vad han
väntat på, att hon, den enda som verkligen förstod honom, skulle lämna honom.
Han hade älskat henne mer än han anat och fortfarande var hans känslor lika starka
som den dagen hon anländigt till denna värld. Sexton år sedan och nu var allt över.
Det kändes som en evighet ändå visste han att hon var borta.
Plötsligt mindes han henne, alldeles klart såg han hennes bild framför sig.
Hon var lycklig, så som hon alltid var förr. Det hade varit många år sedan hon
var så lycklig och förmodligen den sista gången också. Boken hade förändrat allt.
Hon blev mer resarverad när boken kom i hennes ägo. Han visste vad han var tvungen
att göra men vågade inte i tanke om han skulle få ångra det. Plötsligt märkte han alla
människor omkring honom. Han vände sig om igen, mot henne.
Där var människor överallt. Sakta gick han mot hennes bleka kropp.
Han drog in den kalla luften, fyllde lungorna och andades ut.
Den varma luften steg i ett rökmoln av dimma mot natthimmelns
mörka valv. Nu var det dags. Han var tvungen att acceptera dem brutala verkligheten och detta var hans första steg.
Han satte sig på huk vid hennes sida. Hon stirrade tomt ut i ingenting. Han grät tyst igen.
Blodet hade stelnat kring henne och hennes läppar var mörkblå.
Han strök varligt hennes kind. Förlåt min syster, jag älskar dig. Han kysste hennes kind
i ett farväl sträckte sig efter boken och reste sig
som i en gest att ge sig av. Han började gå.
Det var dags att acceptera den bittra sanningen hans syster så länge vetat.
Hans kärlek till henne skulle aldrig sluta växa inte ens för en stund.
Han hade egentligen bestämt sig redan innan han tänkt på det men just nu
kändes det rätt. Han fortsatte gå. Längre och längre och med tiden
hade solen nästan nått denna verklighet. Fast hans ben skrek av smärta
fortsatte han att gå. Sen, äntligen var han framme.
Det var fortfarande mörkt men han visste att solen snart
skulle värma hans frusna kropp.
Han gick ut på den branta klippranden och tittade ut över
de viddsträckta havet framför honom.
Han höll boken i ett bestämt grepp, tittade ner på de svarta
vågorna och dess vita skum som slog mot den höga klippväggen i
sitt ivriga försök att ta sig igenom. Han började att gråta
igen, av lycka, lyckan att äntligen insett att detta var
slutet. Han slängde ner boken i den mörka avgrunden,
skrattade lätt för sig själv och lutade sig över
kanten med en känsla av frihet.
Slutet. Det var över.
|
|
|
|
