Jag älskar min bror (kap 31) |
Nu kände jag att denna del kanske blev lite lång.... Men hoppas att det inte gör något.
Kommentera gärna :)
pöss och kjam på er <3
Kapitel 31
På jobbet senare var det väl lagom kul, det enda jag såg fram emot var lönechecken som vi alla anställda får på fredagarna. Och när jag väl var hemma gav jag katten mat och mig själv, fick bli hembeställd pizza, kebab. (Mums) Men nu i sängen kan jag inte sova, ligger vaken och stirrar blint upp i taket som jag inte kan se, rummet ligger ju i mörker.
Mina tankar flyger fram och tillbaka till tre stycken grabbar.
Först min storebror Tobias, han så lik mig själv med sina havsblåa ögon och sina gulliga små blonda lockar. För mig var han min hjälte när jag var liten, sen växte jag och förändrades på både in och utsida. Känslorna ändrades till sådana som inte borde finnas, dem som är förbjudna. Jag sa till mig själv att jag inte älskar honom längre, inte mer än som en bror i alla fall. Men stämmer det verkligen? Jag börjar bli osäker nu. När jag pressade mina läppar mot hans, det ska egentligen vara motbjudande och det var det, men ändå. Jag kan aldrig träffa honom igen, det går bara inte, jag har förödmjukat mig själv redan så att det räcker och blir över.
Fortfarande ligger jag blickstilla, stirrar än upp i taket medan salta tårar fyller mina ögon och jag vet inte längre vem av dessa tre grabbar som jag verkligen älskade. Rasmus var aldrig bra för mig, knarket kommer förr eller senare ta sin verkan och förstöra det som finns kvar. Bara det aldrig tar hans inre, för det är så vackert. Han har ett stort hjärta, men hans temperament är kanske inte det bästa, men ändå så lockade hans intensiva gröna ögon mig. Och jag fick sedan veta på hans hemlighet, en mörk och djup sådan. Ibland frågar jag mig själv om det verkligen var det bästa jag kunde göra, att be honom att gå och aldrig komma tillbaka. Men vi passar helt enkelt inte ihop. Vi är för olika och vi kastar våra egna problem och inre strider över varandra, det skulle inte hålla i längden… Och sedan kom Bill in i bilden. Jag var väl aldrig något vidare fan av dem och visste inte så mycket av dem, bara att de var ett väldigt känt Tyskt band som slagit stort runt omkring i världen. Men hur länge fick jag ha Bill? I kanske en vecka eller så, inte mer.
Jag minns hans varma famn, den var alltid öppen för mig och stöttade mig när jag berättade om min kärlek till min egna bror. Trodde aldrig att någon kunde förstå. Hans hand som höll min. De bruna mandel formade ögonen som var så vackra och underbara. När man tittade in i dem kändes det som jag var i himlen, men jag avvisade honom också. Han bad mig att följa med, men vad gör jag? Säger nej. Hur dum får man bli? Men hade jag sagt ja, då hade jag följt med dem ner i havet. Men jag hade fått vara med dem för alltid.
Nej, det var nog det bästa. Jag vet inte om jag skulle klara all publicitet vi skulle få under den tiden, tänk bara hur många som skulle hata mig. Alla hotelser och hemska brev.
Det var det bästa för mig.
Sakta vrider jag mig i sängen, kurrar ihop mig som en boll och låter tårarna rinna och inte hålla tillbaka dem som jag vanligtvis försöker göra.
Och det är inte fören vid halv fyra tiden som jag lyckas somna med tårar som inte slutat rinna.
När jag vaknar nästa dag på lördags morgon är klockan tre, jag sträcker på mig som en katt och går upp för att ta en dusch. De varma strålarna sköljer, men aldrig kan de ta bort smutsen från då Mannen med den svarta Soppsäcken våldtog mig. Aldrig.
Efter duschen går jag dystert förbi badrumsväggen där spegeln satt förut, suckar djupt och går sedan in i mitt rum. Tar fram fönen och fönar det gulbruna axellånga håret, sedan drar jag på mig en knä lång vit kjol med en långarmad tajt röd tajt tröja och sätter upp håret i en hög hästsvans.
När jag väl är påklädd har klockan hunnit bli lite över fem, nä då, vadå kunna sova bort en hel dag? Och väl nere i köket hälsar jag på Tresure.
”Hej tjejen.”
Säger jag varmt och tar upp henne i famnen, hon spinner högt medans jag klappar henne och ger henne till slut en liten puss på pannan och släpper ner katten på golvet igen. Tömmer kattlådan i hallen och fyller på med nytt och fräscht kattsand.
Efter det bestämmer jag mig för att gå ut för en gångs skull, har inte besökt en enda klubb ens! Det måste man ju göra, om nu jag kommer in, men det är ju just därför vi tjejer fick våran otroliga charm. (Blink)
Så när klockan hunnit bli tjugo i sex tar jag på mig en svart tjock tröja med dragkedja och mina vita ballerina skor som jag tog med mig.
Väl ute på stan går jag fram mellan gatorna och gatulamporna, ni vet såna där stora svarta som det sitter tre lampor på? Såna tänds nu fast solen fortfarmade skiner.
Jag vandrar ett bra tag, möter gamla gubbar och andra människor. På en brun ful bänk satt en fyllegubbe med en flaska whiskey i handen och kommer ni ihåg den otroligt gräsliga bilen som Emo Adrian fixade?
Den åker nu förbi mig. Snälla alltså, byt färg på den gubbe!
Efter ett tag stannar jag och märker att jag hamnat på bilverkstaden där han jobbar, Emo Adrian alltså. Och där står jag säkert i en tio femton minuter och bara står där. Totalt normalt.
Till slut går jag därifrån när min efterblivna hjärna förstått att han inte kommer komma ut eller förbi, så nu går jag åter igen på kullerstenarna men tvärnitar.
Han är här, jag kan se honom.
Rakt framför mig står han i en kö på väg in en klubb. Det svarta korta håret spretar som det brukar och han har ett par slitna jeans på sig, en skjorta som hänger både innanför byxorna och ute samt ett par bruna boots.
Jag bara stirrar på honom, den långa slanka kroppen och den solbruna huden som skimrar, han är ju för fasen underbar. Mina ben som låst sig går nu långsamt framåt, till kön och ber till Gud att jag kommer in på klubben, för då vore jag väldigt tacksam. (Nickar och sväljer)
När jag ställt mig i kön är det runt sexton personer som är i mellan oss, hela tiden krymper den och efter någon minut har Emo Adrian gått in, nu bara måste jag komma in.
Till slut står jag framför vakten och mitt hjärta slår kraftig, snälla släpp in mig, snälla. Jag tittar på vakten och ler stort mot honom, charmar och flirtar lite lätt. Men tro nu inte att jag brukar göra sådant, för det är första gången.
Vakten som är svart och biffig tittar misstroget på mig ett tag, men öppnar dörren.
”Varsågod, men se till och inte drick för mycket unga dam.”
Jag kan inte mer än att le och nicka blygt och går in på kubben. Det underliga är att han aldrig bad om legitimation men strunt samma. Han släppte ju in mig, (Hehe)
Väl där inne är det smockfullt av folk, allt ifrån festklädda till enkla kläder och ålder mellan tjugo upp till fyrtio. Rummet fyller väl upp till hundra pers eller något sånt, ljuset är svagt orange gult och en disco kula som inte borde vara här, för den passar inte in, hänger i taket och i baren sitter det folk plus en riktigt tjock snubbe. Jag menar det, tjock. Det vill säga överviktig.
Men hur mycket jag sökte med ögonen ser jag inte Emo Adrian, så jag ger upp och knökar mig fram till baren och sätter mig på en barstol.
”Vad får det vara?”
Jag kollar på kvinnan i baren som torkar ett glas, hennes stora röda hår gnistrar och de gråa ögonen tittar på mig med menad blick.
”Öh, ett glas vatten. Tack.”
Stammar jag fram och känner hur färgen stiger i ansiktet. Aldrig att jag vill beställa något som alkohol, men så stiger en snubbe fram.
”Hon ska inte ha vatten, ge henne en Long Island och en whiskey till mig. Jag betalar.”
Jag bara tittar på gubben med öppen mun, sedan på kvinnan i en alldeles för liten åtsittande vit tröja.
”Självklart.”
Blinkar hon och fascinerat ser jag på hur hon mixar, krossar is och häller upp det gubben beställde i glas.
”Här har ni.”
Säger hon glatt, serverar oss och vänder sedan om för att ta emot andras beställningar. Gubben säger tack och lämnar pengar, sätter sig sedan bredvid mig och jag är livrädd.
Försiktigt sneglar jag på gubben, han har ölmage och rufsigt hår men kläderna är rena och tänderna är faktiskt vita och inte äckligt gula.
Jag känner mig som ett litet barn där jag sitter bredvid honom.
”Euhm, tack antar jag.”
Säger jag och lyfter min Long Island som tack, smakar försiktigt som om det vore gift i.
”Ingen orsak till en så vacker flicka som du, vad heter du?”
Först tvekar jag, men va fan, vad gör det.
”Maria, du själv som gentleman du är som bjuder på en drink. Vad är ditt namn?”
”Jag heter Alf och det är med nöje att få bjuda dig på något.”
Smickrar han på, flinar lite och tar några klunkar ur sin Whiskey.
Visst, han kanske verkar lite skum men han är ju trevlig och fortsätter bjuda mig på drinkar och efter ett tag har jag tappat beräkningen på hur många sådana där gudomligt goda Long Island drinkar jag druckit. En sak vet jag i alla fall, att det kanske blivit lite för många, för mina tankar är inte helt direkt stjärnklara längre.
Så vi ser det som anledningen till att jag nu går fram till Emo Adrian, japp, jag har hittat honom.
___________________________________
Såå, jag bara undrar lite smått här då... Hur många
är det som egentligen följer denna? Lite nyfiken
förstår ni ^^ hehe, menmen, ni är bäst <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Januari - 13 jul 08 - 19:04 | | jag gör ju det:) | sandruskapuska - 1 jul 08 - 00:11- Betyg:  | | =O, Slutar illa :S | | foreversacred - 19 jun 08 - 20:57 | | aaah den e bra | | Emma_Mattias - 16 jun 08 - 20:12- Betyg: | | jag följer med (a) superbra!! <3 | | tjoh - 16 jun 08 - 20:09 | Oh my :O så braaa ! <3 jag följer . men i bet du redan visste det hahah ^^
skulle kankse vara svårt att missa det med all these comments ^
ett meddelande som vanligt ? (A) :D | | Justmyfault - 16 jun 08 - 17:35- Betyg: | Jag fölker den! :)
Jättebra! :D
mer :) | | Nea96 - 16 jun 08 - 16:38- Betyg: | haha:P jättebra!
håller med mangasagan; mera! | | Mangasagan - 16 jun 08 - 14:54- Betyg: | Jag följer den! Me love this^^ <3
Mera! |
|
|
|
