Kärlek bortom tiden - del II av V |
Han ledde henne självsäkert på stigar hon inte kände, men hon följde honom, förblindad av regnet och en längtan efter att få vara nära honom. Det mörknade snabbt, men just nu brydde hon sig inte. Allt hon ville var att få vara nära honom, se hans ansikte, veta vem han var. Paula och Marco kändes avlägsna, overkliga, oviktiga...
Till slut nådde de en hög byggnad och innan Theresa såg vad det var trodde hon att de var tillbaka i staden. Men nej, hon hade fortfarande en klippa under sina fötter och någonstans nedanför kunde hon höra vågorna slå hårt mot berget. Ett ljus flödade plötsligt högt ovanför dem och då insåg hon att byggnaden framför henne var det gamla fyrtornet på Stenudden.
Hur många gånger hade hon som liten frågat morfar om de kunde gå dit? Redan på den tiden hade fyrvaktaren ersatts av ny teknik, så de skulle inte precis ha stört någon, men han hade alltid vägrat låta henne i närheten. Hon kunde höra hans röst, ovanligt sträng:
”Det är inte en plats för en flicka.” Alltid samma svar, och aldrig någon förklaring.
– Stig in i mitt enkla hem, sade mannen och slog upp den tunga dörren av ek.
Theresa tvekade inte när hon gick upp för de tre trappstegen av sten, lämnade ovädret bakom sig och steg in i fyren.
Som liten hade hon ofta försökt föreställa sig hur det kunde se ut här, men vad hon än hade tänkt då, hade hon inte varit i närheten. Hon hade sett framför sig en vindlande trappa mellan kala, vita väggar, innan hon skulle komma upp till rummet där ljuset sköttes. Rummet hon kom in i med främlingen var runt och förvånansvärt stort. Trappan började till vänster om dörren, och eftersom dess undersida utgjorde rummets tak hade detta inte samma höjd någonstans utan steg i en spiralform precis som trappan.
Rummet ingav en varm känsla. Golvet var av mörkt trä, förutom några svarta stenplattor runt en öppen spis på andra sidan rummet, där en brasa sprakade gemytligt. Fårskinnsfällar och naturfärgade kuddar till vänster om brasan, där taket var lägre, verkade tjäna som säng, soffa och arbetsrum. Där låg böcker i travar och, till Theresas stora förvåning, pergament, bläck och fjäderpennor.
– Du får lov att ursäkta röran, sade hans lena röst när han tog hennes jacka och hände upp den på en hängare av smidesjärn till höger om dörren.
En vandringsstav med en topp skickligt täljd i form av ett klot omgiven av en smalnande spiral stod lutad mot en stor träkista i rummets högra del.
Efter att intrycken av rummet sjunkit in en smula såg hon på mannen framför sig och insåg att det hon först tagit för en rock i själva verket var en mantel.
– Snälla, kom in, var min gäst ikväll, sade han, bedjande och uppmanade på samma gång, samtidigt som han drog bak mantelns huva.
Theresa måste ha flämtat till, men han log bara, ett brett leende som fick hans mörka ögon att glittra i en nästan röd nyans. Hans honungsbruna, lite vågiga hår hade klarat sig utan väta, och att stå framför honom, den stiligaste person hon någonsin sett, fick Theresa att känna sig klumpig och ful. Vattnet droppade från hennes blekblonda stripiga hår som hade lossnat ur hästsvansen i ovädret.
– Kom in, sade han igen, och hon varken kunde eller ville annat än att lyda.
Han drog av sig sin mantel och hon kunde inte riktigt bli klok på vem han var. Han kläder och ägodelar verkade vara från en annan tid.
– Vem är du? frågade hon dumt medan han ledde henne fram till brasan och bad henne sitta ner på en av fårskinnsfällarna.
Skrattet som slapp ur honom klingade rent och varmt, tinade upp henne och fick henne att le.
– Det gläder mig att du frågar, Theresa, och ursäkta mig för min oartighet då jag inte berättat det tidigare.
Hans röst förtrollade henne och hon reagerade inte ens på att han visste hennes namn.
– Jag är, började han och hällde upp te i en kopp åt henne, Nicholas Pierre Ándreo av Dracfort.
I en annan situation, i ett annat rum, och med en annan person än han med den lena rösten hade namnet varit långt och fånigt, men inte nu, inte här, inte med honom.
– Och du, fortsatte han och slog sig ner bredvid henne. Du är den jag alltid har väntat på.
Vad hon ville slå armarna om honom, ville hålla hans hand med den märkliga ringen, ville för alltid drunkna i hans mörka ögon. Hon harklade sig, tänkte fråga om hon hört rätt, varför skulle han ha väntat på henne? Innan hon hann öppna munnen hade Nicholas lagt en varm hand mot hennes kind och orden hon hade tänkt säga försvann, världen utanför tycktes blekna från hennes minne, rummet snurrade och allt hon såg var hans ögon, de mörka, oändliga ögonen.
– Ja, du hörde rätt.
Han kom närmare och närmare tills hans läppar mötte hennes kind. Hon blundade när han viskade i hennes öra:
– Theresa, jag behöver dig. Och du behöver mig mer än du tror.
– Jag behöver dig, upprepade hon, som i trans. Jag behöver dig mer än jag tror.
– Lita på mig.
– Jag litar på dig, Nicholas.
– Du behöver bara mig, inte Paula eller Marco.
– Vilka är det?
– Vill du ge mig ditt liv?
– Jag ger dig mitt liv, Nicholas.
I en tyst lägenhet i staden hördes samtidigt en flämtning och en ung man med spanskt utseende sjönk ner på en stol. En plötslig oro hade kommit över Marco som ett slag i mellangärdet och fick honom att tappa andan. Oron försökte kväva honom och han kunde under flera minuter inte få fram ett ord. Han hade fått liknande känslor tidigare, de återkom allt oftare nu för tiden, men han visste inte säkert vad de betydde.
Ett samtal med Paula kanske kunde reda ut saken.
|
|
|
|
