Älskade pappa |
Jag visste att någonting var fel när min mamma inte kom till utvecklingssamtalet. Mina naglar var nästan helt sönderbitna när jag gick tillbaka till lektionen. Visst hade jag kunnat ringa mamma och fråga varför hon inte kom, men jag hade en smygande känsla av att hon var på sjukhuset.
Jag satte mig bredvid mina kompisar i klassrummet och skrattade bort det. Det var inte viktigt, hon orkade nog inte träffa mina lärare just nu. Jag förlät henne.
Det var inte god mat I skolan den dagen, så jag åt inget. Jag var orolig, oron malde runt I mitt huvud som en trasig skiva. Det syntes inte på mig, när jag satt med mina kompisar och pratade, skrattade.
Nej, det var viktigt att hålla uppe en fasad, ge sken av att allting var bra. Fasaden föll ögonblicket Petra dök upp vid min sida. “Kom en stund, jag måste prata med dig,” sade hon och lade sin arm runt mina axlar. Alltid lika snäll, alltid lika omtänksam, älskade Petra.
“Pappa är riktigt sjuk,” sade hon. “Mamma vill att du kommer upp på sjukhuset.” Hon kramade mig när jag började gråta. Vi hämtade Jonathan, min bror, och Petra ledde oss till bilen. Farfar satt där, han såg så trött och sliten ut, och det gjorde mig rädd; farfar såg aldrig annat än glad ut.
Vi kom till sjukhuset, som jag kände till alltför väl. Pappa låg i en tegelbyggnad en bit bort från huvudbyggnaden. Jag lärde mig snart att de flesta som låg här hade långt gången cancer. Farfar höll mig i handen när vi gick in i pappas rum. Mamma och farmor stod vid pappas säng.
Pappa var medvetslös. I flera timmar satt jag och höll hans hand. Det gjorde så ont i mig så jag trodde jag skulle gå sönder, att se min älskade pappa så här. Jag förstod inte varför det skulle hända honom, han var ju alltid så positiv.
Helen och Thomas körde upp från Stockholm. De åkte hem till oss och hämtade några grejer, en kofta, en film, kortlek, nästan vad som helst som vi ville ha. På kvällen följde jag och Jonathan med en sjuksköterska till kiosken nere på hörnet och köpte mat, och så tittade vi på Sagan om ringen.
Jag satt med pappa ett tag till. Det var omöjligt att slita mig ifrån honom, jag ville aldrig lämna honom. Hur kunde jag lämna honom? Jag var ju hans flicka.
En säng ställdes in bredvid pappas, som mamma kunde sova på. Farmor och farfar fick ett separat rum. De meddelade att faster skulle flyga hit från Irland så snart som möjligt. Jag och Jonathan gjorde oss hemmastadda på sofforna i familjerummet.
Efter några timmar somnade jag till ljudet av tysta röster och Sagan om ringen, som fortfarande var igång. Senare fick jag höra att pappa hade varit vid medvetande under natten. Jag önskar att jag hade fått träffa honom.
På morgonen hämtade farmor oss. Mamma ville prata med oss, sade hon. Jag blev rädd, skräckslagen. Jag ville inte veta vad mamma hade att säga, jag ville stanna under filten i all evighet. Men jag följde med. Pappa låg på sängen. “Då säger vi halv nio, då,” sade en sköterska tyst till en annan och tog av sig sina handskar.
Sedan minns jag inte mycket mer. Farmor tröstade mig. Mona och Sören kom in, Mona grät och bara höll om mig där vi satt i sofforna I familjerummet. Mitt liv blev ett svart hål den dagen.
Jag har aldrig tittat på Sagan om ringen sedan den dagen för två och ett halvt år sedan.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 21 jun 08 - 20:47 | Så sorligt men så fin.
<3 | snutten94 - 20 jun 08 - 14:06- Betyg:  | | den var jätte fin, så sorglig =( <3 |
|
|
|
