20. Stich Ins Glück [ff] |
hej hopp. nu har jag varit GRYYYMT duktig för jag skrev egentligen hela den här delen för hand i mitt block, och nu har jag skrivit in den på datorn dårå . Härligt härligt liksom. Allt för er xD Men ja. Så jag vet väl inte riktigt vad jag ska säga. Joo, alltså det kommer inte komma ngn ny del på ett tag eftersom jag reser bort imorgon eftermiddag. Ska ner till Heartbeat och Rescueme 's hemstad och typ hänga med dom coolingarna där då. Mahah, det ska bli finast <3 Men ja, jag kanske skriver lite på tåget (om Linnéa, Afireinside, typ somnar men det är inte troligt) annars så... får ni helt enkelt hålla ut. Men nu vet ni iallafall.
Enjoy kapitlet leute! :) Glöm ej kommentaren!
Kapitel tjugo
Save it for the last goodbye
De hann knappt in genom dörren och ställa ner väskorna hemma i lägenheten i Berlin innan Toms mobiltelefon ringde. Han såg på henne med en blick som bad henne om förlåtelse, innan han halade upp telefonen ur en av de överdimensionerade och djupa byxfickorna. Efter en kort blick på displayen såg han upp på henne igen och hans ögon mötte hennes.
- Bill, sa han i förklarande ton. Hon nickade kort och kvävde en suck innan hon vände sig om. Hon hörde hur han svarade med allvarsam röst och sen lämnade henne ensam där hon stod med de två, gigantiska resväskorna.
Hon ville tillbaka. Tillbaka till Sverige, få träffa sin familj igen. Hon ville höra mer av Helena än bara genom ett ett idiotiskt telefonsamtal, och hon ville spendera tid med sina svenska vänner. Hon ville minst av allt befinna sig i lägenheten i Berlin.
Kunde inte Tom och de andra i bandet bara strunta i den här konserten? Om hon ändå inte fick vara i Sverige så ville hon åtminstone ha sällskap under tiden, och inte vänta på att pojkvännen och vännerna skulle ha fått höra tusentals tjejer skrika deras namn fått x antal bh:ar uppslängda på scen och blivit dyrkade i en och en halv timmes tid.
Ja, hon var svartsjuk på fansen, men hon kunde inte gärna stå där själv och skrika som besatt heller. Hon hade gjort det som yngre, och den tiden var över nu. Hon behövde inte skrika högt, eller skriva att hon älskade bandet på sin tröja för att få Toms uppmärksamhet. De bodde tillsammans, och det räckte med att hon existerade för han älskade henne. Visst gjorde han?
Plötsligt kände hon ett par armar dyka upp runt hennes midja, och den varma andedräkten fläktade henne i nacken.
- Vad sa han? frågade hon samtidigt som hon slöt ögonen och kände hans läppar mot huden på sin hals.
- De kommer och hämtar upp oss om en kvart, mumlade Tom och fortsatte att kyssa hennes hals, och han smekte hennes nacke med sina långa, vackra, smidiga gitarrfingrar.
Hon ville rysa, hon ville njuta, men det var som om alla hennes känslor och hela hennes kropp hade frusit fast.
Hon kände inget annat än att detta var fel, och snabbt, kanske för snabbt, växte viljan i henne.
Hon tog sig ur hans grepp och vände sig om så att hon stod öga mot öga med honom. Han såg frågande ut, som om han verkligen inte förstod vad det var frågan om, och det gjorde han säkert inte heller. Det var knappt så att hon själv förstod.
Han hade svampmössan på sig, densamma som han haft på huvudet då de lämnade lägenheten för att åka till Sverige. Men de kantiga solglasögonen han haft under resan hem igen, prydde inte längre hans ansikte, dem hade han tagit av sig och istället såg hon in i dessa välbekanta ögon.
- Det är dig de kommer och hämtar upp, sa hon rakt och ärligt till honom. Hon hade inte tänkt länge, men var fullkomligt säker på sin sak.
- Vad säger du? frågade han oförstående.
Hon tog ett djupt andetag och hoppades på att det inte skulle bli alltför jobbigt att förklara allt för honom. Hon önskade att han kunde förstå med en gång och sen acceptera det utan att ställa så många frågor, som han i vanlig ordning brukade.
- Jag vill inte följa med på konserten, sa hon bestämt. Han såg för en sekund ut som om han hade fått ett hårt slag i huvudet, och verkligen inte tagit in hennes ord. Det var på ett sätt lite likt det tillfälle då hon velat stanna i Sverige, fast samtidigt inte. Den här gången tänkte hon inte ge sig. Hon skulle inte ge upp sin vilja nu.
- Va? sa han och såg på henne med samma misstroende blick som innan.
- Jag tänker inte följa med till Frankrike, bara för att se alla fransyskor skrika åt dig hur mycket de älskar dig. De avskyr mig, Tom. Det vet du lika bra som jag. Jag är den som förstörde deras chanser att någonsin bli din. Tjejer kan praktiskt taget döda varandra för sånt. Dessutom måste jag skriva, avslutade hon.
Hon kände hur ilskan och irritationen växte i henne för varje ord som sades, och hon visste inte riktigt hur hon skulle hantera alla de känslor som svämmade över inom henne.
Tom såg fortfarande på henne som om hon inte var riktigt klok, kanske var hon inte det heller.
Hon kunde se hur han kvävde en suck och med en nonchalant knyck ryckte på axlarna.
- Om det är så du känner så… mumlade han.
Han vände sig om, utan att så mycket som att ens se på henne. Hon kände återigen hur irritationen kröp in under skinnet på honom och hur det sakta men säkert byggdes en ismur mellan dem båda. Hon orkade inte med det också. Hon visste ju varför och hur muren uppkommit. Det var som vanligt för att hon hade nämnt skrivandet. Han kunde alltså inte acceptera hennes behov av att skriva ner sina känslor, trots att han hade lovat det.
Kramen hon fick av honom som avsked tio minuter senare, var kall och opersonlig. Som om han bara ville bli av med henne, slippa se henne mer och komma därifrån fortast möjligt. Inte ens en kyss hade hon fått.
Så fort den svarta bilden körde därifrån med de fyra killarna, gick hon tillbaka in i huset och lägenheten med både ilskna steg, och tankar om Tom.
Hon satte sig på den välbekanta pinnstolen framför datorn och började skriva. Hon skrev som aldrig tidigare, ut med alla känslor. All ilska, sorg, kärlek och allt vad det var. Fingrarna tryckte av sig själva ner rätt tangenter och hon kände att hon verkligen behövde det. Hon behövde skriva av sig, på riktigt.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 3 dec 08 - 03:14- Betyg:  | | beroende<3<33 | | FortessOfTears - 21 jun 08 - 16:02 | | GAAH! <3 Din underbaring! Älskarälskarälskar det här! :* | | ILoveTAKIDA - 17 jun 08 - 10:35 | Åhh, jäääättttebra, Julia-proffs-skrivare!!! :D
Ha det nice dit du skulle då <3 | | Toftered - 16 jun 08 - 10:26- Betyg: | | du beskriver hennes blandade känslor så himla bra! | | LoveMusic - 15 jun 08 - 15:20- Betyg: | | DU KOMMER ITNE ATT SKRIVA PÅ LÄNGE (okej, där förstördes min födelsedag lite :/ ) Men du... lova att du skriver fortfortfort när du kommer hem, för jag är bokstavligt talat beroende utav den här novellen! Jag har haft näst intill ångest (märk näst intil) för att jag visste att en del var ute, men att jag inte kunde läsa för att v inte hade internet. Sååå, snälla snälla snälla skriv mer och försök förstå att denna novellen är så otroligt bra att om vem som helt skulle läsa den skulle han/hon tro att du var en riktig författare som jobbar på heltid | | Mp3 - 15 jun 08 - 10:04 | | jag älskar denna, jag älskar denna,jagälskar denna, jag älskar denna. <3<3 | | Ciissii - 14 jun 08 - 17:35 | åh, så jävla bäst! Helt underbart :) Älskar denna novell!
Hade kul i gbg nu :) | | HannahKarlsson - 14 jun 08 - 10:36 | | åååååh. så jefla bra alltså. | | mikaelanystrom - 13 jun 08 - 23:30- Betyg: | | underbar, underbar och underbar, sa jag underbar? jag gjorde nog det. ÄLSKAR den <3 | | prickigthallon - 13 jun 08 - 22:21- Betyg: | Skitbra so vanligt, Jamiesötnöt <33
Kommer sakna dig härvid datorn när du är inne i stan och har kul. du kan ju ringa om du får nån tid över.
Pusshej. |
|
|
|
