we all look so perfect as we fall - det tre |
Not enough
Han äter inget.
Han bestämde att vi skulle äta lunch ihop, men själv äter han inget.
De fina silverbesticken har inte ens lämnat sin plats från linneservetten.
Han bara sitter där. Alldeles rak i ryggen, med blicken fokuserad på mig.
Jag vägrar kolla honom i ögonen, vägrar se in i dom där ögonen som är identiska med mina egna.
Tittar istället på alla små detaljer.
Han har sin silverklocka idag, inte sin Rolex. De där tre rynkorna i hans panna är tillbaka, och får honom att se betydligt äldre ut än de där 53 som han egentligen är.
Hans hand skakar lite där den ligger på bordet, och jag bestämmer mig för att jag måste ha inbillat mig.
Varför skulle hans hand skaka?
Och just då slår det mig, han ser inte alls sur ur, han ser inte irriterad ut, han ser vilsen ut.
Och han ser jävligt mycket ut som min pappa.
Den är god. Maten alltså. Skaldjur till förrätt, sedan någon slags fisk som jag inte har någon aning om, och till efterrätt en gatue au chocolat.
Han äter som sagt ingenting. Först när Grenadine kommer in för att servera efterrätten rör han sitt kaffe, tar en liten klunk och sväljer den försiktigt. Som om han är rädd för något värre än att bränna sig.
Men bara för att han inte äter betyder inte det att han fyller lunchen med prat.
Nej, han säger ingenting. Betraktar bara mig med den där frånvarande, men samtidigt genomborrande blicken.
Den där som gör mig livrädd.
”Pere, vad vill du?” Min röst låter gäll, vass och anklagande. Jag försöker att fokusera blicken på min Latte, och inte, absolut inte se på honom.
”Emilie” Hans röst är densamma. Det är samma röst som under de sexton senaste åren förklarat att han inte har tid med mig, att han är upptagen, att jag får leka själv.
Men vet du vad? Det är fan inte kul att leka själv.
”Emilie” Han upprepar mitt namn igen, som om han väntar på någon slags reaktion. Som om han väntar på att jag säga något.
Jag övergår från att stirra ner i latten till att räkna ränderna i bordsduken.
”Emilie”
Det är inte en sån där fruktansvärt dyr och din duk. Den här är gjord av någon som luktar lakrits. Någon som kallade sig för min mamma.
”Emilie”
Röd, vit, blå.
”Emile. Det här är löjligt”
Gul, Grön, röd.
Den har inte ett genomtänkt mönster, eller exlusivt tyg. Det finns några fel på den, och egentligen hänger inte färgerna ihop.
Men det är ändå den finaste jag vet.
”Vi borde kunna ha en konversation som två mogna män, Emilie”
Blå, gul, röd.
”Det har gått för långt nu. Du måste ta tag i det som ska föreställa ditt liv”
Blå, grön, grön.
Han slår sin hårda handflata ner i det, till syntes, spröda bordet och låter rösten växla tonläge. Låter den bli så där kall, hög, hård.
”Du skämmer ju ut oss. Du skämmer ut hela Frankrike!”
Jag pressar fingertopparna in i låret. Hårt.
Gul, grön, blå.
Hans hand åker upp från bordet och jag tror för ett ögonblick att han ska låta den landa i mitt ansikte. Att han ska slå mig.
Men han tar tag i min haka och tvingar mig att se honom i ögonen.
”Så här uppför sig inte en prins” Väser han fram.
Hans hand är kall. Kall. Hela han är kall, som om han stjäl all värme. Tar allting ifrån mig.
”En prins struntar inte helt i skolan, en prins går på olika event, går på invigningar”
Han kastar fram dagens tidning och pekar på första sidan, medan färgen i hans ansikte stiger.
”Röka gräs? Hur fan kunde du bete dig så oansvarigt, Emilie?”
Jag sitter helt stil. Vägrar röra på mig. Vägrar andas.
”Och den här tidningen då? Du ligger halvnaken på en brygga med Georgina, Haralds dotter, inser du vilka konsekvenser det här kan få?”
Harald var, förutom omgift sex gånger, president i ett grannland och pappas ”gode vän”
Jag kommer knappt ihåg Georgina, bara svagt. Hon flöt ihop med alla andra brunetter, alla andra som inte spelade någon roll.
Men jag tror att anledningen till jag hamnade på den där bryggen från början var för att jag visste att pappa skulle regera så här.
”Emilie, inser du inte vilka konsekvenser allt du gör får? Inte bara för dig, eller mig, utan för Frankrike. Ditt land”
Mitt land? Han pratar alltid så jävla varmt om Frankrike. Frankrike, fina Frankrike. Det är alltid Frankrike som kommer först.
Före mig, före Alexandre, före mamma.
Frankrike.
Jag rycker bort mitt huvud från hans kalla hand, reser mig upp så fort att jag råkar välta stolen.
”Då är jag väl ingen prins”
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | prickigthallon - 13 jun 08 - 20:52- Betyg:  | | GAAAH! du skriver bäst i världen! <33 | | Mangasagan - 12 jun 08 - 23:15- Betyg: | Wow! Du liksom bara... skriver... och jag blir helt förtrollad. Du skriver så grymt bra!
Gillar verkligen den här novellen! <3 |
|
|
|
