Jag älskar min bror (kap 30) |
Jepp, nu e del 30 här. Ursäkta om det dröjt lite men det tog lite tid.
Men kommentera gärna för då blir jag glad <3
pöss och kjam på er =)
Kapitel 30
Under tiden som jag går omkring i mataffären och plockar ner det jag måste köpa i korgen, kan jag inte sluta tänka på honom, Kvarterets Snygging.
Det var något med honom som vill att jag vill undersöka honom, få prata och höra hans röst.
”Jag bara måste gå dit imorgon igen.”
Vid kassan betalar jag för varorna och packar ner dem i en plastpåse och börjar gå hemåt, fortfarande med tankarna på Han.
Kan helt enkelt inte sluta tänka på honom, vill så gärna veta hans namn.
Medans jag går på kullerstensgatorna börjar solen gå ner, när jag bara har en liten bit kvar tycker jag mig se Rasmus. Stannar till för att se bättre och kisar med ögonen, men gestalten är redan borta. Försvann in i en gränd. Så jag skakar på huvudet och fortsätter att gå tills jag äntligen är framme och låser upp den lila dörren, väl inne blir jag hälsad av Tresure.
”Hej ängeln min, jag har handlat mat till dig också ska du se.”
Svarar jag till henne och smeker henne mjukt på huvudet, börjar sedan packa upp varorna och ställer in det som måste in i kylskåpet och toalettsakerna inne i badrummet.
När jag ändå är inne på toaletten passar jag på att duscha. Vrider om på varmvattens kranen, klär av mig kläderna och låter dem ligga i en hög på golvet. Vattnet silar längs min kropp, sköljer bort smuts och tvålar in för att sedan se fascinerat på det vita skummet när det sakta försvinner ner i silen. När jag duschat klart tar jag tag i en ljus gul handduk som jag knyter runt ovanför brösten så att den blir som en kort klänning. Det blöta håret ligger platt mot ryggen, jag tänkte precis föna det när jag fick syn på spegeln.
Jag tänkte inte på det förut.
Men nu både jag ser det och tänker på det som hände innan jag bad Rasmus att gå.
Den trasiga spegeln tittar på mig, skärvorna pekar vasst och lite blod har torkat på ett ställe där jag drämde till näven.
Och trots att jag inte vill så tränger tårarna på, varför kan de inte knacka först? För då skulle jag kunna avisa dem mycket lättare.
Men tårar gör inte, dem gör som de vill.
Och det är vad de nu precis gör, rinner tyst och jag bara står där och stirrar in i skärvorna som visar bilder av mig i små mängder.
Istället för att stå där och fortsätta att glo tvättar jag bort de salta tårarna och börjar plocka ihop skärvorna för att sedan kunna slänga dem i den stora sopptunnan utanför lägenheten.
Hela processen är jobbig.
För varje skärva som läggs ner i den svarta plastpåsen jag hämtat, speglas minnen och känslor upp igen. Mina blåa havsögon som jag möter påminner om min bror. En kärlek som jag trodde på, en kärlek som fick mig att rymma.
En olaglig kärlek som förde mig till London och fick min mamma att må skit.
Nu vet jag inte hur de har det, om hon börjat bygga upp sitt liv.
Ett liv med omedvetandet om hennes enda dotter ens lever.
(Hur hemskt är inte det på en skala från ett till tio?)
Nästa skärva jag plockar upp får mig att tänka på min far, min söta pappa. Han måste hjälpa sin fru att stå på benen samt ha koll på sina egna.
Och Tobias… Nej, jag vill inte tänka på dem mera nu. Förlåt. Men jag klarar det inte.
Jag skyndar på allt, kastar mig fram över den trasiga spegeln och kom tänka på en sak som också fick mig att stanna till.
Jag är lika trasig som spegeln. Varje skärva med sina vassa kanter har skadat mig, och om man inte kan laga en trasig spegel. Hur kan man då laga en trasig människa?
För det krävs ju i så fall ett väldigt starkt klister, starkare än Karlssons Klister.
Och jag vet inte vart man kan få tag i det…
Efter vad som tagit en timma att bara samla ihop bitarna av spegeln och slängt allt ihop i den stora sopptunnan, är jag så trött och utmattad att jag borstar snabbt tänderna och tar på mig en stor skjorta att sova i och sten somnar sen direkt jag lagt huvudet på kudden.
Där faller jag i en djup sömn och vaknar inte fören nästa dag, då jag kliver upp och blickar snabbt på klockan.
Halv nio.
Gäspar stort och drar på mig ett par jeans med ett rött linne till det, sätter upp håret i en slarvig tofs och märker samtidigt att den bruna nyansen nästan är borta. De blonda slingorna syns. Snart är jag åter blond igen, men jag vill nog ha det så, vill inte vara någon jag inte är.
Så med ett leende på läpparna för att det är en ny dag samlar jag ihop mig, skuttar ner för trappan in till köket, slevar i mig en tallrik flingor och ger ”min” söta katt mat.
Där efter går jag ut för att möta strålande solsken, tittar inte åt den stora sopptunnas hål som innehåller bitar från spegeln. Utan fortsätter gå till mitt mål, bilverkstaden.
Japp, jag tänker faktiskt spionera på honom, i alla fall ett tag. Om jag nu lyckas, gick ju inte så bra sist när jag smög mig på Bill…
”Dina ögon får glassen att smälta och himlen att lysa.”
Snabbt sakar jag på huvudet, snälla tänk inte på honom, du klarar det! Jag får inte, måste sluta och gå vidare. Att deppa får jag honom inte tillbaka.
Så jag rätar mig till, snörvlar till och torkar ögonen snabbt och skyndar på stegen, kan jag leva utan Rasmus kan jag leva utan Bill.
Jag behöver dem inte nu, jag är tjej och en stark sådan. Tänker inte låta mig brytas ner så lätt, aldrig.
”Brunetti 003 är på plats, hon smyger sig närmare och stannar till vid några lådor.”
Pratandes med mig själv i tankarna gömmer jag mig bakom ett par frukt lådor som är stapplade på varandra som en pyramid. Härifrån har jag en perfekt första plats med att ha koll på varje rörelse Kvarterets Snygging tar och gör. (Hehe)
Just nu putsar han en bil, och gaad vad het han är! Bar överkropp som igår med svettdroppar som pärlar i pannan och på magmusklerna. Dem slitna jeansen med oljefläckar sitter lågt skurna nere vid höfterna, det svarta, något korta håret spretar som igår åt alla håll och kanter. För att se bättre tar jag upp mini kikare i bakfickan, ja det är normalt!
När jag nu ser bättre kan jag urskilja att han har svagt, svagt svart runt ögonen som han faktiskt passar i. Gör honom sötare. Och jag vet inte hur länge jag sitter där, men länge är det och ganska roligt. Alla tjejer måste ju ha lite kul i livet, some action typ.
Så jag fortsätter min spionering. Och efter ett tag kommer en annan snubbe ut, inte snygg, jag lovar er. Säkert i femtio års ålder. Och då, ser jag att han börjar prata med ”min” kille, självklart måste jag göra min plikt som blivande flickvän och avlyssna samtalet.
”Adrian!”
Den dära gamla snubben ropar och Kvarterets Snyggning har fått ett namn. (Emo Adrian) Och nej, jag har inget emot emosar.
”Ja?”
(JA!) Jag fick höra hans röst, visserligen bara ett kort litet ord men ändå. Han hade en sådan där underbar klang på väg mot den vuxna rösten. Han är säkert tjugo år, eller nitton.
”Kan du ta den gröna bilen där borta, 65:an och kolla kylaren? Mannen som äger den sa att den läcker.”
Fortsatte gamlingen och pekade på en rätt så snygg bil, bara att den kanske skulle ha haft en annan färg då den ser ut som ogräs.
Spänt lyssnar jag på vad Emo Adrian tänker svara.
”Visst, inga problem.”
Jag tror jag svimmar. Han är för bra för att vara sann, måste spionera på honom igen imorgon om han jobbar då. För då har jag hela helgen på mig eftersom jag är ledig från jobbet då, och ja, jag tänker faktiskt gå dit idag. Senare när jag inte orkar vara kvar här, vilket kan dröja ett bra tag till…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 13 jun 08 - 03:58- Betyg:  | | Meeer.Seriöst. Du skriver asbra!!! min nya idol!! <3<3<3 | | tjoh - 12 jun 08 - 16:38 | hahah hon är ju lite sick som spionerar ^^
men kul är det :D
haha
underbart <33333 |
|
|
|
