På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Syskonkärlek, olaglig kärlek del 5

Jätte kul med alla positiva kommentarer =) Det uppskattas mycket!
Här kommer en till del, och som vanligt vill jag ju ha kommentarer =)
Delen är ganska kort och händelse lös men jag hoppas ni gillar den ändå.
Om det är något som behöver förbättras eller om ni vill ha mer. KOMMENTERA!!

Det gjorde ont i hela kroppen. Små regndroppar föll från himmelen, Bell försökte flytta på sig, men hon kunde inte röra sig.
Hon blundade och kände hur hon höll på att falla in i ett mörker. Hon kämpade emot men till slut gav hon upp
”JAG ÄLSKAR DIG PAUL!” Skrek hon och sen föll hon in i mörkret med ett leende på läpparna, nu var hon där hon hörde hemma.

Hon var nästan helt säker på att hon var död. Anledningen till detta var att hon inte kände någon smärta. Hon låg stilla en stund och bara lyssnade på tystnaden, men det var ett ljud som störde. Det lät som någon grät, det lät som personen var långt borta men att den kom närmare hela tiden. Det var lite irriterande faktiskt, ett ljud som störde henne från hennes frid. Bell kollade runt för att se vem det var som grät, först såg hon inget mer än det vita runt om kring henne, men ju mer hon kollade desto mer såg hon. Till slut såg hon en liten svart figur långt borta vid horisonten. Hon koncentrerade sig verkligen för att komma den närmare och se vem det var, sakta men säkert kom hon närmare och närmare och till slut var hon vid den svarta figuren. Ängeln såg bekymrad ut, och tårar rann ner för dess kinder. Bell ville torka bort tårarna och förklara för ängeln att allt kommer gå bra, men hon kunde inte röra sig och inga ord kom från hennes läppar.
”du får inte lämna mig Bell” viskade ängeln
”jag kan inte leva utan dig, du är det enda som betyder något i mitt liv. Om inte du hade funnits hade jag inte varit någonting, som en tavla utan färg eller som en påse utan någonting, helt onödig… Jag älskar dig Bell, jag älskar dig.” sa max och strök Bell över håret.
Bell suckade och föll in i dimman igen.

Bell öppnade ögonen sakta men stängde de igen, ljuset utanför var vitt och stack i ögonen som ett irriterande påminnande om att hon levde . Det hördes massa ljud och röster men det överröstades av ett regelbundet pipande.
Bell öppnade på nytt ögonen och fick se ett vitt, tråkigt rum med ett fönster längre bort och längs väggen stod det ett bord mer massa blommor och kort. Bells ögon tog ett svep över det okända rummet och kunde konstatera att det fanns 2 fåtöljer till höger om dörren och att hon låg i en sjukhus säng. Massa sladdar gick hit och dit över henne och hon kände att hon hade slangar i armarna och vi näsan. Hon höjde handen för att rycka bort de otäcka sladdarna när en sjuksköterska kom in i rummet
”om jag var du skulle jag låta de sitta kvar” sa hon och gav henne ett varmt leende.
”var är jag? Vad gör jag här? Vad är mamma?” börjar Bell och hör att hon låter hysterisk på rösten
Sjuksköteskan stannar till och kollar på Bell innan hon svarar
”du är på sjukhuset, du ramlade ner från ett träd, ditt läge var kritiskt ett tag men nu är det stabilt. Var din mamma är vet jag faktiskt inte, hon kanske är och äter” sa sjuksköterskan och ryckte på armarna innan hon fortsatte ut genom dörren och bort genom korridoren.
Bell blev kvar ensam i sängen och tankarna snurrade runt i huvudet. Vad hade hänt? Varför hade det hänt? Hur länge har hon varit medvetslös? Bell lutade huvudet slöt ögonen och suckade när hon hörde att någon kom in från korridoren och in i rummet. Bell tjuvkickade och märkte att det var max.
”Max” var allt Bell orkade säga innan en tår föll ner för hennes kind.
Max vände sig snabbt och stirrade på Bell, han stod så i någon sekund innan han rusade fram till henne, slog armarna och kramade henne hårt. Bell kramade tillbaka så gott hon kunde men max kramade henne så hårt att hon inte fick någon luft.
”max… jag… får ingen… luft…!” stönade Bell
Max släppte henne och kollade på henne en sekund innan hans ögon blev svarta
”Hur kunde du göra något sådant! Fattade du inte att jag blev rädd!! Först visste jag inte var du var någonstans och sen… ” max kollar ner en stund och när han sedan kollar upp är hans ögon glansiga
”… när jag hittade dig, låg du där alldeles liv lös, blodig, skadad! Jag trodde jag hade förlorat dig!! Rösten skar sig och max kollade ner igen.
”Jag var så rädd” viskade max fram
”jag trodde att jag aldrig mer skulle få se dig le, rodna, eller när du lägger huvudet på sned när du inte förstår, eller …” max tystnade och kollade generat bort och suckade
”Du sa att du inte kunde leva utan mig” avslutade Bell
”Va? Vad sa du?” sa max och vände åter uppmärksamheten mot Bell
”Du hörde mig” svarade Bell trotsigt och vände uppmärksamheten mot fönstret och kände att hon rodna. Varför var hon tvungen att säga fel sak vi fel tillfälle?!
”Du slog i huvudet, du hörde förmodligen fel” sa max och gick ut igen
Bell kände hur det brände bakom ögonlocken, en tår smet ner för hennes kind och hon torkade irriterat bort den. Hon hatade sig själv och sin dumma mun, hon hatade den!

sorry att det blev så lite men jag hann inte mer denna gången =) om det kommer ett till avsnitt så kommer det att bli längre. Hoppas ni gillade den i alla fall även om den var ganska händelselös, KOMMENTERA!

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9)

love__ - 7 sep 08 - 16:57

jätte bra.

LittleHoney - 15 jun 08 - 13:08- Betyg: