Konungaspiran |
En liten fågel flög upp från en skogsdunge, flög upp mot den klarblå himmelen. Träden blev mindre och obetydliga. Gårdarna krympte och blev oviktiga. Vinden tog tag i den lilla fågelns vingar och förde den mot en stor stad där röken låg som ett täcke över alla hus. Muren kom närmare och passerade under fågeln som började söka sig neråt mot ett torg där människorna trängdes men det gjorde också brödsmulorna. Fågeln slog sig ner på en fontän i mitten av torget och tittade ut över folkmassan. Runt omkring stod stånden tätt och människorna surrade omkring som bin för att hitta de bästa sakerna till de bästa priserna. Fågelns ögon föll på en speciell person, en man som smög omkring.
Lakus var en liten smidig man som lätt försvann i mängden. Han hade brunt kort hår och spefulla ögon. Lakus var tjuv till yrket och han älskade det han höll på med. Hans händer var flinka och ögonen sorterade vant ut dem som de var lönt att bry sig om, hjälpa dem att lätta på deras börda som satt fast vid bältet.
Men denna dag var annorlunda. Han lät flera tänkbara mål gå förbi orörda och hans ögon for inte över folksamlingen lika snabbt. Det var i natt det gällde, i natt skulle det hända, det som han hade planerat i flera veckor och ingenting fick gå snett. Detta skulle bli hans svåraste utmaning någonsin, att göra inbrott i slottet.
Stegen förde honom mot ett värdshus som låg utmed torget, utanför hängde det en träskylt med avbilden av en kvinna, och det stod ”Den dansande kvinnan”. Inne i skänkrummet låg luften tung och sorlet av människoröster trängde sig på och lade sig som en dimma över allt.
Längst bak i rummet fanns en dörr som ledde ut på bakgården. Lakus kom ut på några sekunder och där stod hans biljett in till slottet. Kungen skulle anordna en fest och till detta behövdes det mycket mat, det var det som vagnen framför honom innehöll.
-Allt är klart, hördes en röst bakom Lakus. Det var värdshus värden, Pelmar, en tjock och godlynt man som hade varit Lakus vän länge och hos vilken han alltid kunnat gömma sig hos när kungens män letade efter honom.
-Här är pappret som visar att varorna är till kungen.
-Tack så mycket.
-Ta det försiktigt nu.
-Jag kan ju alltid försöka.
Lakus hoppade upp på kuskbocken och Pelmar gav honom tömmarna, och så körde han därifrån i maklig takt.
Natten hade fallit och Lakus var inne i slottet, allt hade gått som planerat och ingen misstänkte att han i natt skulle försöka en av de största stölderna på länge. Korridorerna låg tysta med undantag då det kom några soldater på sin vanliga vaktrunda eller när det kom en tjänare ute på ett sent uppdrag av någon ädling. Lakus tog då långa omvägar för att inte bli upptäckt.
Det tog en stund men tillslut hade han letat sig fram till tronsalen. Utanför dörrarna stod ett par vakter och halvsov. Lakus gick tillbaka en bit för att tänka ut hur han skulle göra för att få dem därifrån. Han hade inte tid för att leta på någon liten dörr som kanske var obevakad utan han måste få bort dem därifrån snabbt. Han gick en liten bit till och hittade där en kruka som stod i en nisch, den var mycket vacker och säkerligen dyr men det kunde inte hjälpas. Han välte krukan och skrek till, det dröjde bara någon sekund innan han hörde springande fotsteg som kom närmare. Nu gällde det att vara snabb. Han tog in på en annan gång som ledde till tronsalen, dörrarna var nu obevakade så han smet snabbt in och stängde dörren efter sig.
Hans blick fastnade på ett föremål längst fram vid tronen, där låg den och bara väntade på honom, konungaspiran. Spiran var gjort av renaste guld och på toppen satt det en stor rubin. Rubinen började glöda med ett svagt rosa sken som blev starkare ju närmare Lakus kom, det lyste upp tronsalen allt kändes levande vid ljusets beröring. De stora statyerna av forna kungar blickade ner på honom och det såg ut som om de sträckte ner sina armar för att ta tag honom, men Lakus fortsatte som paralyserad framåt. Rubinen fyllde hans huvud med den vackraste sång och fick honom att tycka att tiden stod stilla. Den vaggade honom till ett lugn som han inte hade känt på många år.
- Tjuv! skrek en av soldaterna bakom honom.
Med ens bröts förtrollningen och Lakus grabbade åt sig spiran och började springa mot en liten dörr som fanns bakom tronen. Han kom in i ett förmak, där kungen brukar stanna till innan han går ut för att möta dem som väntar på honom i tronsalen. Från förmaket ledde en labyrint med gångar som Lakus inte hittade i. Han hade inte hunnit springa långt när en gonggong ljöd någonstans och hela slottet vaknade. Korridorerna började fyllas av soldater och Lakus fick lov att dra ner på takten för att inte springa rakt in i deras famnar.
Plötsligt stod Lakus där utan någonstans att ta vägen, korridoren tog slut framför honom och bakifrån kom det tre soldater. Lakus vände sig snabbt om mot soldaterna och i samma rörelse drog han fram två knivar som var gömda innanför kläderna. Soldaterna gick till attack och Lakus mötte dem med en förvånande smidighet. Han dök under den förstes svärd och gjorde ett blixtsnabbt utfall med den ena kniven som träffade soldatens ben så att han ramlade ihop.
De andra två kom mot honom i samlad tropp och ännu en gång fick han lov att använda sin smidighet. Han körde in den ena kniven i magen på en av soldaterna och med den andra kniven högg han så att den träffade den andres svärdsarm. Samtidigt fick han ett slag på armen som fick honom att ramla ihop och tappa knivarna. Men han var förbi, han tog sig upp på fötterna och fortsatte att springa.
Slaget Lakus fått hade fläkt upp ett sår som bultade kraftigt och han kände att för varje blodsdroppe som rann ur honom förlorade han lite mer av sina krafter. När han äntligen hittade en dörr ut som inte var bevakad stapplade han sig fram för att komma ut i det fria. Därute började han dra sig tillbaka till tjänarnas kvarter där hans räddning ut ur slottet skulle finnas.
Bakom en buske hittade han det rep som Pelmar hade lagt dit, ifall något skulle gå fel precis som det nu hade gjort. Han svingade iväg änterhaken och den fastnade med ett klirr uppe på muren. Lakus drog några gånger i repet för att se så att det verkligen satt fast och tittade med fasa upp på den höga muren. Han kände att han aldrig skulle orka hela vägen upp med sin skadade arm. Bakom honom öppnades en dörr och nya krafter genomsyrade genast Lakus som snabbt började klättra uppför det sträva repet, men när han tittade upp så stod det flera utav de nu föraktade soldaterna och tittade ner på honom. Han var fast…
Den mörka cellen var fuktig och stank av flera mansåldrar med fångar. Spindlarna byggde sina nät och de var det enda sällskap Lakus hade. Han hade tappat räkningen på hur länge han hade suttit nere i fängelsehålorna eftersom man aldrig märkte när dagarnas olika faser gick förbi, men han förstod att det var snart de skulle hämta upp honom för att ge honom hans dom.
Ett fackelsken guppade till utanför dörren och stannade, klirrandet av nycklar avslöjade att vakterna äntligen kom för att ta ut honom. Med ett gnisslande som om dörren inte hade blivit smörjd på flera århundraden gick den upp.
-Kom med här, sade vakten med en barsk stämma som inte tålde några motsägningar.
Lakus kom upp på fötter och stapplade sig mot dörröppningen. Hela hans arm värkte och den var uppsvälld och inflammerad, ingen hade sett om den. Det enda han kände för den väntande domen var likgiltighet, det var hans egen klumpighet som hade fört honom hit. Han hade klarat sig undan många gånger men den här gången hade det blivit för mycket. Till och med för den ökände Lakus.
Solskenet stack i ögon på honom när de kom upp från fängelsehålorna, men han kände en lättnad. Äntligen fanns dagarna igen, han kunde se. Soldaterna förde honom ut på ett torg precis utanför slottsmurarna och upp på en plattform.
Folkmassan stod och tittade hänfört på när de lade snaran om hans hals, de kastade saker på honom och skrek glåpord. Bödeln kom närmare och trummorna började ljuda. Men mitt i folksamlingen stod det en tyst värdshusvärd och tittade på Lakus. I hans ögon fanns ingen sorg utan bara ett hopp, och på ansiktet kröp ett litet leende upp.
I ögonvrån såg Lakus någonting blixtra till uppe på ett tak och också han fylldes av hopp.
|
|
|
|
