Varför skämmas för den jag älskar? Del 4 |
”Dra hem till dig elle?”
Du ser på mig med frågande min.
A visst.
Det är bara en grej jag måste göra först.
”Kom”, säger jag och drar dig intill mig. Håller ett stadigt tag om din midja.
Nej snälla, jag vill inte släppa.
Som om det är sista gången, Gabriel.
Den allra sista.
”Men släpp mig nu!”
Du ser road ut.
”Har vi kvar nåra såna där munkar från igår? Dom va ju goa. Karamell också. Fan smaskens asså!”
”Nix, tyvärr.”
Varför vill du inte krama mig?
Varför inte?
”Det ser svalt och skönt ut”, säger du och nu står du borta vid fönstret. Blickar ner över gården, ungarna som leker där nere, och kanske på Essingeleden långt där borta.
Så får du nåt lekfullt i blicken, som om du smittats av barnen elva våningar ner.
Och plötsligt, utan nån som helst förvarning, börjar du jaga mig genom hela lägenheten.
Shit, du är härlig du. Jag skriker och skrattar.
Upp i soffan, ner igen. Och så upp. Tumla runt en stund, du överst.
Vidare ut i köket. På diskbänken ligger en bit av en munk som tydligen blivit över. Det blev sent igår.
Du stoppar den raskt i munnen och flinar upp mot mig. Jag är nog nästan en decimeter längre än du. Är det du som är kort för din ålder. Eller jag kanske är lång?
Nu tar jag tag i din handled och håller fast.
Det gör väl inte ont va?
Men nej, du visar inga tecken på smärta.
Hela du lyser som en stor inbjudande leksam. Och åh vad jag vill leka!
Du sliter och drar, kämpar, vill bort.
Samtidigt kanske du vill va kvar, kvar här hos mig.
”Ger du dig va? Gör du det?”
Du nickar. Bubblar av skratt inuti.
”Vänta. En liten sak bara innan vi går.
Och jag böjer mig fram och slickar bort lite grön karamellfärg från dina läppar.
”Såja. Det är bra nu.”
”Det är bra nu? A men det låter bra det. Då går vi väl.”
Ja, då går vi.
Och vi går.
Till vad vet jag inte riktigt.
Vi får ta trapporna upp, nio våningar, eftersom hissen i port sjutton är ur funktion.
Skit också.
Det får mig ju att bli ännu mer skakis.
Tänka mer.
Känna mer.
Och vad kommer hända nu?
”Äntligen!” stönar du när din högra känga lämnar sista trappsteget. ”Det va som fan.” Sätter dig på huk och andas, bara andas.
”Mmm.” Finally."
Jag trycker på ringklockan och hör små klockor som plingar på andra sidan. Hemtrevligt ljud. Ett hemma-ljud. Det finns en skylt på dörren med en text där det står ”Svensson.”
Du heter Johansson.
Gabriel ängel Johansson.
Det dröjer bara en kort stund innan dörren öppnas.
”Men tjena tjena! Säger du och tar i hand.
Morsan ler. Håret är vått och tovigt, ligger lite hur som helst över huvet. Hela hon är insvept i en rosa badrock. Ser så jävla trött ut asså. Men ler.
Som om allt är bra.
Som om hon tycker om dig.
Som om allt är bra.
Fast inget är bra.
Inget är som det ska.
Ändå ler du som nån jävla idiot.
Jävla idiot.
”Åh vad jag har saknat dig gubben!” säger morsan, jag tror nästan att hon gråter. Låter så på rösten. Jag försöker trösta henne, stryker lite över ryggen. Men vet inte om det hjälper.
Hon fortsätter krama mig.
Hårt.
Hårt.
”Det var så länge sen.”
Nästan ett dygn.
Jag vet att du såg.
Jag såg att du såg.
Du såg.
Medan jag försöker få upp en envis knut på min gympadoja hör jag dig småprata lite med morsan i vardagsrummet. Nåt om fotboll och vem som vann EM-kuppen. Jag vet att morsan hatar fotboll. Jag vet att hon lyssnar också. Hon är sån. Bryr sig. Lyssnar.
Jag får hjälpa till att lyfta upp gamla lådor på vinden. Vet inte riktigt varför de ska upp dit. Vet inte ens vad som finns i. kanske gamla minnen bara som morsan vill glömma. Frågar inte heller.
Sen bakar vi kakor. Goda kakor med kanel på. Såna som gick att köpa på ett konditori nere i hörnet förut. Det konditoriet är borta nu.
”Shit”, säger morsan, glömde köpa vaniljsocker. Hon får rusa ner.
”Det går ju rätt bra det här”, säger du när morsan har gått.
”Mmm..nja..”
”Inte?”
”Jag vet inte.”
”Jo det går bra.”
”Du fattar ju ingenting”.
Jag går in i och lägger mig i morsans och farsans säng. Stor är den. Och lila. Mjuk och skön. Jag lutar huvudet mot en kudde med silkiga fransar. Mormors gamla. Hon är död nu.
Du kommer och lägger dig bredvid. Tätt intill. Jävligt nära. Det är skönt. Du stryker med handen över mitt låt och masserar nacken. Jag riktigt njuter. Är du också kåt?
”Får vi ligga såhär?” Undrar du nu och reser dig halvvägs upp, stöder dig på armbågarna.
Vackra du.
Ja, Gabriel, du får ligga här. Du får ligga här med mig.”
”Ingen är hemma.” So what?
Morsan kommer hem med vaniljsockret. Bakar klart kakorna gör vi. Sen sitter vi i köket och äter och dricker grönt te (det äckligaste jag vet men jag säger inget) och pratar om allt som inte är viktigt.
Och morsan skrattar faktiskt och ser dig i ögonen. Precis som om hon har glömt. Eller så spelar hon teater. Jag tror mer på det andra alternativet. Men i så fall spelar hon jävligt bra.
Jag får en kram när vi ska gå. Du med. En lång, fast inte lika lång som min. Men lång är den. Undrar varför?
Hon vinkar till oss från balkongen. Blir glad när hon ser oss gunga i parken där nere och vinkar. Som om vi är två små grabbar, två bästa kompisar, såna jag hade när jag var fem. Och vi leker och skrattar och snart ska vi upp och käka middag.
Du ska bara veta vad vi gör sen morsan. Sen när du har gått in igen och stängt balkongdörren efter dig.
Kyssen är lång och skön.
Du är skön, Gabriel.
Har jag förstört allt nu?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | alonesometimes - 8 jun 08 - 21:51 | | Tack för alla ord :) | Qwatie - 8 jun 08 - 21:44- Betyg:  | | Åhh.. Gud vad bra du skriver :) | | sorgen - 8 jun 08 - 20:12 | Bra!
Hoppas du skriver en ny snart! | | Alexiz93 - 8 jun 08 - 19:34 | | bra:) |
|
|
|
