Varför skämmas för den jag älskar? Del 2 |
”Kan dom inte bara låta dig va? Du har fan ett eget liv eller hur!?”
Ja, men det är inte så enkelt. Livet är inte så enkelt.
Du sjunker ner bredvid mig i soffan, masserar tinningarna.
”Ont i dom små hjärncellerna? Vill du att jag ska hjälpa dig?”
Du nickar och vänder dig så att våra ansikten möts.
”Eller du kan massera mina axlar istället”, kommer du på och vänder dig åt andra håller istället.
”Yes. Allt för dig.”
Din rygg och dina axlar, hela du är så solbränd och snygg.
Jag börjar massera med långa svepande tag. Och jag ser på hela din kropp att du njuter.
Hur kommer det sig att du gillar mig egentligen? Jag som är så liten och blek, och inte särskilt snygg heller.
Det är som om du har hört mina tankar. För plötsligt vänder du dig om mot mig och dröjer inte mer än en sekund, sen befinner sig mitt ansikte mellan dina händer. De är lite svettiga, händerna, men kyssen är lång och härlig. Blöt och speciell. Men det är inte så konstigt, för du är speciell.
”Ska vi?”
Frågan lämnar dina läppar i en viskning. Som en fågel, som en vacker svala som försiktigt sveper genom ljummen kvällsluft.
Du verkar inte rädd för vad jag kommer svara, förväntansfull.
”Nej”
”Vadå?”
”Jag vill inte”
Och nu händer inte det där som jag tror ska hända. Som med tjejen i åttan. Den där kvällen hemma hos henne när jag sa ”nej, jag kan inte”. Då blev hon sur. Jävligt sur blev hon.
Vadå? Älskar du inte mig? Är jag inte tillräckligt snygg för dig va?
Jag såg henne aldrig mer. Rektorn sa nåt om att hon hade flyttat sen. Till Småland visst. Jag brydde mig inte.
Så nu väntar jag.
Och väntar.
Inget händer.
Inget skrikande
Inget gormande
Inga avundsjuka blickar
Bara tre ord fyller tystnaden som har uppstått.
”Det är lugnt”
Och jag som trodde att jag kände dig Gabriel.
Hur fel kan en människa ha?
”Du Pontus, ska vi dra ner till Statoil och fixa lite käk? Det går visst en rätt nice film på dumburken vid nie. ”
”Sure, varför inte?”
Jag hasar mig nerför soffan (den är så skön) och går ut i hallen. Drar på mig den svarta munktröjan över linnet med en varg på bröstet. Lite löjligt kanske, men hey, det är jag.
”Du?”
”Mm?”
”Du behöver nog mer på dig än sådär”, säger jag och pekar på de ljusgröna kalsongerna i vackert siden. ”Annars blir du sjuk, hosta och feber du vet. Inte kul sånt där.
Du nickar. Drar snabbt på dig ett par jeans, linne och en ylletröja.
Det ser skönt ut med den där tröjan. Skulle gärna vilja krypa in under den och vara där tillsammans med dig.
Mysiga tanke.
Det är kyligt när vi kommer ut. Rentav kallt är det. Vid övergångsstället drar jag upp dragkedjan så högt det går, så den täcker hakan. Sneglar på dig i profil.
Hur kan en människa va så jävla vacker?
Nästan alldeles utanför Statoil tar jag tag i ärmen på din tröja så att du måste stanna. Just då kommer ett gäng fjortisar ut från macken. Ser ju direkt att det är såna där tjejer med mycket smink och alldeles för vågade kläder
I alla fall enligt mig.
De borde tona ner lite.
Försiktigt stryker jag luggen ur pannan på dig, som om du väldigt lätt skulle kunna gå i kras. Det är kallt, dina kinder är röda och jag vill värma dom med mina händer. Dom ska vara innanför mina handflator, skyddade från världen.
”Du?”
För ett kort ögonblick blir jag rädd. Fan vad jag måste vara patetisk nu, men jag tror faktiskt att du tittar på de där tjejerna. Att du skäms över mig.
Men jag har fel.
Än en gång har jag fel.
Dina ögon möter mina. Sen blundar vi båda två och läppar möts.
Fnitter ett antal meter bortifrån. Glittrande mascaraögon på oss. Nyfikna blickar. De viskar. De undrar. Antagligen har de aldrig sett två killar kyssas.
”Du är min Gabriel. Bara min.”
Din tunga är fast i min mun en lång stund. Rör sig skönt där inne, kittlar.
Ända tills vi hör en bil parkera och vi går in.
”Eh, Pontus? Vem är hon?”
”Vem?”
”Hon som står där borta vid kylen?” Men ser du inte?”
”Shit”
Jag drar med dig bakom en hylla. Den är full av alla möjliga sorters kakor och kex.
”Fan det är ju morsan!”
”Morsan!?”
”Shh..inte så jävla högt. Vi måste härifrån och det fort som fan.”
”Jag tycker vi går fram till henne ja. Det här är väl inget att skämmas för.”
”Men fattar du inte? Hon blir ju jävligt sårad om hon ser oss två tillsammans.”
”Då kommer hon va jävligt sårad i hela sitt liv dåra. Äh skärp dig nu killen! Rädd för morsan va!?”
Jag vet nånstans att du har rätt. Nånstans vet jag det.
Ok. Hon går mot kassan nu. Vänta lite till bara. Så. Sen är det över.
Men hon ser mig. Det är med stora ledsna ögon hon ser mig. Sårad. Vänder bort blicken. Vill hem nu. Hem till sin man och kanske låtsas att allt är bra. Men hennes son är inte där. Han är inte där.
Jag är inte där-
Och som fan att det är över!
Det här kommer fan aldrig va över!
Och jag gråter medan vi går hemåt. Det är ganska mörkt nu. Mina tårar är tysta. Du kanske inte märker nånting, du säger ingenting i alla fall. Men din arm om min hals. Jag vet inte. Du stryker mig lite över kinden. Jag vet inte.
Kanske du såg.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Mangasagan - 8 jun 08 - 09:27- Betyg:  | | omg! Du skriver så fängslande och fantastiskt!<3 | | Qwatie - 7 jun 08 - 22:40- Betyg: | Ahh :)
Fy fan vad bra =) Du får gjärna skicka ett medelande när nästa del kommer om du vill (a) | | Elon_B - 7 jun 08 - 22:34 | Aoow, den här delen var ännu bättre! =D
Scheisse, gillarn asmycket! <333
Mera NU =D
och om du har lust att vara super-duper snäll
så kan du gärna få skicka ett medelande när
nästa del kommer (A) =D <3 | | alonesometimes - 7 jun 08 - 21:48 | | Jag ska fortsätta :) | | ccooccaaccoollaa - 7 jun 08 - 21:08 | | Fortsätt!! | | Alexiz93 - 7 jun 08 - 20:59 | | bra:) |
|
|
|
