Stjärnfall : del två |
I don’t know how
(två månader tidigare)
Hon säger ingenting, ingenting alls, pekar bara på stolen mittemot henne.
Det är en grön plaststol, en sån du föreställer dig finns i lekstugor. Jag har alltid undrat vad de gör här. Det är ju inte direkt som om skolan är fattig och inte har råd med några andra stolar, och om jag var rektor skulle jag inte vilja ha plaststolar på mitt kontor.
Men tydligen vill Jannice det.
Sakta drar jag ut stolen, drar ner min tröja och sätter mig sedan ner. Istället för att stirra ner i bordet eller nervöst mumla fram någonting höjer jag blicken och låter mina ögon möta hennes, utan ett ord.
Jag är bättre på den här leken än vad du är.
Tillslut bryter hon våran ögonkontakt och skjuter upp glasögonen. Det är ett tecken på att hon är obekväm, och helst skulle vilja vara någon annanstans.
”Autumn ” Hon börjar med ett försiktigt leende, och öppnar upp en mapp framför sig, en mapp märkt med mitt namn. ”Fast du kanske föredrar Aimee?” Hennes röst blir trevligare, och leende vänligare, som om hon tror att det faktumet att hon vet vad jag brukar kallas ska få mig att spricka upp i leende, och bli mer samarbetsvillig.
”Ursäkta” Min röst är inte otrevlig, inte alls, men ändå är det något med den som får Jannice leende att bli ansträngt ”Men jag förstår inte riktigt vad jag gör här. Skolan har slutat och jag måste skynda mig om jag ska hinna till träningen”
Hon slutar leka med mappen, och ger upp att försöka se ut som om det står något intressant i den, och nickar ivrigt.
”Faktiskt så var det simningen jag ville prata med dig om”
Aha.Jag lägger benen i kors och försöker att inte låta min förvåning lysa igenom. Så det var det hon ville prata med mig om.
”Jag har hört att du är mycket lovande, Jonas pratar alltid så varmt om dig på årsmötena” Tanken på att min två meter långa och oftast väldigt stressade tränare skulle prata varmt om någon, eller ens något, får mig nästan att le, men bara nästan. Jag höjer istället på ögonbrynet och försöker få mitt ansiktsuttryck att bli intresserat.
”Han sa också att du inte tänkte åka med till frankrike, och jag måste bara säga att jag tycker att det är ett misstag”
Jag undrar om hon vet hur fruktansvärt förutsägbar hon är.
När jag inte svarar börjar hon leka med sina glasögon igen, och det märks att hon försöker hålla irritationen borta från sin röst.
”Du inser väl vilken chans det här är? Och att de flesta faktiskt skulle göra vad som helst för den. Om du lyckas i Frankrike kommer din karriär att ta fart. Autumn, du behöver det här”
”Faktiskt, så är jag inte så säker på att det är vad jag behöver” Jag upprepar precis samma ord som jag gav pappa imorse. Samma ord Jonas fick höra.
”Autumn” Hon slutar leka med glasögonen och hennes röst är inte längre vänlig, hon försöker inte längre hålla undan irritationen. ”Jag tror inte att jag behöver påminna dig om att du är här på ett Stipendium. Ett idrotts stipendium. Det här är varför vi tog in dig. Simning är din grej”
Hennes svar var inte alls vad jag förväntade mig, och jag måste bita mig i insidan av läppen för att inte låta ett spydigt svar kastas ut mot henne.
Hennes tonfall talar om för mig att jag ska vara glad att jag får gå här, att jag ska vara glad att de valde mig, att jag ska vara glad att jag får gå här trots att mina föräldrar inte har råd.
Men vet du en sak? Jag är inte glad.
Inte ett jävla dugg.
Jag viker undan med blicken, tar ett djupt andetag. In. Ut. Och låter sedan ett ursäktande leende klä mitt ansikte.
”Så vitt jag är medveten stod det ingenting om att jag var tvungen att åka på läger i utbyte mot stipendiet. Och lägret ska väl vara frivilligt, eller hur?”
Hon är tyst i vad som känns som en evighet innan hon harklar sig, ställer sig upp och skjuter in stolen.
”Det var trevligt att pratas vid. Nu får du springa iväg till din träning om du inte ska missa den helt”
Hon får det att låta som om det är mitt fel att jag är sen, som om det här mötet vad min ide.
Tyst reser jag mig upp. Jag skjuter inte in stolen, ger henne bara ett halvt leende innan jag börjar gå mot dörren, med ett ”Nöjet är helt på min sida”
Så fort jag kommit utanför den tjocka ekdörren tar jag ett darrande andetag, kastar upp tygpåsen på axeln och tar några småspringande steg mot stentrapporna.
Du-dunk, du-du-du-du-dunk.
Jag hoppar över två trappsteg, springer fem, och hoppar sedan över två igen.
Precis som jag alltid gör.
Trapporna känns kortare än vanligt, och jag blir nästan förvånad när jag kommer till slutet av dem.
Hon står vid dörren och väntar på mig. De stora ögonen är fokuserade på några löv som virvlar förbi utanför, och hennes läppar sjunger tyst med i den låten som just nu spelas i hennes gröna ipod.
”Förlåt, jag trodde inte att det skulle ta så lång tid” Jag är framme hos henne på några sekunder, och lägger min hand på dörren hon står lutad emot.
Cailyn ler mot mig, och stänger av musiken. Hon låter en smal, periskodoftande hand skjuta upp glasdörren och går före mig ut.
”Det gör inget. Mötet börjar ändå inte förens om en timme. Vad ville Jannice?”
Jag rycker på axlarna.
”Bara några papper jag skulle fylla i”
Hon nickar, men frågar inte mer, utan tar förgivet att det handlar om mitt stipendium. Det är något vi inte pratar så mycket om. Faktiskt aldrig.
Cailyn är inte direkt på Clentines på grund av något fånigt stipendium. Hennes familj har gått där i flera generationer, och hennes pappa har donerat en halv flygel fylld med olika kemiska instrument värd en mindre förmögenhet till skolan. Han gjorde det lika naturligt som min pappa köper de billigaste knäckebröden. ’
”Vart skulle mötet vara?” Trots att jag redan är sen, anpassar jag mina steg efter hennes kortare, långsammare.
Hon ger en gest jag inte kan tyda med handen och rynkar lite på näsan. Samma näsa som gått i hennes mammas släkt i evigheter. Den finns med på ett porträtt från 1530.
Behöver jag ens nämna att hennes näsa är den mest perfekta i hela skolan? Inte ens plastkirurger kan fixa en sån.
”Milia hämtar mig utanför Olympos, så jag stannar och kollar på din träning ett tag”
Olympos är Clentines enorma aktivitetscenter, och rymmer, förutom den nyrenoverade simavdelningen, 5 stora hallar för basket, balett, fotboll, Badminton och Tennis, de idrottsgrenar som förutom simning var de som det delades ut stipendium för.
På övervåningen fanns det även ett stort antal små hallar, för t.ex boxning, brottning, bandy. Tredje våningen var vigd åt hälsoavdelningen, vilken omfattade gym, spinning, pilates och yoga.
På baksidan fanns det även tennisbanor, golfbanor och en friidrotts arena.
Det var inte för intet som Clentines elever tillhörde toppskiktet i idrott i hela landet.
Det var bara elever på Clentines som hade tillgång till Olympos, och det var alltid fullt av slanka, rika tonåringar som böjde sina kroppar i alla olika vinklar.
Eftersom Cailyn inte kommit in på stipendium, behövde hon inte hålla på med någon aktivitet, men precis som alla andra i hennes släkt hade hon börjat med balett som sexåring och badminton något år efter, och gick på träningar någon gång i månader för att, som hon sa ”hålla igång”
”När slutar du idag?” Undrar hon samtidigt som hon drar upp min tygpåse som håller på att glida ner över min axel. ”Jag kan hämta dig vid åtta om du vill”
Tillskillnad från mig hade Cailyn tagit sitt körkort samma dag hon fyllde 18, och direkt fått en liten metallicfärgad BMW av sin pappa.
Hon hade aldrig förstått grejen med att åka buss, och körde mig oftast dit jag skulle, i början hade jag skämts över att jag det, över att jag inte hade någon egen bil och inte kunde skjutsa henne, men efter ett tag hade det blivit en vana. En självlarhet.
Jag nickar, och skjuter upp dörren mot Olympos.
”Aimee, hur är det? Du ser så blek ut”
”Gör jag?”
Jag känner mig inte blek, inte alls.
Jag känner mig genomskinlig.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 12 jun 08 - 04:31- Betyg:  | | bra =) | | Rosapapper - 7 jun 08 - 18:42- Betyg: | | Jättebra :D | | prickigthallon - 7 jun 08 - 12:36- Betyg: | alltså, älsklingstone. <3
du skriver finast i världen <3 |
|
|
|
