belinda 14 |
14
Jag vet inte hur länge jag hade vandrat runt i stan. Kerstin hade precis stängt sin kiosk för dagen när jag kom dit och skulle kolla om hon var där. Hon hade alltid öppet en stund när det var helgdag, för det kunde ju faktiskt vara någon som behövde något akut i julstöket. Hon hade precis låst, och stod på trappan för att leta reda på vantarna hon hade i sin ryggsäck. När hon lyckats se mitt ansiktsuttryck genom den tjocka halsduken vände hon direkt på klacken, låste upp dörren igen och vi gick in i den varma butiken. Hon låste dörren bakom sig och gick direkt in och satte på en kanna kaffe i det lilla köket som låg innanför disken. Jag stod kvar innanför dörren och stirrade tomt över rubrikerna i tidningarna som stod uppradade i hyllor, försökte väcka liv i mina tår. Hade jag varit ute ett par timmar? Jag ville dra ut på det så långt som möjligt. Att gå hem. Visste att Jonas skulle sitta och vänta på mig där, och jag visste att det inte skulle kunna gå att undvika att prata med honom om det som hänt, men jag ville va för mig själv först och prata med någon annan om det. Kerstin.
Det gick ytterligare ett par timmar innan jag gick ifrån kiosken. Kerstin lyssnade lyhört på mitt ”problem” men gav mig inget annat råd än att följa mitt hjärta och göra det som kändes rätt. Jag hade rätt. Min dörr stod olåst när jag kom hem, och jag hörde dammsugaren. Jonas verkade också ha velat vara för sig själv innan han bestämt sig för att gå hem till mig, och han hade precis börjat städa upp det han ställt till med samma morgon. Jag stod i dörröppningen till vardagsrummet, fullt påklädd. Jag visste ju inte om jag skulle få panik o rusa ut igen, och då skulle jag inte ha tid att ta på mig kläder som passade det kalla vädret. Han hade inte hört när jag kommit in utan fortsatte bara städa. Det hördes inte så väl för maskinens dånande, men jag tror att han nynnade på en melodi, den melodin han alltid nynnade när han hade något att grubbla över- ”If I could turn back time” med Cher. Jag började förstå att detta verkade lika konstigt för honom som för mig. Jag gick tyst tillbaka till tamburen, tog av mig ytterkläderna och bestämde mig för att jag inte skulle lämna lägenheten vad som än skulle sägas härnäst. Jonas hade tagit med sig julklapparna vi tidigare burit bort till huset, och ställt dom bredvid skostället. Jag låste ytterdörren, för säkerhets skull, och tog sedan vägen in till köket. Var tvungen att lätta upp stämningen så mycket som möjligt, även om Jonas brukade vara väldigt bra på just det. Jag tog fram två kaffekoppar och fyllde dom, sen tände jag två cigg och stoppade båda i munnen. Dammsugaren tystnade. Han måste märkt att jag var hemma nu och jag hörde hans steg närma sig köket. Han kom in genom dörröppningen. Han rörde inte en min, bara stirrade på mig i några sekunder. Sen brast han ut i ett gapflabb och jag fattade först inte vad han höll på med. Efter ytterligare några sekunder förstod jag att jag måste ha sett väldigt rolig ut där jag stod, med håret på ända efter att ha burit mössa hela dan, med en mugg i varje hand och två cigg i munnen. Så nog lättade jag upp stämningen alltid.
Vi behövde inte säga så mycket mer till varandra. Vi satte oss, drack vårt kaffe i tystnad. Eller, tystnad och tystnad. Vi sa inte ett ord, men skratten växlade från småfniss till gapflabb mellan varje klunk kaffe vi tog. När muggarna var tomma tog vi våra förnuft till fånga (hade behövts en håv för att underlätta arbetet, men det gick till slut) och vi insåg att det fortfarande var julafton, att klockan snart var tre och Kalle Anka strax skulle börja. Vi satte oss i soffan för att kolla och allt kändes precis som vanligt. Vi skrattade åt precis samma saker vi brukar varje år, även fast vi kan det mesta utantill, och allt var precis som det en jul skulle vara. När Benjamin Syrsa hade framfört sin låt som avslutade programmet, stängde Jonas av Tv:n och det blev alldeles tyst. Jag kommer inte ihåg alls vad jag tänkte, för tänkte alla tankar som gick att tänka på samma gång samtidigt som jag kände en oerhörd panik. Men det märkte inte Jonas, och han verkade lika lugn som han trodde att jag var. Sen, från ingenstans, drog han ett kort andetag och sa tyst: ”Jag kände det också.”
|
|
|
|
