belinda 13 |
13
”Nu är det jul igen, och nu är det jul igen och julen varar än till påskaaaaaaaa…” Jonas kom dansande in i min lägenhet på julaftons förmiddag. Jag satt i morgonrock och begrundade min otroligt vackra och ståtliga julgran när han äntligen dansat färdigt runt den och kom och satte sig mittemot mig. Jag hade tagit in granen två dagar tidigare och egentligen var den inte vacker alls, men det ville ju ingen annan erkänna så varför skulle jag själv göra det? Dom mesgröna grenarna var glesa och oregelbundna och hade redan börjat barra av sig, för att sprida sig till mattan som jag gjort ett försök att flytta från sin vanliga plats just för att det inte skulle komma barr i den. Att Jonas sen kom och dansade runt i barren och sen sprang omkring i hela lägenheten gjorde ju direkt inte saken bättre.
”Har du redan tagit dig ett par jul- supar eller är du bara på bra humör ändå?” sa jag och tog en slurk till av det perfekt lagom starka kaffe jag lyckats brygga. ”Nej, jag är bara glad, är det så konstigt? Men du kanske skulle behöva ta dig en liten jäkel, surkärring där.” Han tittade på mig med en konstigt uppblåst min och väntade på att jag inte skulle kunna hålla mig längre. Han visste att jag älskade julen och att det skulle mycket till för att jag skulle vara på dåligt humör under dom dagarna. Men jag gav inte ifrån mig en min utan fortsatte bara att stirra på granen. Jag drev självklart bara med honom men nu började han se orolig ut, samtidigt som han fortfarande försökte få mig att skratta och bröt på finska:
”Förr led Belinda av stopp i hjärn- avloppnings- röret, men det löste sig till slut.” Nu var det jag som tittade skeptiskt oroligt på honom och sa:
”Men du däremot, du är ett hopplöst fall.” Det var det perfekta julvädret ute och snön som hade landat i hans hår hade börjat smälta och rann ner över ansiktet så att det såg ut som att han grät. Men hans fylliga läppar grät inte, utan log så att dom nästan nuddade öronsnibbarna.
”Ha ha… Du får inte göra sådär, din lilla padda! Tror ju att nåt allvarligt har hänt när jag hittar dig på dåligt humör på julafton. Du har inte ätit frukost än va?”
”Nej, har bara tagit kaffe än. Och padda kan du vara själv! He he. Föresten satt jag bara och beundrade mitt konstverk till gran, och då får du inte bara komma och störa mig sådär och tro att jag ska gå ur min strans helt på direkten.”
”Okej, dags att bli orolig på riktigt nu då. Tycker du att den granen är vacker så får du antingen gå och kolla ögonen eller det lilla du har innanför ögongloberna.” Han reste på sig och gick fram till granen. Han gick varv efter varv och granskade på den uppifrån och ner flera gånger. När han var färdig med det tog han ett tag om toppen, som gick till bröstkorgen på honom, och började rista den så att barr, kulor och glitter flög omkring den. Jag satt bara och vrålskrattade under hela föreställningen, och när Jonas väl satte ner granen fanns det inte mycket kvar av den.
”Jag antar att du kommer tvinga mig att städa upp efter mig”, sa han med en suck. Han hade satt sig vid bordet igen, han hade barr över hela sig och hade även hängt lite av glittret om halsen.
”Det kan du hoppa upp och klappa dina goa skinkhalvor på att du ska!” sa jag med en skarp röst och fortsatte sen att skratta. ”Men som du ser ut nu så tror jag att du innan det ska stå där i hörnet hela dagen, för du e faktiskt snyggare än den gamla granen”.
”Man tackar för komplimangen. Men jag tänker bara stå där halva dagen, för det lär ta resten av den att plocka upp alla barren från golvet. Meeeeen eftersom jag har andra planer så får vi ta dina imorgon istället. Så klä på dig dina trasor och ta med dig alla klappar du har köpt till mig och kom med mig!” Jag tittade frågande på honom. Hade han planerat julafton utan att prata med mig. Men eftersom jag inte skulle ha något annat för mig så lät jag det vara, och gjorde som han sa. Fast kanske inte i den snabb takt som han tyckte att jag skulle göra det. På julafton hade man inga måsten, och inget behövde gå speciellt fort heller. Det var ju det som var det mysiga med den dagen, att bara vara. Stressade man igenom hela dagen så gick den ju alldeles för snabbt över. Jonas började bli otålig:
”Kan du skynda dig lite eller? Vi har inte hela dagen på oss.”
”Det är just det vi har, pucko. Ta en cigg av mig så länge, så du får ro att sitta stilla utan att tjata i fem minuter.”
”Dååååååå lugnar jag mig på en gång”, svarade han med en barnslig röst.
Till slut hade jag då klätt mig och gjort mig i ordning, och vi var på väg genom stan. Jag anade att vi var på väg till huset och det visade sig att jag hade rätt. Gången in till dörren var relativt nyskottad och i fönstren stod det adventsljusstakar. Huset var ju inte på långan väg färdigt men det gick ändå att befinna sig därinne, även om det nästan var lika kallt där som ute. Vi sparkade av oss snön så väl vi kunde, och Jonas drog in mig i det som skulle bli vårt gemensamma Tv-rum. Där, på golvet, hade han lagt en tjock filt och därpå låg det burkar med bröd, smör, ost, julskinka och korv. I en termos fanns det varm chokladmjölk och i en annan fanns det kaffe. Runt omkring allt annat på filten, stod det små, mörkröda klotljus som Jonas satte sig på huk för att tända. Han tog fram tändaren ur fickan, den tändaren som han hade sparat sen vi tjuvrökte första gången. Sen satte han sig på filten. Jag stod först bara och stirrade på alltihop, men sen satte jag mig ner på knä och vi började äta. Jag var vrålhungrig och hann knappt tänka på hur mysigt det var förrän jag hade ätit upp. Jonas tittade på mig och skrattade:
”Du ska inte äta upp filten också när du ändå håller på? Du äter ju som en häst”.
”Jag tyckte faktiskt att det här var ganska mysigt, men efter den jämförelsen av min aptit sjönk den mysigheten några grader.”
”Förlåt då, försöker bara få dig att andas mellan tuggorna.” Han log mot mig. Brukade han le sådär? Äsch, han är väl precis som jag, uppspelt för att det är julafton. Det brukar väl smitta av sig.
”Res på ardenner- baken så ska jag duka av här,” sa Jonas och började småleende sätta tillbaka locken på burkarna med mat i. Han ställde allting vid sidan av filten, ljusen lät han vara tända, hällde upp varsin kopp kaffe, tog filten med sig och gick mot ytterdörren.
”Ska du med ut en sväng eller?”
När man kom inifrån de små ljusens värme, kände man hur kylan bet tag i nästippen och jag gav ifrån mig ett litet frustande så läpparna fladdrade. Jonas gav ifrån sig ett ”ha”, snurrade in mig i filten och sa sen:
”Där fick jag det bekräftat. Du är en häst.”
”Och du är den hyggligaste killen jag känner”, svarade jag med en ton av ironi.
”Men jag är ju i alla fall söt när jag sover…” Jag tror jag rodnade lite men hoppades på att det inte syntes under den flera varv omvirade halsduken. Hade han hört vad jag sa den kvällen när jag trodde att han hade somnat framför filmen vi hade hyrt? Varför hade han inte sagt något innan, och varför sa han det just nu. Han hade väl säkert bara sparat det till rätta tillfället så att jag skulle få skämmas för han kom på mig att jag hade pratat med mig själv…
På verandan hade vi ställt den kvarglömda stolen. Jonas tog armen och drog av den snön som hade lagt sig på sitsen, satte sig på den och drog sig sen intill mig så jag hamnade i hans knä. Jag kände mig varm, men det berodde väl på alla lager kläder och filt jag hade på mig. Eller…? Vi satt tysta och rökte och drack vårt kaffe, då det gick förbi en lite äldre farbror och antagligen var det någon av grannarna. Han stannade på vägen och tittade in på oss över häcken:
”Ja, jag har hört talas om att det skulle flytta in två ungdomar här, men att det skulle gå så fort…”
Jag halvskrek tillbaka:
”Nej, det är inte färdigt förrän i sommar, vi har bara suttit här inne och ätit jul- frukost.”
”Jaha ja,” sa gubben och började sakta gå vidare. Efter några steg sa han, lite tyst och trodde antagligen att vi inte hörde:
”Ja, den är ljuvligt vacker, den unga kärleken. Den får dom vara rädda om.”
När vi var säkra på att han gått utom hörhåll brast vi ut i skratt båda två, och vi fortsatte i säkert ett par minuter. När jag lugnat min skrattnerv någorlunda, tog jag slurk kaffe och jag såg i ögonvrån att Jonas tittade in i min kind. Jag tittade tillbaka på honom med ett leende på läpparna, och han log också. Då kände jag den där värmen igen. Jag kände som jag känt många gånger innan… men aldrig med Jonas. Och aldrig så starkt. Vi bara satt en lång stund och såg allvarligt in i varandras ögon. Jag trodde min hjärna hade frusit till is, men när jag kände att den fungerade igen började jag undra vad det var som höll på att hända men mina klena hjärnceller klarade inte av att reda ut det. Jag fick panik. Jag hoppade upp från hans knä och kastade av mig filten. Koppen jag hade i handen slank ur min tumvantes hala grepp och kaffet flög ut i den kritvita snön. Jonas satt kvar och visste nog inte heller vad som precis hade hänt. Och jag sprang ifrån honom…
|
|
|
|
