belinda 12 |
12
”Utsidan ska i alla fall vara röd, sen får du måla o göra hur du vill i resten av huset”, sa Jonas när vi satt halvsovandes vid köksbordet i min lägenhet, med fötterna på varsin stol och njöt av varsin morgoncigg till frukostkaffet. Det var söndag efter ”festare- dag”, två veckor innan jul, och vi hade kommit i säng någon gång tidigt på morgonen, så i vanliga fall hade det väl räknats som middagskaffe vi den tiden vi lyckades kravla oss upp igen. Om det nu var möjligt så stank nog andedräkten ännu värre än den morgonen jag hade sett huset första gången, och då tyckte jag verkligen synd om mina tandtroll.
Jonas hade verkligen förverkligat sin dröm om ett litet hus utanför stan, och hade gett sig den på att det skulle vara rött. För mig hade han fått måla insidan faluröd också om han absolut hade velat, men jag lät bli att ta upp att jag tänkte den tanken i fall att han skulle få för sig att genomföra den. Om inte annat hade han kunnat göra det för att jävlas, bara för att jag hade sagt det, för det var ju självklart även för honom att jag inte menade det egentligen. Problemet var också att han faktiskt kunde göra det även om jag protesterade högt och tydligt, eftersom det fortfarande var hans egna hus. Hans hus som jag skulle få tillåtelse att bo i. Jag försökte flera gånger prata med honom om att jag skulle betala honom hälften av vad huset hade kostat, men varje gång jag nämnde det började han prata om annat. Jag försökte tala om för honom att jag faktiskt hade så mycket pengar sparade att jag kunde betala min övervåning själv, men då sa han bara:
”Ja, de’ där e’ fina grejor, pengar är alltid bra att ha om man vill köpa något, håll hårt i dom, du.” Vad var det egentligen som gjorde att han inte ville att jag skulle ge honom pengarna, och varför vägrade han tala om hur han hade råd att inte ta emot dom. Att ge någon ett halvt hus är inte något man direkt gör varje dag. Jag började fundera över om något hade hänt. Kanske hade han vunnit på lotteri, eller något annat spel. Kanske hade han haft en rik släkting i Amerika, som han inte vetat om eller inte pratat med mig om, som hade gått bort och lämnat hela sin förmögenhet åt sin enda släkting som bodde i Sverige. Kanske hade han rånat en bank… Den ena dumma funderingen uteslöt den andra, och till slut bestämde jag mig för att helt enkelt vänta tills han antingen försa sig, eller inte orkade hålla det hemligt längre.
Jag undrade om jag skulle få inreda precis hela huset som jag ville.
”Skulle du inte bli glad om jag tapetserar köket med ett stooort undervattensmotiv av en blåsfisk”, sa jag retligt samtidigt som jag sträckte ut armarna så långt jag kunde. Sen blåste jag upp kinderna och försökte låta som jag trodde en blåsfisk lät, vilket inte är det lättaste att lista ut. Sen fortsatte jag, fortfarande med kinderna uppblåsta:
”Och så målar jag ditt sovrum chockrosa och syr röda spetsgardiner, blir du inte glad då, Joooooonas?” Han förstod att jag gjorde så bara för att retas, så han försökte bara ignorera mig fullständigt. Det lyckades han inte speciellt bra med, och hans allvarliga ansiktsuttryck började spricka i ett besvärat leende som till slut brast helt och hållet till ett ovanligt högt flabb för att komma från en bakfull Jonas:
”Ha ha, ja du är väl en blåsfisk hela du… men vet du, vi kan ta ett motiv av fiskar som spelar tuba, så får vi fisk- blås istället.”
Vi kom underfund med att vi inte orkade fixa med huset den söndagen, så vi gick ner till Kerstin i kiosken och pratade en stund med henne, köpte en påse chips, ett tre- pack mikropopcorn och varsitt paket cigg. Sist med inte minst hyrde vi en tre timmar lång vampyrfilm, gick hem till mig igen och satte oss i sängen och bara mådde bra. Jonas somnade efter halva filmen, och jag satt en stund och bara tittade på honom. Jag bergrundade det jag kommit underfund med 1000 gånger innan, att han betydde allting för mig, och även något jag aldrig direkt reflekterat över. Jag viskade det tyst för mig själv:
”Han är ganska söt när han sover…”
|
|
|
|
