belinda 11 |
11
Det kvittar vad det är för killar jag varit tillsammans med, så har samma problem på något sätt alltid lyckats skapa stora diskussioner som alltid har slutat med att jag åter blivit singel. Nu låter det som att jag har ett nytt förhållande lika ofta som jag byter strumpor men så är inte fallet, och för mig har det ju inte varit direkt ett problem i sig men det blir lätt så när killarna i fråga tycker motsatsen. Detta ständigt uppstående problem par emellan som kallas svartsjuka. När Martin fortfarande var som han skulle och fanns där hos mig, så var det inget problem eftersom han kände både mig och Jonas tillräckligt väl för att inte behöva oroa sig. Killar tycker det är helt naturligt att dom kan ha tjejkompisar utan att man ska behöva oroa sig för att det ska hända något dom emellan, men det har aldrig undkommit mig att killar aldrig kan acceptera och tycka det är kul för mig att jag har en så bra vän som Jonas. Visst, jag har känt honom så länge jag kan minnas, så det är ju klart att jag ser honom som en bror och oftast sätter honom i första hand. Men även om jag varje gång under liknande svartsjukeperioder, vilka brukar inträffa cirka en månad in i mina förhållanden (när killen börjat lära känna mig och Jonas tillräckligt för att förstå att vi är oskiljaktiga), försöker förklara att Jonas och jag aldrig kommer vara mer än bara vänner. Jag har förklarat för varje kille att jag brytt mig om och tyckt honom (så mycket som jag nu gjort) men att Jonas alltid kommer att betyda lika mycket för mig som ett syskon. Trots denna liknelse med en familjemedlem har det alltid slutat med att killen inte stått ut längre och sagt något i stil med ”du kan ju alltid gifta dig med Jonas” eller ”varför lipar du för att jag lämnar dig, du har ju alltid kvar Jonas”.
Jonas skrattade lika mycket varje gång som jag kom hem till honom och berättade att samma sak hänt igen. Han kunde inte heller förstå sig på dom killarna som trodde att han och jag skulle ha något mer mellan oss än vänskap. Varför skulle alla hans tjejer vara så förstående? Dom försökte nästan alltid få kontakt med mig (ja, förutom den där häxan Klara och ett par av hennes bekanta från blåkulla) och sa till Jonas att han måste va överlycklig att ha en sådan vän som mig. Eller så lät det kanske annorlunda när jag inte var i närheten. Dom kanske var precis lika svartsjuka som mina killar varit, bara det att Jonas inte velat berätta det för mig för att han visste att jag skulle skratta lika mycket åt hans förhållanden som han gjorde åt mina. Han sa alltid att tjejerna tröttnade på att han aldrig städade efter sig (i sin egen lägenhet, där han borde få göra som han vill) men eftersom jag visste att han nästan aldrig hade särskilt stökigt så visste jag också att det var något han inte ville att jag skulle veta när det hade med hans tjejer att göra. Trots att vi stod så nära varandra… och jag drog ju mig aldrig för att berätta om mina kill- bekymmer för honom. Det lilla aset. Haha.
I alla fall. Just då var vi båda singlar, vilket ändå kändes ganska skönt i och med att vi absolut inte skulle ha någon tid över vid sidan om den vi tillbringade med varandra renoverandes vår framtida lilla boning. Jag tänkte på hur killar jag skulle ta hem skulle reagera när dom upptäckte att jag bodde med en kille. Men det fick bli ett senare problem.
Bara en vecka efter den morgonen Jonas hade kommit och dragit mig ur sängen så hade vi hunnit kasta ut allt det skräp som lämnats kvar av den förra ägaren och var redo att börja med det tyngre arbetet som skulle få stället till ett beboeligt, mysigt hem. Vårt hem. Jonas började försiktigt tala om för mig vad han hade för planer om hur vi skulle kunna bygga och inreda. Det märktes tydligt att han hade burit länge på att han hade tänkt köpa huset. Tror till och med att det tog några dagar från det att köpt det till att han berättade det för mig, bara för att få sitta där i lugn och ro och begrunda allting och framför allt oroa sig över om jag skulle skrika av glädje eller av ilska för vad han gjort. Men han borde ju ha förstått att jag inte skulle bli arg över det. Även om jag trivdes i min lägenhet så visste han att jag ändå hade velat ha något större och dela det med någon. Även om man inte är gift med den man bor tillsammans med så känns det ändå bättre att veta att man har någon att komma hem till, någon som kan undra vart man håller hus om man inte är hemma den tiden man har planerat och som kan rädda en när man råkar försova sig. Det sistnämnda skulle jag vara i särskilt behov av eftersom det hände mer ofta än sällan. Det skulle ju vara som att ha varsin egen lägenhet ändå, bara den lilla detaljen att vi hade dom staplade på varandra, och att vi hade 100 % koll på varandra. Åtminstone 99 %... Okej då, men inte mindre än 90 %. Nog för att Jonas skulle hålla koll på mig alltid, men den hemlighetsfulle casanovan skulle vara betydligt svårare att hålla reda på jämt och ständigt. Och man kan väl ändå säga att han klarar sig bra ändå och att jag behöver hans tillsyn, hur mycket jag än vill förneka det. Han kunde inte ha gjort något bättre än att köpa huset, för jag kan ju faktiskt inte leva utan min Jonas.
|
|
|
|
