belinda 10 |
10
"Gläds då du snubblar- du slapp just att falla!"...
Alla snubblar någon gång, då och då. Men visst skulle du hinna tänka innan du slår i backen, ta emot dig själv med armarna (om du inte går med händerna i byxfickorna, vill säga) eller ta stöd av en vän som går bredvid... men tar du mark, så står du inte mer, då har du fallit... så ta chansen! Och faller du ändå - res dig upp, lev ditt liv med kryckor om så behövs! men STÅ UPP så länge du kan!!
Ja, Jonas hade verkligen lärt mig att stå, om inte på mina egna ben så på hans eller med hjälp av kryckorna han ”köpt mig”. Och det där huset gjorde ingenting sämre än vad det var. Vi byggde och slipade och målade och… ja, allting som behövs i ett totalt övergivet, gammalt hus. Men även om det mesta skulle bli nytt och fint, så skulle det ändå finnas lite gammaldags känsla över det. Vi bestämde oss för att ge den prägling inne i huset, som det såg ut att ha från utsidan sett. Det var så barndomligt mysigt. Det var som när man var liten och åkte för att hälsa på mormor ute på landet, där huset hade trägolv och väggarna luktade av ull och torkade blommor. Där trädgårdens gräs alltid var grönt och rabatterna väl rensade, och fyllda med jordgubbar, krusbär, vinbär, tomater och ibland också gurkor. Den underbart blommande, vackra trädgård… där man knappt vågade sig ut bara för de enorma kalkoner och höns som gick lösa precis utanför ladugårdsdörren, i den utkanten av trädgården där inte huset befann sig. Ladugården, som då mest användes som hönshus och ”här-slänger-vi-in-allt-vi-inte-har-användnin g-för-hus”, låg mittemot huset mormor bodde i. Det gick ingen väg förbi gården, utan bara en enda väg som ledde till huset, och därifrån. Självklart var det samma väg, med det hela berodde ju faktiskt på vilket håll man åkte… logisk tankeverksamhet ala Belinda!
Det var faktiskt en hel del människor som uppmärksammade mitt tillvägagångssätt i min tankeverksamhet. Jag förstod aldrig varför, haha. Skämt åsido. Jag har alltid låtit väldigt korkad när jag försökt förklara något, eller funderat högt över något om är alldeles självklart för alla andra. Egentligen brukar det ju vara självklart för mig också, men jag lyckas alltid vända till saker på ett sätt så att till och med den mest säkra kan bli osäker. Man kan, tillexempel på en middag med sina intelligenta vänner, börja böja olika ord på de mest konstiga vis och komma på så konstiga plural-former av orden som möjligt. Så tjatar man om det några minuter och till slut vet ingen hur orden egentligen ska böjas eller överhuvudtaget sägas oböjt eller i singular. Som till exempel ”en början”. Hur böjer man det? Kan man bara börja en gång? En början - flera börjor… heter det så? Som jag sa till korvgubben nere på stan på vägen hem efter en utekväll:
”Jag vill ha en med två börjor, istället för två ändar!” Och försök att säga ordet ”säng” 50 gånger utan att börja fundera på om det verkligen låter rätt att använda det ordet som en benämning på en madrass med ben på. Visst låter det konstigt, och det där kan man testa med vilket ord som helst. Börjar man använda sig av namn istället så blir det nästan ännu roligare.
Så var det huset vi pratade om… Trädgården kanske till och med kunde få ett litet grönsaksland, fast det skulle vi ju få vänta med tills våren, eller kanske till nästa vår… eller våren därefter, helt beroende på när vi blev klara med själva huset. Men vi hade ju som sagt i alla fall som mål att bli klara till den sommaren, så vi kanske skulle hinna med att odla på en liten jordplätt till en början. Om inte annat kunde vi ju strö ut lite blandade blomfröer så att de få grannarna vi hade tyckte att vi skötte oss någorlunda när det gällde underhållning och myskvallitet av utomhusmiljön. Man ville ju inte att grannarnas första intryck av oss skulle vara att vi var små barnungar som inte kunde odla sin egen grönsakssoppa, som inte kunde klippa raka häckar och som visade sig vara två unga människor som levde tillsammans men ändå hade andra människor springandes som skulle kunna vara våra pojk-, respektive flickvänner. Så detta blev vi ju tvungna att motbevisa, vilket skulle bli komplett omöjligt eftersom det var precis så som var fallet. Men vi beslöt att vi skulle gräva upp häcken som skiljde vår trädgård åt den lilla väg som gick förbi den, och istället bygga ett litet rött staket. Trädgården skulle vi försöka ge oss på, men det där med att leva som att vi var tillsammans och samtidigt dejta andra, det gick inte komma ifrån. Så skulle grannarna titta alltför snett på oss så fick vi väl skriva ett brev till dom och berätta som det var. Eller varför inte ställa till värsta grillpartyt och berätta för dom öga mot öga, att såhär ligger det till… eller så skulle dom få undra, dom hade ju inte med det att göra egentligen.
Grannarna föresten… vad var det för några? Jag hade ju sett att det låg några hus i närheten men vilka det var som bodde där hade varken jag eller Jonas någon aning om. Tänk om det var småbarns familjer, som aldrig kunde få tyst på sina ungar, som sparkade in varenda boll dom hade in på vår gräsmatta och sen började illtjuta för att jag ”råkade” köra över dom med gräsklipparen (bollarna, alltså, inte barnen). Eller kanske det var gamla tråkiga människor som inte kunde stå ut med att vi hade någon liten fest då och då, inte för att dom direkt blev störda av det utan för att de tyckte att det var rent slöseri med tid och pengar på att bara sitta och dricka, lyssna på musik och kanske dansa lite… helt enkelt; att ha kul istället för att sitta hemma på kvällarna och spela schack med hunden och gå och lägga sig fem i nio. Men då kommer man till den fråga som verkligen spelar stor roll i detta sammanhanget… Kan hundar verkligen spela schack?
|
|
|
|
