Tre saker man INTE bör göra på psyk, del 11 |
1. Glöm INTE sekretessen
2. Glöm aldrig att det inte står "psykfall" skrivet över hela ansiktet på
3. Envisas aldrig med att gå ut om personalen inte vill det
Det är alltid detaljerna jag lägger märke till säger mamma. och jag tror hon har rätt. Dom har börjat sätta ut mediciner nu och det känns jag är klarare i huvudet, har mer energi och en helt annan lust än vad jag hade förut.
1. Glöm INTE sekretessen
2. Glöm aldrig att det inte står "psykfall" skrivet över hela ansiktet på
3. Envisas aldrig med att gå ut om personalen inte vill det
Det är alltid detaljerna jag lägger märke till säger mamma. och jag tror hon har rätt. Dom har börjat sätta ut mediciner nu och det känns jag är klarare i huvudet, har mer energi och en helt annan lust än vad jag hade förut.
Panik, panik, panik, panik. Jag kan inte andas! Nej jag kan verkligen INTE andas jag vet inte hur man gör.
JAg orkar inte, jag vill uuuuuut, men jag vet vad som kommer hända då. Är det verkligen värt det?
Trycket över bröstet som inte släpper, som betong som slängs ovanpå mig som gör att jag inte orkar, inte kan, inte vill längre!
Skrika!
Jag vill skrika!
Men jag kan inte, jag kan inte skrika ut in ångest, jag kan inte slå ut min ångest, det går inte. Andra kanske kan, men inte jag, inte jag för jag klarar det verkligen inte. Rummet som snurrar suset i öronen och den darrande handen, allting som bara pekar åt ett håll.
Jag har klarat många bitar upp för stegen, många steg har jag tagit, men sedan ramlat ner igen, men nu är det annorlunda, jag VILL verkligen leva, Jag vill det! Och jag kan säga det också.
Men snart började självmordstankarna för flickan gen, på en rast i skolan försökte hon hoppa framför en ambulans, men vågade sen inte. Utan stannade kvar vid gräskanten och såg ambulansen åka iväg med sina tjutande sirener.
"Jag hade dött, jag hade gjort det" Mumlade hon tyst innan hon md tunga steg gick bort mot "droppen". Det var ett träd som hon och Antonia hade lekt vid så många gånger, berättat roliga historier för varandra och faktiskt hade varit riktigt lyckliga. Men nu fanns hon inte kvar längre. Hon hade gett sig av och brydde sig inte om att kontakta flickan igen.
Hon grät ibland på nätterna för att saknaden var så stor och för att hon var så arg. Hon var verkligen arg på Antonia, riktigt arg, hon till och med hatade henne. Ja jag vet, hata är ett starkt ord, men det var verkligen så. Flickan hatade Antonia som hade lämnat henne utan att ens säga hejdå, utan bara mumla fram i telefon
"Du kan ta mina pennor i bänken" Innan hon hade argt på och flickan stod där häpen över vad hon precis hade hört.
Ta Antonias pennor? Varför då? Antonia skulle ju komma tillbaka.
men ju längre tiden under hennes sjätte skolår gick brjade hon typ skolka från skolan. Sa till fröken att hon hade så ont i huvudet och inte orkade vara kvar. Det hände tre fyra gånger i veckan och tillslut fick hon verkligen ont i huvudet.
Men det kanske är så att när man vill något väldigt väldigt mycket så händer det.
Jag kom ut och det var skönt, jätte sknt att slippa sängen, slippa patienterna och personalen.
Inget hände jag klarade det gallant, eller ja jag höll på att svimma på tillbaka vägen, en jag gjorde inget. Jag gick till och med förbi krossat glas på marken, jag stannade och tittade, men bara någon sekund. Sedan gick jag vidare UTAN någon liten incident. Om man bortsåg från att jag nästan svimmade tre gånger. När hon kom tillbaka till avdelningen bokstavligt talat ramlade jag ur hissen. Och det blev full kalablik för för några dagar sedan eller för att vara exakt för en och en halv vecka sen gjorde jag en sak som är så sjuk att jag nog aldrig kommer klara att skriva det och sen se er i ögonen efteråt.
Men i allafall, jourläkare ringdes in jag fick feber och ont och nu sitter jag i min säng halvt svimmfärdig, Men jag klarar inte av att lägga mg ner då kommer bara paniken krypande och jag klarar inte av att andas.
Just det kom på att jag har glömt att förklara en punkt i lista, (som jag antar att ni är väldigt duktiga och ordentliga att skriva ner, okej kanske inte för att ni behöver det, men i alla fall)
Även om en sak berättas i förtroende från en patient till en annan får man aldrig glömma att det faktiskt handlar om människoliv och man är skldig som medmänniska att faktiskt försöka hjälpa andra personer. Med det emnar jag inte att man ska glömma bort sig själv, utan man ska berätta för personal föräldrar, eller liknande så att man får hjälp att hantera situationen men har hamnat i.
Panik, panik, panik, panik. Jag kan inte andas! Nej jag kan verkligen INTE andas jag vet inte hur man gör.
JAg orkar inte, jag vill uuuuuut, men jag vet vad som kommer hända då. Är det verkligen värt det?
Trycket över bröstet som inte släpper, som betong som slängs ovanpå mig som gör att jag inte orkar, inte kan, inte vill längre!
Skrika!
Jag vill skrika!
Men jag kan inte, jag kan inte skrika ut in ångest, jag kan inte slå ut min ångest, det går inte. Andra kanske kan, men inte jag, inte jag för jag klarar det verkligen inte. Rummet som snurrar suset i öronen och den darrande handen, allting som bara pekar åt ett håll.
Jag har klarat många bitar upp för stegen, många steg har jag tagit, men sedan ramlat ner igen, men nu är det annorlunda, jag VILL verkligen leva, Jag vill det! Och jag kan säga det också.
Men snart började självmordstankarna för flickan gen, på en rast i skolan försökte hon hoppa framför en ambulans, men vågade sen inte. Utan stannade kvar vid gräskanten och såg ambulansen åka iväg med sina tjutande sirener.
"Jag hade dött, jag hade gjort det" Mumlade hon tyst innan hon md tunga steg gick bort mot "droppen". Det var ett träd som hon och Antonia hade lekt vid så många gånger, berättat roliga historier för varandra och faktiskt hade varit riktigt lyckliga. Men nu fanns hon inte kvar längre. Hon hade gett sig av och brydde sig inte om att kontakta flickan igen.
Hon grät ibland på nätterna för att saknaden var så stor och för att hon var så arg. Hon var verkligen arg på Antonia, riktigt arg, hon till och med hatade henne. Ja jag vet, hata är ett starkt ord, men det var verkligen så. Flickan hatade Antonia som hade lämnat henne utan att ens säga hejdå, utan bara mumla fram i telefon
"Du kan ta mina pennor i bänken" Innan hon hade argt på och flickan stod där häpen över vad hon precis hade hört.
Ta Antonias pennor? Varför då? Antonia skulle ju komma tillbaka.
men ju längre tiden under hennes sjätte skolår gick brjade hon typ skolka från skolan. Sa till fröken att hon hade så ont i huvudet och inte orkade vara kvar. Det hände tre fyra gånger i veckan och tillslut fick hon verkligen ont i huvudet.
Men det kanske är så att när man vill något väldigt väldigt mycket så händer det.
Jag kom ut och det var skönt, jätte sknt att slippa sängen, slippa patienterna och personalen.
Inget hände jag klarade det gallant, eller ja jag höll på att svimma på tillbaka vägen, en jag gjorde inget. Jag gick till och med förbi krossat glas på marken, jag stannade och tittade, men bara någon sekund. Sedan gick jag vidare UTAN någon liten incident. Om man bortsåg från att jag nästan svimmade tre gånger. När hon kom tillbaka till avdelningen bokstavligt talat ramlade jag ur hissen. Och det blev full kalablik för för några dagar sedan eller för att vara exakt för en och en halv vecka sen gjorde jag en sak som är så sjuk att jag nog aldrig kommer klara att skriva det och sen se er i ögonen efteråt.
Men i allafall, jourläkare ringdes in jag fick feber och ont och nu sitter jag i min säng halvt svimmfärdig, Men jag klarar inte av att lägga mg ner då kommer bara paniken krypande och jag klarar inte av att andas.
Just det kom på att jag har glömt att förklara en punkt i lista, (som jag antar att ni är väldigt duktiga och ordentliga att skriva ner, okej kanske inte för att ni behöver det, men i alla fall)
Även om en sak berättas i förtroende från en patient till en annan får man aldrig glömma att det faktiskt handlar om människoliv och man är skldig som medmänniska att faktiskt försöka hjälpa andra personer. Med det emnar jag inte att man ska glömma bort sig själv, utan man ska berätta för personal föräldrar, eller liknande så att man får hjälp att hantera situationen men har hamnat i.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | IrMiS - 4 jun 08 - 20:08- Betyg:  | Du har bra flyt,
en tragisk historia,
och mycket mer..
Jag älskar det!
//irmis | | Violet - 4 jun 08 - 19:53- Betyg: | | Wow vad bra!! Läs gärna min berättelse "Skändad" har precis lagt upp del 6. |
|
|
|
