En sten vid en fors i en skog |
Han statt där på bron och stirrade ner på forsens virvlande strömmar under honom. Det forsande ljudet när små vattendroppar krossades mot de stora stenarna som stack upp, ljudet av hastigheten när den tog sig fram. Det var som musik i hans öron. En oändlig symfoni i naturen, inte ens Beethoven kunde komma i närheten av tonerna som forsen utspelade. Tonerna som forsade fram och stänkte vatten på hans barfotafötter. Det var egentligen fel att kalla det han satt på för bro. Det var tre stockar som låt i en lång rad, skickligt fastsatta i stenarna i forsen. I år var forsen inte lika bred som förra året. Då hade den här övergången varit helt täckt av vatten. Han sänkte ner fötterna under vattenytan och kände hur virvlande svala strömmar drog i dem, ville slita av dem från benen. Han andades in ett djupt andetag av frisk luft, sådant som inte fanns inne i stan där han för det mesta spenderade resten av året. De här lyckliga evighetsveckorna vid älven varje sommar var någonting han såg fram emot jämt. Det var det som gjorde att han orkade med allt annat, även om han inte hade det speciellt jobbigt. Han ville leva här, han ville dö här och han ville brännas och låta någon slänga ut hans aska över forsen. Åka med.
En gång hade han föreslagigt forsränning för sin pappa, men då hade hans farmor börjat en lång predikan om mördarstenen som inte fanns längre ifrån än att man kunde se platsen där den skulle befinna sig någon decimeter under vattenytan. ”Den har tagit många båtfarares liv”, hade hans farmor sagt. Bittert fick han lägga sin plan på hatthyllan.
Han reste på sig och balanserade över till andra sidan forsen. Det var sällan som någon var på den här sidan, vilket han tyckte var skönt. Han räknade den nämligen som sitt egna lilla privata hörn av naturen. En bit in i skogen bara så skulle han vara där. Det var en stor stenbumling som stod tätt intill ett träd. Han hade suttit på den stenbumlingen, med ryggen mot trädet ända sen han hittade hit, för flera år sen. Här hördes forsens brusande inte lika starkt, men den hördes någonstans i bakgrunden. Han kunde höra fågelkvitter en bit bort och skogstigen mot hans fötter. Det var härliga, naturliga ljud, inga huvudvärksframkallande surrningar från element och kylskåp, inga brummande bilar som körde alldeles för fort. Det var lugnt och stilla, precis som han alltid velat ha det, och precis som han fick ha den här. En gång om året.
Han kände sig alltid lika välkommen hit, som om svamparna och bären hade ordnat välkomstfest för hans skull. Som om fåglarna sjöng för bara honom och som älgarna borta på ängen som man kunde se ibland stod där och betade, bara för att han skulle få skymten av dem. Som om hela naturen var där och väntade på honom och ingen annan. Ibland kändes det till och med som om han skulle kunna prata med djuren bara han försökte, vilket var en ganska barnslig tanke, men som han trivdes oerhört med. Han kände sig helt enkelt fullkomligt förenad med naturen.
En gång hade han försökt spela in forsens ljud på kassettband, men det lät förfalskat. Han ville ha allt med, dofterna, ljuden, synerna och mest av allt känslan. Det var därför han sög ut allt såhär varje sommar. Han registrerade alla detaljer i hjärnan och vägrade att låta minnena försvinna. Doften av barrskog som nu låg över honom var hans absoluta favoritdoft. Men den fick inte lukta som vilken barrskog som helts, utan endast som just den här barrskogen. Det var därför han satt där nu och försökte se skillnaden från förra året. Det var som att leka finn fem fel, till skillnad från att han första bilden bara fanns i minnet.
En liten minigran hade växt sig någon decimeter, ett före detta svamptäckt ställe hade minskat kraftigt. Och såhär skulle han göra varje år, visste han. Ända tills han dog, om så skogen blivit en kalhygge skulle han sitta där på stenen och betrakta omgivningen.
Ibland blir man så förälskad att man inte kan tänka sig livet utan den eller det, och det var precis så som han kände nu. Om en präst kommit förbivandrandes i skogen skulle han inte tveka att säga ja till ett giftermål med skogen. Men det är innan man vet hur det kommer bli sen. När kärringa är gammal grå och grinig, vem vill ha henne då? När skogen blivit virke och forsen blivit bäck, vem vill sitta där då? En bäck kan spela tysta klingande melodier, men aldrig komma upp i samma pampiga symfoni som en fors. Det skulle inte längre vara samma plats, även om det geografiskt sätt var det. Därför är det viktigt att veta att saker förändras. Och att inte ta det allt för hårt. Förändringar ska vara något bra, säger många. Men vem vill ha ett kalhygge istället för en skog?
|
| Kommentarer | | Skogsviol - 14 jun 09 - 18:19 | Bra beskrivet! "En bäck kan spela tysta klingande melodier, men aldrig komma upp i samma pampiga symfoni som en fors.", Var en favoritmening.:)
Lite suddigt slut, men håller med om att ingen nog vill ha ett kalhygge istället för en skog... Och planterade skogar, med granar i raka rader, känns fuskigt. |
|
|
|
