Stjärnfall - del ett |
I’d give anything just to get that look in my eyes
Krampaktigt slutna ögon, och fingrar som borrar in sig i huden. Om jag inte hade bitit sönder naglarna kanske det faktiskt hade gjort ont.
Men nu har jag ju gjort det.
Bitit sönder naglarna alltså.
Det dunkar. Gör ont.
Jag kan inte riktigt säga vart, bara att det gör ont.
Överallt och ingenstans.
Kroppen känns tung, och jag orkar inte, kan inte hålla den upprätt längre. Så jag slutar försöka. Faller ihop på golvet.
Men inte där dramatiskt som det låter, nej, sakta, sakta.
Golvet är varmt, brännhett. Klibbar mot min redan för varma hud.
Jag skulle göra vad som helst för att få bli av med den. Bara dra upp ett blixtlås, kliva ur min kropp. Hejdå, liksom.
Förutom huden så lämnar jag kvar magen. Äckliga, äckliga magen. Och låren, de ger jag bort vilken dag som helst.
Revbenen och nyckelbenen behåller jag. Sitter alltid och drar med handen över nyckelbenet. Oftast när det sitter någon oroad vuxen med 1000 frågor framför mig.
1000 frågor jag varken vill eller kan svara på. Då smyger handen upp och drar upp över nyckelbenet. Om och om igen. Tills jag antagligen får en röd fläck där.
Jag vet inte hur länge jag ligger så. Med det svaga surrandet från lampan som enda sällskap. Jag vrider lite på huvudet, så att jag kolla rakt upp i taket. Huvudet kommer åt något, jag har ingen aning om vad det är. Men det knastrar.
Jag vet faktiskt inte när jag dammsög sist. Golvet är fullt av damm och smuts.
Trots det ligger jag kvar. Jag kan ändå inte bli smutsigare än vad jag är just nu.
Kan inte sjunka värre, bli värre.
Blicken är envist fokuserad i taket. Det är en fläck där. Samma fläck som jag alltid kollar på. Samma jävla fläck. En smutsbrun fläck i det där vita.
Någon gång, någon gång ska jag ställa mig på en av de där rangliga stolarna och tvätta bort fläcken. Det ska jag. Någon gång.
Den akuta smärtan börjar avta, och jag pressar fingrarna mot golvet, andas in, andas ut, och reser mig upp.
Jag vägrar, vägrar kolla i spegeln som hänger snett till vänster om mig. Vill inte se. Vill inte se vad jag har blivit. Vad jag är.
Med ögonen envist fokuserad framåt fortsätter jag, går de få steget tills soffan, där jag sakta lägger mig ner. Kurrar ihop mig till en liten boll och slår armarna om.
Lakanet är mjukt, och luktar av det där tvättmedlet jag alltid envisas med att använda.
Mango.
Det är de vita lakanen, de fina. Jag låter handen leka lite med broderierna längst nere på lakanet innan jag helt sluter ögonen.
Min bröst korg åker upp och ner. Regelbundet. Ner och upp.
Så varför känns det då som om jag inte andas?
Inledning typ. Ja, det är diffust, ja, man förstår mer sen.
något som är värt att fortsätta på?
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | dinmamma - 29 jul 08 - 23:16 | | så vackert .. | | sandruskapuska - 12 jun 08 - 04:26 | | =) | prickigthallon - 4 jun 08 - 19:49- Betyg:  | Älsklingstone. (Underbart bra är det. )
Älskar ditt språk. Och <333
älskar dig, puss <3 | | Rosapapper - 4 jun 08 - 17:14- Betyg: | | Du skriver så himla bra:) Fortstätt! | | Mp3 - 4 jun 08 - 16:48 | | Så .. den är helt.. det finns inga ord. <3<3<3 | | Aaaamandaa - 4 jun 08 - 06:34- Betyg: | Såå underbar text!! :p Man åker som in i den och tar över personens roll..
Grmt bra.. :) <3 | | chulia - 3 jun 08 - 20:22 | Lilla söta du <3
så helt jävla underbart skrivet. jag är avundsjuk -.-
vet inte om jag vågar åka på skrivarläger med dig du... du kommer kicka mitt ass. så det så.<3 du är helt bäst.<3 | | Mangasagan - 3 jun 08 - 20:20- Betyg: | Absolut värd att fortsätta på!
Jättebra!<3 |
|
|
|
