15. Stich Ins Glück [ff] |
Hejsan hoppsan föörlåt förlåt. Jag vet att jag suger men Linnéa har varit här sen i torsdags och jag har haft noll chans att skriva. Men här är en del jag knåpadae ihop igår kväll och snart kommer nästa för den är redan halvskriven. ska bara skriva klart en spanskauppgift som avgör betyget, sen så. Då ni. DÅÅÅ NI *ondskans skratt*
Läs och kommentera nu, så att jag blir happyfisk så ska jag skärpa mig med tiden. jag lovar att skärpa mig. FY mig. usch. Nej FY
läs nu innan jag skrattar hysteriskt så att alla dör. <3 (a)
Kapitel femton
It's too late, to let all your feelings show
Det enda hon kunde känna var avsky och ilska mot honom. Hon kunde inte förstå hur han ens hade kunnat förmå sig att dra upp den förbannade tröjärmen. Om det varit ombytta roller, och hon hade befunnit sig i hans situation, hade hon utan tvekan litat på hans ord. Men hans tydligt påvisade brist på tillit sårade henne, och det bildades snabbt ett hål inuti henne, som hon genast förstod berodde på svek. Toms svek. Mot henne.
Hon gick snabbt, med steg som förklarade för omvärlden att hennes känslor och sinnesstämning var allt annat än sockersöt. Nerför den långa korridoren hon blivit tilldelad ett rum i, bort från Tom. Hon klarade inte av honom i den stunden. Hon ville att han skulle stanna på hotellrummet och bara förstå vad han hade gjort, innan han kom ut och började be om ursäkt, vilket hon antog att han skulle göra inom en väldigt snar framtid.
Hon vände sig inte om. Fortsatte bara omedvetet att ta stegen framåt, och så småningom nerför trapporna som ledde ut och bort. Hon tänkte inte på vart hon tog vägen. Hade bara kalla fakta i huvudet och ingenting annat. Tom litade inte på henne.
Det gjorde ont att plötsligt ha det så öppet och rakt framför sig. Det sved och brände i henne, och hon ville bara glömma allting som nyss hade hänt. Varför kunde man inte bara trycka på en knapp, spola tillbaka tiden några år och ändra på historien, så att de vedervärdiga ärren inte ens existerade?
För att det var orimligt, och för att hon i så fall skulle leva i en fantasivärld och klassas som psykiskt störd. Men frågan var om inte en fantasivärld faktiskt skulle vara bättre än den sits som hon just nu satt i.
Hon kände plötsligt att vinden blåste henne i ansiktet, och insåg att hon inte längre befann sig innanförhotellets fula, äckliga väggar. Hon var utomhus, i Sverige. Hennes Sverige, där hon tillägnat hela sin barndom. Det land hon hade lämnat för att dela livet med han som just hade bevisat att han inte litade på henne. Den som just hade sårat henne mer än någonsin.
I henne, någonstans i närheten av hjärtat, fanns bara en känsla. Den känslan man får då man blivit sviken. Det där stora sveket som aldrig vill ge sig, utan bara växer och äter sig större och fetare. Det som hon kände igen så väl från sin yngre tonår, när allt ärrskapande tog sin början, och hon avskydde den känslan.
Fötterna tog henne någonstans, utan att hon tänkte efter. Hon lät bara resten av kroppen följa med och hon fann snart sig själv sittandes på en gunga i en lekpark.
Hon hade alltid varit förtjust i lekparker. Och framförallt gungor. Hon älskade att gunga. Det var precis som att flyga. Åtminstone känslan, då man uppnått tillräckligt hög fart, och bara kunde höra vinden som visslade i öronen. Det var underbart och framkallade en sån glädje, som hon för alltid ville spara i minnet och plocka fram en dag när allting enbart var jobbigt och meningslöst.
Hon började göra fart med fötterna, men orkade inte anstränga sig för högre fart. Det räckte med att bara pendla fram och tillbaka med gummidäcket hela hennes kroppstyngd vilade på.
Hon kunde inte riktigt förstå det som just hade hänt inne i badrummet. Hon hade ju bara suttit och talat med sin äldre syster i telefon, Helena. Hon hade för första gången på knappt ett år fått höra systerns röst, och det hela slutade såhär. Att hon sviken satt på en gunga i en öde lekpark. Det stämde inte in.
Hon visste att hon inte kunde vara särskilt långt ifrån hotellet, eftersom hon tagit sig till platsen på säkert mindre än fem minuter. Alltså skulle det inte vara särskilt komplicerat för Tom att hitta henne, om han nu bestämde sig för att leta, men hon brydde sig inte om det. Inte ett dugg. För henne fanns bara en verklighet just då, den verklighet som innehöll faktan att Tom varken litade på henne eller brydde sig mer om henne än sig själv. Visst förstod hon hans dilemma, att antingen försäkra sig om hur det stod still med hjälp av bevis, eller att blott lita på hennes ord. Men för henne var svaret självklart, och hon förstod inte svårheten i det senare alternativet. Alltihop fick henne att känna sig så otroligt misslyckad och oälskad.
Plötsligt kände hon hur gungans fart ökade, och hur hon pendlade högt upp i luften för att sen med en flygande känsla pendla tillbaka igen. Hon misstänkte orsaken, men orkade fortfarande inte bry sig om det. Fanns han där, så skulle hon inte visa några känslor. Hon skulle bara vara rak på sak.
Farten fortsatte att öka, och hon kunde känna hur hans händer knuffade på gungan så att den inte stannade eller tappade fart.
Hon älskade gungor, och hon älskade känslan av att befinna sig högst upp och sen susa baklänges med vinden vinande i öronen. Det var en känsla som bara kunde uppnås genom att flyga med ett par vingar, det kände hon på sig, och det var hennes lyckorus. Hon hade älskat gungor ända sedan hon var liten och bodde i Sverige, mitt emot lekparken hemma i föräldrarnas hus. Och barndomsminnena satt kvar i henne så pass att hon plötsligt kände stark vilja att börja gråta när Toms händer för säkert tjugonde gången knuffade på gungan.
Med ett relativt ovant skutt, försvann hennes bak och kroppstyngd från gummidäcket och hon landade smärtsamt med raka ben på gruset framför den fula och gamla gungställningen. Det ilade genom hennes ben, och det kändes som om hennes knän skulle vika sig och gå av på mitten. Hon bet ihop med järnbett och knep ihop ansiktet till stenansikte. Han skulle inte få se någonting. Litade han inte på henne, så fick han ta det, men hon skulle inte göra någonting för att underlätta det hela för hans skull. Hon var arg på honom, faktiskt. På riktigt den här gången, men inte som hon brukade. Inte på så sätt att hon kände sig själv skyldig till det som skett eller blivit, nej. Nu var det hans fel. Enbart hans fel.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 3 dec 08 - 02:46- Betyg:  | | :S älskar gung sceenen<3 | | Mp3 - 4 jun 08 - 16:30 | | Måste läsa mera. men otroligt älskat <3 | | prickigthallon - 3 jun 08 - 20:47- Betyg: | | alltså, förlåt. jag hinner inte kommntera ;S Förlåt <3 | | Toftered - 3 jun 08 - 19:15- Betyg: | jag gillar verkligen gungscenen!
Ditt sätt att beskriva hur Tom kmr & börja putta fart på henne & gungan är så underbart!
Sättet att beskriva landningen stämmer exat överräns med hur det ser ut/känns när jag själv hoppar av en gunga i hög fart XD | | M-424 - 3 jun 08 - 18:55- Betyg: | Jaaa, det är hans feel! Skäms Tomi. xD
Men mer snart, tjejen? Du skriver massa bra :'D<33 | | chulia - 3 jun 08 - 17:20 | IloveTAKIDA: haha, tack, kul att höra :)
LoveMusic: Aaw :D *happy* tack tack tack för fin kommentar. Ska skynda mig med spanskan nudå, så slipper ni vänta alldeles för länge. <3 tack | | LoveMusic - 3 jun 08 - 17:12- Betyg: | *tittar stumt på skärmen*
Alltså, jag vet att jag jag har sagt detta innan, men du skriver verkligen som en författarinna. Du har med så mycket bildliga förklringar (jag tror att man säger så), som t.ex. denna:
"Hon gick snabbt, med steg som förklarade för omvärlden att hennes känslor och sinnesstämning var allt annat än sockersöt." Det är just sånna små ditaljer som gör att jag älskar ditt sätt att skriva.
Såå, nu tycker ajg att du snabbt som en bil kör (du lyckas bättre än mig XD) ska sätta dig och skriva klart nästa del, för jag är grymt nyfiken på vad som kommer att hända | | ILoveTAKIDA - 3 jun 08 - 17:02- Betyg: | Åhhh! Älskar detta <3
mktmktmktBraaaaaaa!!! | | chulia - 3 jun 08 - 16:38 | puke48: Tackar tackar :)
HannahKarlsson: Daanke | | HannahKarlsson - 3 jun 08 - 16:16 | | Så sjukt bra. | | puke48 - 3 jun 08 - 15:23- Betyg: | | Jätte fin :) |
|
|
|
