Spegeln utan glas |
Vilken vacker fullmåne, tänkte Angela när hon sakta gick genom korridoren.
Hon hade varit på en kvällskurs i bild som låg på en skola.
Plötsligt hörde hon ett ljud som av vingar, den stilla, mörka korridoren kändes hemsk och enslig och den skrämde henne.
Hon stod helt still och lyssnade men hon kunde inte uppfatta något mer ljud alls. Då tittade hon upp och såg sig omkring. Månen sken i korridoren och ljuset spred sig över väggen.
Det var då hon upptäckte en dörr som hon aldrig hade sett tidigare, det var så underligt för månens vita sken, strålade rakt på dörren.
Hon gick fram till den för att undersöka den, hon var ju trots allt en detektiv och väldigt nyfiken på allt omkring sig. När hon la händerna mot väggen bredvid dörren kändes den helt iskall, som om hon hade rört vid ett isblock, hon rynkade pannan.
Då hörde hon en röst och steg bakom sig och för att inget skulle verka misstänkt, flyttade hon snabbt händerna från väggen och la ner dem i handväskan, för att det skulle se ut som att hon grävde efter något hon behövde.
Ett par gick förbi och hon hälsade på dem med ett leende, de var med i samma bildkurs som hon själv var.
När hon visste om att de var utom syn och hörhåll så kände hon vidare längs väggen, hon hade ännu inte vågat röra vid dörren som glittrade så lockande mot henne, det var som att den ropade på henne att komma och utforska dess hemligheter.
Angela tog mod till sig men när hon skulle lägga handen på dörrens utsida, gled handen vidare in, stannade inte upp av motståndet som hon antagit skulle finnas där, eller borde finnas där.
Hon försökte dra åt sig handen men det gick inte, den gled bara längre in. Då hon tittade ner på sig märkte hon att hon var genomskinlig.
Det förvånade inte henne så mycket som det borde ha gjort; dörren hade förvånat henne mycket mer än vad hennes osynlighet gjorde.
Hon drog ett djupt andetag och blundade medan hon klev in, när hon öppnade ögonen och såg sig om insåg hon att hon var inne i ett rum som var litet, bländande ljust och glittrade, eller skimrade på ett sätt som fick henne att tänka på glittrande smycken.
Angela hade ingen aning om hur hon hade hamnat här eller varför men hon var fortfarande nyfiken och ville se vad detta mystiska rum kunde innehålla.
Det var kanske då hon fick syn på en stor, klumpig möbel som i stort sett upptog hela rummet, och som var övertäckt av ett stort svart skynke som hon måste dra upp om hon ville ha reda på vad som fanns under.
Hon drog ännu ett djupt andetag och tog tag i en hörna och slet av skynket. Ett svart vinddrag drog över henne och hon såg att möbeln var en spegel.
När hon noterade den så gick hon fram och såg sig i den. Då var det som att spegeln föll ner över henne och krossades och under samma sekund byggdes upp igen - helt ljudlöst!
Det Angela såg i spegeln var som en film som spelades upp där hon själv var med. Hon såg sig själv gå ut från väggen där dörren fanns och såg sig gå hem, hon såg en vanlig dag, hon såg sig själv träffa en man utan ansikte så att hon inte kunde känna igen den.
Hon såg en kalender och en fullmåne, sedan blev det svart och hon trodde först inte att hon skulle få se något mer men då var det som en osynlig hand skrev till henne, ” I denna spegel, ser du din morgondag, ditt nu och din framtid”.
Sedan förändrades bilden igen och hon kunde åter se sig själv, utan att egentligen vilja det själv, så drog hon mot dörren, det var som om osynliga händer drog i henne, ville ha ut henne.
Hon kände sig utkastad utav någon, något…
Nästa dag var hon tillbaka igen, fascinerad av dörren och rummet, hon letade efter dörren längs väggen med händerna men hon kunde inte hitta den.
Då kom det ut en man och det verkade som om han dök upp från ingenstans.
Hon kände honom, han var en arbetskollega till henne, han kallades X:et för att hans namn var så märkligt att ingen kunde uttala det.
Han var en rå detektiv som var stor och kraftig och hade små elaka rått ögon, Angela hade
alltid sett honom som en opålitlig person.
- Vad håller du på med, vrålade han aggressivt till henne, han hade redan känt igen henne och det var inte hans favoritkollega, de hade aldrig fungerat ihop.
- Ingenting, svarade hon och lät mycket kylig trots att hon inombords kämpade för att hämta andan, han hade skrämt henne ordentligt.
Men Angela visste redan att han var efter henne nu, och hon hade räknat ut att dörren bara syntes när det var månsken, eller hon trodde det i alla fall.
Nästa gång det var fullmåne var hon där igen, hon var som förtrollad av spegeln och kunde inte släppa den.
När hon gick in genom väggen, visste hon inte att X:et stod bara en bit bakom henne och såg på. Han tänkte också gå in genom dörren och ingen av dem visste vilket ödet skulle bli om han gjorde det.
Han måste veta vad som fanns innanför dörren, nyfiken som han var hade han redan gången innan bestämt att han måste få veta.
När han tog mod till sig för att gå in, hade Angela redan tittat i spegeln och hon hade redan sett det hon kunde se, hon var på väg ut, och precis när han gick in så sprang hon ut.
Det var han själv som drabbades utav sin egen dumhet, eftersom han inte hade tänkt på att det kanske fanns en anledning till att Angela inte hade tagit någon vän med sig, utan han bara sprang in utan betänkligheter.
Han kunde inte komma ut ur rummet! Han satt fast där inne och han var osynlig, eftersom man blev det när man klev in genom väggen.
Här fanns inga fönster eller någonting, han skulle bli galen. Frustrerad bankade han i väggen där hans utgång borde finnas, då han kom ihåg att han ännu inte hade utforskat rummet.
Men för honom visade spegeln inte mycket, den visade en kniv och en dörr och inget mer sedan.
Den stod där och gjorde honom irriterad, för att den var det enda han hade här inne.
Folk kunde höra honom banka i väggen och skrika på dagarna men det var ingen som vågade lita på sina egna öron, man var orolig och rädd. En dag ringde en lärare polisen som inte förstod någonting.
Ett par dagar senare blev X:et efterlyst och anmäld som saknad, och den första man tog till förhör var Angela som inte förstod någonting.
Hon hade inte sett honom när han gick in och hon trodde bara att det var hon som visste om spegeln så hon trodde inte att det hade med det att göra.
Men han hade antecknat hennes namn och platsen i ett av sina anteckningsblock som låg på hans arbetsbord, det var därför hon var den första man tog till förhör.
Alla trodde att hon var skyldig, och man förde henne till brottsplatsen, men hon protesterade hela tiden och sa att de måste vänta tills att det var fullmåne, och ingen förstod vad hon pratade om, eftersom det verkade som om hon var tokig.
Men när de inte upptäckte något när det var fullmåne så bestämde de att de skulle vänta tills att det blev fullmåne även om det inte var någon som litade på henne.
Tills dagen då det var fullmåne hade Angela varit instängd för att hon inte skulle kunna fly eller gömma sig medan de väntade in nästa fullmåne natt.
De gick dit, ett stort antal poliser och så hon.
När de stod vid väggen och de såg henne känna längs väggen för att hon letade efter dörren, var det ingen som vågade säga något, de var rädda att bryta magin som uppstod när månen plötsligt kastade sitt sken över väggen och den glittrande dörren uppstod.
När en av poliserna petade till henne så att hon råkade stöta vid dörren, föll hon ner på golvet blek och utan något särskilt ansiktsuttryck och när någon kände på hennes puls var hon alldeles kall och död.
Ingen förstod någonting, när X:et i nästa stund kom utfarande och blev anhållen direkt.
Alla misstänkte honom, någon måste ju ha mördat Angela och han var den enda som verkade misstänkt överhuvudtaget, det var bara det att även om så många som uppåt tio stycken hade stått och kunde ha varit vittne så var det ingen som hade sett något.
De bröt sig in i hennes lägenhet, två dagar senare och letade i hela hennes hem efter bevis, och hittade dagböcker.
I övrigt var det inget i hennes hem som verkade misstänkt och hon hade inte mördat sig själv, men samtidigt fanns det inga spår efter mordet på hennes kropp.
I dagböckerna stod allting uppskrivet som behövdes veta om spegeln och henne själv och de fick en uppfattning om Angela som person.
Hon hade skrivit om hur man blev osynlig, hur man kom in till spegeln, och hur det såg ut inne i rummet och de var tvungna att tro på det.
Det hade inget annat bevismaterial, och hon hade genomgått tester och hon var psykiskt frisk.
Nästa gång det var fullmåne skulle de undersöka platsen, och även om man hade fört bort hennes lik, låg det plötsligt där på golvet igen.
Men nu kunde de se vad det var, och dörren öppnade sig för dem och i spegeln kunde de se hur han stack en kniv i sidan på henne, och de såg hur blodet trängde ut ur hennes kropp.
Det var då de såg kniven som uppenbarade sig i hennes sida, och de såg blodpölen som växte på golvet.
Alla skrek och blev upprörda, medan liket verkade suddas ut i tomma intet igen och när ingen såg henne längre bara stod de kvar och stirrade på varandra.
När de skulle anhålla X:et så kastade han sig fram och krossade spegeln, och därmed dog han också av skadorna han fick när han gjorde det.
Det var ingen som riktigt kunde reda ut det här fallet, eftersom alla bevis tycktes så overkliga, och eftersom alla som varit medbrottslingar var döda på ett eller annat sätt, så var det inte lönt att försöka reda ut något om hur spegeln hade kommit till eller kommit dit den var.
Ett par veckor senare skulle de begrava båda två, de var offren båda två, både för sig själv
och för varandra.
Man tog den krossade spegelns glass, delade det på två och strödde det i gravarna, Angela fick halva i sin grav och X:et fick andra halvan.
Det var mörkt och fullmåne natten när de sänktes ner i sina gravar, och alla som var där såg hur månen sken ner över gravarna och belyste hela platsen med sitt glittrande sken.
Varje gång det var fullmåne hädanefter sken månen över den annars tysta, mörka, dystra kyrkogården, och alla som var där kunde höra ljudet från när spegeln krossades…
|
|
|
|
