För Kärlekens Skull |
- Egentligen förstår jag inte dig, Isak, sa Jana plötsligt och bröt tystnaden mellan dem som varat så länge. Båda två hade gått i egna tankar.
- Vad menar du, frågade han henne och log lite drömskt. Sådan var han, Isak, drömmande, leende…
- Du är på väg att vinna ett skivkontrakt i en av Sveriges mest berömda sångtävlingar, där du kämpat mot flera hundra! Ändå ska du envisas med att gå på den här musikkursen på kvällarna tillsammans med mig och en massa andra nybörjare, som ligger på en skola.
- Det är bara roligt tycker jag att få se andra som vill och kämpar med sin musik. Vissa av dem gör det kanske mer än vad jag har gjort… kämpar menar jag, tillade han.
Det var inte sant, det där om att kämpa om någon hade kämpat för vad han ville så var det han. Han, den underbare Isak, var så otroligt begåvad och ägde en talang vad gällde både sång och egna låtar.
Vilken helt fantastisk kväll, tänkte Jana. Så romantisk den kändes med solen som ett stort glödande klot borta i den rosa, lila och orange horisonten, medan himlen var ljust blå.
Det var en varm kväll i början av juli och det blommade överallt. Trädens mjuka gröna kronor, vaggade lite i de lätta brisarna. Så vacker han var, tänkte Jana, fastän han såg äldre ut än sina 23 år, han var mörkt blond, hade gröna ögon, var väldigt lång… fast det bästa av allt var nog ändå att han var så snäll.
Hon älskade honom verkligen, hon Jana som var 21, hade stora, bruna ögon, brunt hår och var ganska smal och liten till växten.
Själv var hon också mycket begåvad sångmässigt sätt, men en karriär skulle aldrig fungera för henne, eftersom hon var så mjuk till sättet, hon hade inte alls den attityden som Isak visade att han ägde på scen.
De klev in i den välbekanta musiksalen, satte sig där, lite i ett hörn vid ett piano och spelade lite, pratade lite och lyssnade på hur folk omkring dem spelade, skrattade och sjöng.
Ungefär två timmar senare sa Isak till Jana att han skulle gå för att hämta något att ta på sig, för att det var kallt.
- Men sitt kvar här, du så länge, sa han, jag kommer snart.
Han kysste henne och lämnade henne vid pianot. När han hade varit borta i några minuter följde hon efter för något kändes inte som det skulle.
Då hörde hon ett skrik, som verkade ge hela rummet ett ljust sken. Hon blev bländad och blodet frös till is i hennes ådror, hon hörde hur folk pratade omkring henne.
Jana uppfattade inget riktigt klart, utan hörde bara några enstaka ord men hon förstod att någon var skadad.
Hon stapplade fram, kände sig yr i huvudet, höll sig i väggen för att inte svimma, vilket hon ändå gjorde ett par sekunder senare.
Det var ingen som var skadad, utan denna någon var död.
Denna någon var Isak.
Jana visste inte hur den närmaste tiden flöt, allt hände liksom omkring henne och hon förstod inte.
Hans död verkade bli väldigt uppmärksammad, polisen höll på att undersöka fallet, de hade redan förhört alla vittnen och även Jana.
Hon visste inget och det verkade inte som om någon annan heller gjorde det, för det var ingen som sa något som kunde vara till hjälp.
Så vitt polisen visste nu, så hade ingen varit på samma plats som Isak just då och det var därför ingen hade sett något.
En dag kom Jana att tänka på sångtävlingen han skulle ha varit med i, de kunde kanske förhöra medlemmarna därifrån.
Alla verkade tycka att det var en dum idé så hon sa inget mer om det.
När det hade gått två månader började Jana känna att hon saknade sin musik så hon gick till skolan ensam en kväll för att få sällskap.
Det var ingen rolig början, alla skulle tycka synd om henne och alla viskade omkring henne och ibland kunde hon till och med höra att de pratade om Isak.
Hon gick fram till ett piano och skulle precis sätta sig vid samma piano som hon och Isak hade suttit vid den där kvällen, då hon tittade upp och såg att det satt någon där.
Det var där och då hon mötte honom och ett nytt kapitel i hennes liv inleddes ”Michael”.
Han tittade upp på henne och såg ut att rycka till, som om han inte hade väntat sig att hon skulle sitta där. Hon lade huvudet på sned, log lite och undrade när han skulle säga att han beklagade det som hade hänt Isak.
Främlingen sa ingenting, utan lät henne se riktigt på honom och hon insåg att han inte var någon främling, hon kände igen honom.
- Varifrån känner jag igen dig, sa hon lite förbryllad.
- Ehm, vi har precis varit med i samma sångtävling, sa han lågt och hon förstod att han också visste om Isak, men han sa inget om det.
- Okej, nu vet jag… De tycktes inte ha något mer att säga varandra så hon flyttade på sig.
Hon satte sig vid ett annat piano och tiden flöt iväg snabbare än hon kunnat ana trots att det var flera stycken som kom fram till henne och avbröt henne för att beklaga sorgen.
När det var dags att gå och hon stod själv ute i korridoren, kände hon någon bakom sig, hon vände sig om… och där var han, som om han hade väntat på henne.
Långt senare slog det henne att han nog hade väntat på henne också.
De slog följe under tystnad, som ingen vågade bryta, de visste helt enkelt inte vad de skulle säga.
När Jana var framme vid sin lägenhet vände hon sig om, och såg på honom, men fortfarande var de helt tysta.
Hon sa inte ens adjö utan bara vände på klacken och rusade in mot sitt hem medan hon visste att han gick vidare.
Två månader senare hade de börjat tala med varandra och de satt alltid tillsammans och spelade eller sjöng vid pianot och de slog alltid följe efteråt.
De blev goda vänner och efter en tid började Jana känna något annat… något som påminde henne om känslorna hon hade haft för Isak, fast något värre.
Hon visste inte hur hon skulle tolka det, hon hade känt den här Michael i ett knappt halvår, ändå började det långsamt växa fram starka känslor för bägge två.
Till sist talade han om för henne hur han kände det och ett år senare bodde han i hennes lägenhet.
Redan då hade Jana på något sätt förstått att det var Michael som hade begått mordet på hennes älskade, fastän han inte hade sagt något.
Hon blev inte förvånad när fallet togs upp igen och man tog hennes och Michaels fingeravtryck.
Hon blev inte ens förvånad när polisen kom till deras hem för att gripa hennes älskade.
Ändå grät hon för hans skull när de halvt bar honom ut medan han skrek efter henne så att hennes hjärta höll på att brista.
Hon gick själv frivilligt ut till polisbilen och de satt båda två i häkte över natten misstänkta för mordet på Isak.
Jana släpptes med mycket dåligt samvete och hon visste inte varför, det var trots allt Isaks mördare man hade fångat.
Hon visste det så väl och ändå gjorde det så ont.
Han blev ändå tillfälligt frikänd och fick husarrest hemma hos henne.
Hon bad honom enträget att göra något åt det, men de visste båda två att han aldrig skulle bli frikänd, han skulle få livstids fängelse. Det var inget att göra åt det, och han hade skapat sig sitt eget helvete.
- Vi kan rymma, snälla Isak, låt oss göra det, viskade hon i hans öra och grät.
Men han hade inte styrkan att göra så mot henne då skulle ju hon bli medbrottsling.
Han älskade henne trots att det hade gått så liten tid…
Jana kände sig skyldig för att hon inte kunde hjälpa honom mer än hon redan gjorde.
En natt när han låg och sov i deras dubbelsäng och det var två nätter kvar innan han skulle till fängelset.
Han var dömd till livstids fängelse och de kunde inte överklaga domen.
Det var då hon fick en idé… nästa natt när han låg där och sov…så underbar och vacker… så bestämde hon sig för att göra det.
Hon kunde inte låta honom tillbringa hela sitt liv i en cell och hon själv kunde inte tillbringa hela sitt liv med att vänta på att hennes älskade skulle släppas fri för mordet på henne älskade.
Jana lyfte kniven, såg den glimma i månskenet och utan att tänka stötte hon den i bröstet på honom.
Utan att se ner på honom kysste hon honom och stötte sedan samma kniv i sig själv.
När de blev funna så förstod ingen någonting.
De var båda två döda, i armarna på varandra, ändå in i slutet hade de älskat varandra så mycket att det hade drivit dem tillsammans in i döden.
Hon hade bett Michael om att han skulle göra det till henne men han hade vägrat och då blev hon tvungen att göra det.
Jana var den enda som hade styrkan att göra det så därför blev det hon som gjorde det.
För sin egen, för hans och för kärlekens skull!
|
|
|
|
