Ögats Magi |
När hon spände fast sitt säkerhetsbälte på flygplanet för att det blev dags att landa undrade hon om hon skulle bli lyckligare här, än hon hade varit hemma.
Vad hade Michelle gett sig in på, hade alla undrat och nu undrade hon också det. Hennes gråa ögon gled sakta över till mannen som satt bredvid henne, som var helt främmande för henne. Förutom att han såg ut att må fruktansvärt dåligt över flygresan, så såg han verkligen väldigt tråkig ut och Michelle tänkte att om han speglade hela Leimen så var det lika bra att sätta sig på första plan hem.
Så fort hon hade råd med en flygresa igen, påminde hon sig själv. Trots det längtade hon ändå tills att hon skulle få se lägenheten, Sina, hennes bästa vän hade sökt upp den till henne över Internet så hon hade ännu inte sett den.
Den var i alla fall hennes egen. När hon kom dit blev hon förkrossad över hur tom och smutsigt där var, men kunde ändå inte känna sig helt nere, eftersom hon såg att den var i fint skick i övrigt, och med lite möbler och städning skulle den bli helt perfekt för henne själv.
Den enda möbeln i hela lägenheten var hennes nya säng, som hon hade beställt dit och hade levererats dit.
När hon ställde ner sin enda, enkla väska, med de viktigaste prylar hon ägde i, for hennes hand en runda genom det mörkt bruna, lockiga och, till hennes förtret, mycket ostyriga håret.
Hon hade en djup bekymmersrynka i pannan. Michelle skulle börja sin vistelse i Leimen med att gå ner till affären runt hörnet på gatan och handla städattiraljer och sedan röja hela lägenheten. Hon började med att hälsa på grannfrun, nyfiken som få och låna dammsugaren.
Hennes ankomst hade varit under förmiddagen och när hon var färdig med städningen och hade ätit en något enkel och tråkig middag, var det sen kväll men det gjorde inte henne något egentligen, hon var ju nöjd i alla fall, och dessutom blev det mindre tid över till att tänka på sig själv då.
Hon föll utmattad ihop i en liten hög på sin nya säng, tacksam över att hon åtminstone slapp sova på en madrass på det iskalla golvet. Med kläder och allting på utom skor, somnade hon som en levande död.
Hon drömde om skolan hon skulle börja på om en vecka… de följande dagarna ansträngde hon sig att hitta nya möbler som inte påminde henne om honom.
Hennes pappa, han som hon hade älskat så högt sedan hennes mamma hade gått bort när hon var tre år gammal, hade till insjuknat i cancer, sedan lämnat henne ensam, sökande, rädd och olycklig.
När det blev tal om vad hon ville ta med sig från deras hem, där hon hade levt och bott i hela sitt liv, hade hon bara velat ha sina egna saker, foton och hans gitarr.
Den var det enda han hade älskat förutom henne och hennes mamma, det hade aldrig kommit in en ny kvinna i hans liv som han hade haft möjlighet att älska mer.
Trots att hon hade flyttat ifrån staden där de hade bott tillsammans, så kände hon sin pappa vart hon än gick, han verkade alltid vara där hon var, oavsett hur långt bort hon än flyttade.
På något sätt hade han aldrig dött, aldrig blivit sjuk för henne, han levde fortfarande, hon visste bara inte var eller hur hon skulle finna honom…
Michelle hade aldrig i hela sitt liv varit kär, hon visste inte hur det kändes, eftersom hon alltid hade älskat sin pappa så högt så hade det inte känts som om hon behövde det heller. Den enda person i världen som var förutom hennes pappa, var ju Sina som hon hade varit nära vän med i hela sitt liv. Det var svårt att skiljas från henne nu, när de i princip aldrig hade varit isär någon längre tid.
Hon älskade henne som vän, och det var den enda anledning till varför hon kunde ha tänkt sig att stanna i staden där hennes pappa och hon hade bott. Men hon hade kommit över det nu, och bestämt sig för att de ändå skulle skiljas åt en dag… kanske som hennes pappa… för alltid…
De ringde varandra varje dag, och Sina märkte en tydlig förändring hos Michelle på en söndagskväll. Det var kvällen innan hon började på sin nya skola.
Hon hörde i sin väns röst att det var både längtan, rädsla, spänning och nervositet i hennes röst. Michelle bubblade på om hur roligt och spännande det var, och att hon längtade så mycket, men Sina trodde inte henne och innerst inne visste till och med hon själv om att hon var mer osäker än vad hon någonsin hade varit.
Nästa dag började inte bra, hon var tidig, alldeles för tidig på skolan och hon fick tid över att sitta ner och tänka. Folk började strömma till en timme senare, och då letade hon rätt på klassrummet.
Michelle satt ensam i det tysta utmärkt som ny, medan folk glodde på henne.
De första två veckorna gick och Michelle tyckte att det verkade som om alla var fientligt inställda till henne och att ingen ville vara med henne.
Men hon upptäckte i alla fall att det fanns en lärare hon tyckte mycket om och som verkade tycka om henne också, förstod antagligen hur hon kände det och placerade om klassens sittplatser, fast hon tyckte ändå inte att bytet blev bra.
Hon hamnade bredvid en mycket egen person som hon inte ens visste namnet på, han verkade så konstig, ensam och som en riktig tråkmåns, som knappt svarade på tilltal och ännu mindre skulle få för sig att börja prata med henne.
Hon hade knappt lagt märke till honom förutom, han syntes så lite att det nästan var omöjligt att skilja honom från korridorernas gråa tapet.
Han var dessutom sjukligt blek och tittade alltid ner. Alla skrattade, viskade och pekade på honom och på henne som för att visa sina kompisar vem ”hon den nya” satt vid sidan om. Michelle suckade uppgivet men accepterade sin lott och återgick till skolarbetet.
En tid kom det över henne igen, det som hade hänt med hennes pappa, hon mådde extremt dåligt och saknade en manlig och en kvinnlig förebild i sitt liv.
Hon ville så gärna ha någon hon kunde se som lite större, lite tryggare än hon var ensam.
Sina gjorde sitt förstås, men hon kunde ju aldrig representera vad hennes pappa hade varit i hennes liv.
Allt det bidrog till att hon la ner hela sin själ i skolarbetet, dessutom var hon ständigt ensam, nu när hon bodde långt ifrån Sina också så hade hon verkligen ingen nu, och ingen brydde sig riktigt äkta om någon som var ny i skolan för att hon var lite av en utomjording. Hon önskade att hon bara kunde flyta in i en hörna så att ingen riktigt egentligen såg henne eller brydde sig, de visste bara att hon fanns där.
En dag bara hände det som inte fick hända, hon kunde inte förstå det själv. Hennes favoritlärare gick fram till henne och frågade henne hur hon egentligen mådde, och då började hon gråta. Läraren försökte trösta henne, då hon plötsligt kände en iskall hand röra vid hennes, under bordet. Det tog inte lång tid för henne att koppla och hon vred snabbt på huvudet åt hans håll.
Då, helt plötsligt tittade han upp. Michelle fann sig sitt och stirra in i de vackraste ögon hon någonsin sett. Hon drog efter andan och såg hur solljuset speglade sig i hans ögon, de verkade gnistra och skina för sig själv.
Utan att tänka sig för, drog hon till sig handen, i rena chocken, förförd utav stundens magi.
Han släppte genast hennes blick tittade åter ner - och hon hade inte en aning om hur han hade sett ut egentligen, bara hur otroliga hans ögon varit.
Just den stunden bara visste hon det, hon, Michelle som aldrig känt något liknande, var kär!
I en total främling, i någon hon inte kände eller ens för sig själv ville erkänna att hon var kär i…
Ständigt, efter den händelsen tänkte hon på honom, hon småpratade med honom ofta på lektionerna men det var som om hon talade med en vägg, hon fick inget gensvar alls. Han svarade inte, tittade inte upp, gjorde ingenting som visade att han hade hört henne eller ens noterat att hon hade talat till honom.
Hon tog reda på hans namn genom att titta i skolkatalogen, han hette David, han var lika gammal som hon själv. Men inte ens på skolfotot tittade han upp så att hon kunde studera hans ögon och hans ansikte.
Han stod där, lika utanför och ensam som i skolan, och lika mystisk, han tittade ner i golvet. På något sätt fick han Michelle att känna sig lycklig, samtidigt som hon jämt blev olycklig när hon såg på honom därför att han var sig själv, och precis så speciell som han kanske alltid var, men ingen kunde acceptera det, eller respektera honom för det.
En kväll när hon skulle ut och handla och det var mörkt ute, bara stod han där, utanför hennes port. Han stod där på gatan och tittade ner.
- Hej, David, viskade Michelle med vänlig, mild röst, utan att vänta sig något svar. Hon blev chockad när hon faktiskt fick ett och under tiden kom hon att tänka på att hon aldrig hade hört hans röst förrän nu. Han tittade upp och hon sjönk långsamt in i ögonens magi igen. För andra gången…
- Hur kommer det sig att du vet exakt vad jag heter, frågade han med en röst som verkade sjunga toner i varje stavelse, som hon aldrig hade trott att en röst kunde göra. Hon kom helt av sig och började stamma, något hon aldrig gjorde annars.
- Ehm, jag… jag vet faktiskt inte riktigt, jag råkade se det i någons skolkatalog…
Ännu en gång släppte han henne med blicken och vände sig om och bara gick sin väg utan att säga ett ord till.
Michelle stod kvar en lång stund och visste inte riktigt vad hon skulle tro eller hur hon skulle tolka honom. Hon flöt sakta runt på kärlekens hav, hon visste varken ut eller in. Hur kunde någon som var så vacker vara så… så kall?!
I skolan fortsatte hon att försöka närma sig honom och få honom att närma sig henne men han avvisade bara alla hennes försök, han var inte intresserad.
Men Michelle slutade ändå inte att hoppas på att han en dag skulle få intresse för henne. Han verkade så fantastisk men tydligen helt känslokall eller rent av dum i huvudet. När hon hörde någon skratta åt honom eller tala illa om honom, försvarade hon honom inombords.
Tiden gick, hon försjönk allt djupare i tankar och i känslorna. Månaderna gick men han fortsatte att avvisa henne.
Läsåret tog slut, det blev sommarlov och hon stod inte ut med tanken att vara ifrån honom. Samma veckodag vid samma tid som den där gången som hon aldrig glömde, då han hade talat till henne, fick hon plötsligt en känsla av honom.
En känsla av David.
Hon brydde sig inte om att ta med sig någon jacka, sprang ut mitt i kalla vinterkvällen barfota och i linne.
Hon rusade ut och när han inte stod där, grät hon, föll ner på knä på marken, skrek hans namn i den tysta, kalla kvällen. Hon bara längtade efter honom, ville att han skulle vara där, känslan av tomhet och sorg inombords överväldigade henne.
Känslan fick henne att känna sig så väldigt liten, som om hennes existens inte alls fanns, som om hon vore den minsta varelse på hela jorden, som om hon inte hade någon funktion, som om det inte fanns någon mening med hennes liv.
Hennes tårar bara fortsatte att strömma, hon skrek, hon kände sig hysterisk… då hon plötsligt fick en ny känsla.
Hon kände sig betraktad.
Michelle tittade upp, sedan föll hon igen, men inte ner på marken utan in i ögonens magi igen…
Utan ett ord sträckte David ut handen till henne, drog upp henne, så lätt som om hon inte vägde någonting, han såg helt oberörd ut. Michelle huttrade till, grät fortfarande, hon hade inte tänkt på hur svalt det var i sina tunna kläder förrän nu.
David drog in henne i sin famn, höll om henne, hon reste sig på tå och tittade på honom, men undvek noggrant hans ögon.
Han var inte ful, han var bara… David. Plötsligt böjde han lite på huvudet och kysste henne.
Gensvaret förvånade honom och när de släppte varandra sa han tyst:
- Michelle…
- Ja, svarade hon ivrigt att få höra vad han tänkte, som hon aldrig hade fått veta tidigare.
- Du vet själv, sa han, jag älskar dig!
- Ögonens magi, viskade hon med ett lätt leende på läpparna, hon såg dem glimma i gatlyktans sken…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4) | Evviis - 14 jun 08 - 19:19- Betyg:  | Gullig, men lite osannolikt att dom blir kära så snabbt, men det var väl ögonens magi ;)
Men mer detaljer, tycker jag!
Gillade meningen "Michelle tittade upp, sedan föll hon igen, men inte ner på marken utan in i ögonens magi igen…"
Väldigt bra.. |
|
|
|
