Min mamma är inte död del 1 |
denna är inte sann, bara så ni vet. jag tänker inte lägga ner den, tycker den är alldeles för bra. denna första del är ganska kort, men de andra blir längre <3
Samuel = du
Samuel = fet stil
hope you get that :S
Nu ska jag berätta för er om mig och om min bror
Samuel är 17
Jag är 15
Den här berättelsen handlar också om min mamma som dog
Men inte för mig
Inte för mig
Du kramar mig jättehårt och jag vet vad du tänker. Att jag är en rädd och förvirrad liten flicka som behöver tröst.
Jag gråter i din famn
Ja, jag behöver tröst
Jag förstår att mamma är svårt sjuk. Hon är alldeles blå i ansiktet. Men allt kommer bli bra. Vi måste bara ha hopp eller hur? Jag ser upp på dig, dina blanka ögon.
”Var inte ledsen”, säger jag. ”Var inte ledsen”
Hur ska jag kunna vara annat än ledsen när min mamma just har dött?
Varför försöker du få mig att må bättre?
Jag vill inte må bra
Samuel. Varför beter du dig som om mamma är borta för alltid?
Hon är inte död.
Tycker du inte att hon förtjänar att vi tror på henne?
Har du redan gett upp?
Minns du den där chokladen som mamma tycker så hemskt mycket om? Den med någon slags grädde i och nougat. Vi skulle kunna ta med en sån när vi hälsar på henne på sjukhuset nästa gång. Sist vi såg henne, då var hon så blå i ansiktet.
Och vacker
Hon är inte död
Amelia. Du pratar hela tiden om att ha hopp. Hopp inför framtiden? Eller vad? Och varför gråter du så sällan? Jag vet att alla har sitt eget sätt att hantera sorg på. Men man tycker ju att du kan gråta i alla fall.
Och du, är det mitt fel att jag blir rädd ibland?
En gång hörde jag dig mumla för dig själv. Du sa ”mamma kommer hem snart.”
Lever du i någon slags förnekelse eller?
Snälla gråt
Gör något
Fatta att mamma är död
Jag vågar inte riktigt fråga dig om du vill följa med mig till sjukhuset idag. Du bara gråter och är ledsen hela tiden.
Snälla gråt inte
Ha hopp
Du stoppar mig i hallen, håller fast min tröjärm.
”Och vart tror du att du är på väg?” Din röst är en blandning av ilska och gråt. ”Du har väl inte glömt?”
”vadå?”
”Mammas begravning!” Fan vad jag hatar dig asså!” Hur kan du glömma din egen mammas begravning!?”
När jag börjar prata är rösten ostadig. Och när jag ser på dig är det genom tårar.
”Nej…”, stammar jag. Jag har inte alls glömt.
Och börjar snyfta.
”Det är bra. Det är bra nu.” Säger du och stryker mig sakta över håret.
Jag lutar mig mot ditt bröst och du är mindre arg. Mindre liten och mindre öm.
Snälla förlåt. Men vadå mammas begravning?
Hon är inte död.
Du håller mig en bit ifrån dig och ser lite gladare ut.
”Ska vi ta några rosor från tomten? Tycker du det?”
Jag nickar och är ärlig. Kan vi väl. Jag vill det.
Jag vet att det inte är sant.
Det här med mamma.
Men varför är jag då så ***** ledsen?
|
| Kommentarer | | SaRko - 1 jun 08 - 10:22 | | bra:) | | Chillaah - 31 maj 08 - 23:06 | | bra (: | | Alexiz93 - 31 maj 08 - 21:49 | | bra:) |
|
|
|
