Två bröder En ängel del 1 |
fortsätter även fast jag inte får många kommentarer, jag är själv nöjd med den.
Erik
Inte visste jag att du skulle dö ifrån mig så snart. Om jag hade vetat… då skulle jag inte ha bråkat med dig. Jag kommer ihåg att jag gav dig en smäll på kinden, du bara stod kvar, men lite chockad. Jag var rädd och sen gick jag därifrån. Minns att jag vände mig om och såg på dig. Dina ögon var nog lite blanka liksom mina. Din blonda lugg dolde det högra ögat mycket bra och du var lite röd på vänstra kinden. Kommer ihåg att jag skämdes och undrade inom mig hur ont det hade gjort. Visste inte riktigt hur hårt jag hade slagit. Hur arg jag hade varit. Ibland bestämmer ilskan över mig, förstår du. Det var inte meningen.
Den blonda luggen
Den lite blanka blicken
Sättet du stod på
Allt
Det blev till en fin bild i mitt huvud
Sorglig och vacker
Jonte
Kära vän. Du var ett ynka år yngre än mig. Ändå kände jag mig alltid så mycket större och starkare. Till och med bättre ibland.
Jag menade aldrig att du skulle känna dig liten och betydelselös jämfört med mig. Aldrig
Kändes det så i alla fall?
Jag blev inte arg när du slog mig. Det gjorde inte ont. Sved bara litegrann.
Jag vet att du ville säga förlåt, men visst vågade du inte riktigt? Det kanske var mitt fel. Jag var så kall mot dig. Som den där kvällen då vi satt nere i källaren
(mitt gamla rum)
Och vi drack öl och hade det mysigt bara. Var ensamma hemma och njöt av tystnaden. Jag tror du njöt lite av att jag satt så nära. Tror att du faktiskt ville säga förlåt, lägga armarna om mig och krama hårt.
Men jag lyssnade inte, såg inte. Drack bara min öl. Förlåt.
Erik
Jag vill gå tillbaka. Berätta om den dagen då du dog. Om hur mycket jag grät och blötte ner skjortan jag gett dig i födelsedagspresent något år tidigare.
Nej, inte om hur jag överlever, även fast det är en intressant historia, men inte nu, senare.
Senare vill jag också berätta om hur ledsen jag är hela tiden. Alla dagar. Jämt.
Du ropar inte mitt namn längre. Dunkar inte till mig i ryggen. Jag vill att du ska göra det, fast det brukade göra lite ont men det var skönt. Du var en vän och en bror.
Och så vill jag berätta allt om den där skjortan, om hur jag gömde den, om hur din bästa kompis hittade den och om helvetet som brakade loss sen. Men vi tar det från allra första början.
Vill du att jag börjar? Eller ska du?
Okej, jag börjar.
(jag skulle vilja ta det i perfekt-form. Känns mer verkligt för mig då, och säkert också för er)
”Kommer du då, brorsan?!” Skriker jag med en röst som inte riktigt är min.
Blickar ut över de säkert hundratals människor som dansar vilt och galet i skenet från den stora discolampan i taket.
”Där är du ju! You brorsan… öh, dra eller?
Jag vinglar till, måste ta stöd mot din axel.
”Jag tror du har druckit lite för mycket ikväll”
”Va?”
”Jag kör er, vart ska ni!??” Gastar Alex bortifrån sofforna, tjejerna och spriten.
”Yeeh, sure!” hojtar du tillbaka och håller fortfarande ett stadigt grepp runt min midja.
”Kom nu”, säger du vänd mot mig. ”Vi går ut ett tag”. Börjar leda mig mot utgången. ”Såja”
”Ska vi till efterfesten!?” frågar jag på lite sluddrande språk. ”Har du cigg förresten?”
”Vi ska inte alls till någon efterfest. Och nej, jag har ingen cigg på mig. Jag ska hem. Vi ska hem.
Vi får ta nattbussen.
Jag tror jag somnar och när jag vaknar och kollar ut genom fönstret känner jag igen mig något sånär. Vi befinner oss på motorvägen, vi måste vara framme vid villaområdet om kanske tio min cirka.
Shit. Jag vet inte vad som tar åt mig helt plötsligt. Utan att veta varför rusar jag upp från sätet och skriker åt chauffören att stanna.
”Men vafaan, sätt dig!” skriker du åt mig, reser dig också upp. ”Vad i helvete är det med dig va?? Skärp dig!
Förlåt. Men jag kan inte lyssna på det här nu. Jag måste ut, bort. Ångestkänslorna bara väller fram. Instängd. Jag gillar inte det här.
Var det någon som hällde knark i ölen på festen eller!?
Chauffören vill inte ha en bråksjuk jävel på sin buss. Självklart inte. Vi blir utslängda båda två. Gräset vid vägkanten är blött, det har regnat. Ingen av oss säger ett ljud förrän det ljusblå fordonet har försvunnit runt en krök.
Du är ursinnig på mig. Det blixtar i dina blågrå ögon, det dunkar smärtsamt hårt i mitt bröst. Nu är jag rädd, rädd på riktigt. Kom igen då! Slå mig, våldta mig. Gör vad du vill, jag är bara en sjuk liten jävel som förstör. Men kom igen då! Så det är över någon gång...
Men du rör mig inte. Reser dig bara upp från gräset och ställer dig mitt på motorvägen. Jag skriker att du ska gå bort därifrån. Men gå bort då!! Det kommer bilar.
Nej, det är tomt nu.
”Jag ska se till så att vi kommer härifrån!" Säger du och jag tror på dig.
Nu kommer en bil. Du viftar med armarna, jag med. Nu är den jättenära, men du verkar inte bry dig. Helt plötsligt sluter du ögonen och sjunker ner på knä.
”Nej!” skriker jag men förstår att det är för sent. Jag fattar inte hur men när bilen bara är ett par meter ifrån dig, då tittar du upp, försöker resa på dig, men det verkar som om din kropp är helt jävla avsvimmad eller något. Din kropp, men inte du.
Jag är rädd när jag hör smällen. Blundar och lyssnar på smällen och tystnaden som följer. Det är en sorglig tystnad.
Natten gråter.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | prickigthallon - 1 jun 08 - 19:07- Betyg:  | | Hur jävla fint som helst <12333 | | Alexiz93 - 31 maj 08 - 17:41 | | sorligt:( men bra:)= |
|
|
|
